Horisonter

Alla som var där i hamnen den dagen då sjökapten Domeij återvände från sin världsomsegling

var alla ense om samma sak: sjökaptenen var inte samma version av den kvinna som lämnat

land. Hennes långa hår innehöll stråk av silver, huden var brun från sol och saltvatten, och

fingrarna var täckta av nya sår från fiskekrokarna. Dessa fysiska förändringar var såklart att

räkna med, sådant var ju oundvikligt när man befunnit sig på havet i ett år. Men den här typen

av förändring var mer än bara fysisk. Den fanns i hennes sätt att gå, hennes sätt att uppträda

och hennes sätt att säga saker på. Och framförallt: den anades i hennes blick. En besvikelse i

form av en skugga som dansade i ögonvrån. Det var som om domedagen vilade över hennes

uppenbarelse, som om hon såg något de andra inte såg.

De lät hennes hemlighet hållas och såg på medan hon välkomnades av borgmästaren och

hans följe. Men folksamlingens tålamod var kort, snart började deras röster ljuda, likt ett

mantra:

– Sjökapten Domeij, sa de. Världsseglaren Domeij, världsseglaren Domeij!

Alla undrade de samma sak: kunde sjökaptenen fortfarande berätta en bra historia? Kunde

hennes ord blåsa liv i det hon sett på andra sidan orienten?

Såklart kände hon deras blickar och hörde deras viskningar. Hon vände sig mot dem och

lovade att i afton när elden tänts skulle hon berätta allt hon sett bortom orienten.

Folksamlingen nöjde sig så och återgick till sina sysslor. Hela eftermiddagen arbetade de

ivrigt och tyst. Tystnaden talade ett språk alla förstod. Vad hade sjökapten Domeij sett? Vad

hade hon att berätta? De förväntade sig alla ett storslaget äventyr som skulle göra allting

begripligt.

Tillslut bredde skymningen ut sina mörka vingar över hamnstaden. Elden tändes och alla

samlades kring den. Det här utspelade sig för längesen under en tid då alla förenades kring

lägerelden för att lyssna på muntliga berättelser. Berättarna var de stora mästarna och deras

tunga var nyckeln till äventyrets dörr.

Det gick ett sus genom folksamlingen när de skymtade sjökaptenen. Några ställde sig upp

och släppte förbi henne till mitten där elden glödde likt ett rött öga. Domeij rörde sig likt en

lejoninna, ståtligt och med värdighet. Hon cirkulerade ett varv kring nyingen och valde

noggrant ut den plats som gav henne bäst överblick. Sen tittade hon ut över församlingen och

fäste blicken på ett ansikte vars ögon inte flackade. Det var blicken från ett barn.

– Jag har sett profeten, sa hon.

Reaktionen lät sig inte vänta.

– Har han svaret på alla våra frågor?

– Kan han bota alla lidelser?

– Hur såg han ut?

– Sansa er, mina vänner, sa Domeij. Jag förstår att ni vill höra allt om honom. Ni vill att jag

gör det så begripligt som möjligt också förstår jag?

– Är profeten storslagen? Han måste vara storslagen!

Domeij skakade på huvudet, inte som svar på den utkastade frågan, utan mer som en

bekräftelse för sig själv över något hon förutsett. – Profeten är på väg hit med den största

flottan i mannaminne, sa hon.

Med ens fick folksamlingen något heligt i blicken. Allt varsel om undergång måste bara

varit inbillning, inget annat.

– Han kommer frälsa oss alla!

– Snart är vi en del av den nya världen!

Domeij log bittert. Att få människor att lyssna var som att hålla i en hal tvål. Så länge du

smekte den varsamt kunde du hålla på så länge du behagade men ett misstag kunde leda till

att allting gled dig ur händerna. – Profeten kommer ge er välstånd, kunskap och lycka i

överflöd… ja, allt ni vill ha. Men det kommer kosta er, sa hon.

En kuslig tystnad gick genom församlingen som om hin håle själv höll håv bland de

levandes skara. Tillslut tog de modigaste ord: – Vadå? sa de. Vadå?

– Han kommer erbjuda er alla varsin talisman att bära kring halsen. Den kommer skänka er

lycka och skydda er från sjukdomar. Men den kommer också göra er blinda, sa Domeij.

– Ett halsband låter inte alls illa!

– Tänk att aldrig mer bli sjuk!

– Kanske blir vi rika!

Men en röst höjde sig mer kritisk än de andra. – Blind? På vilket sätt blind?

Sjökapten Domeij slöt ögonen. – Talismanen kommer släcka själens öga. Ni kommer aldrig

mer att förstå livet, men det kommer att gå vidare. Som om ingenting hänt.

Församlingen tittade på varandra. – Vad ska det betyda? sa de. Det var tydligt att deras

vördnad var som bortblåst. Profeten var ju det nya intresset! De ville höra mer om honom och

hans mystiska talisman och inte något tjafs om skrock och elände!

Smärtan var tillbaka i Domeijs solbrända ansikte. Hon reste sig upp. – Jag ämnar lämna land

omedelbart, förkunnade hon. Den värld som hägrar i horisonten är inte för mig. Jag kommer

söka min lycka ute på de sju haven, såsom jag alltid gjort.

– Sjökapten Domeij, sa de. Världsseglaren Domeij, världsseglaren Domeij!

Det var inte lika många åskådare i hamnen när Sjökapten Domeij satte segel ut mot orienten

igen. De flesta var trötta efter en hel dag som lett fram till en besvikelse vid stora elden, och

förresten inväntade de alla profetens ankomst som skulle komma att ske när som helst. När

sedan de vida stjärnorna gnistrade på det hemlighetsfulla himlavalvet fanns det bara en liten

pojke kvar ute på piren. Pojken brydde sig varken om sjökaptenen eller profeten. I

barnablicken fanns bara oskuldshet gentemot framtiden.

Han såg bara paradiset.

Martin Hammar

(Novellbidrag till tävling)