Dansarvallen

Grannmossen var en vacker och frodig dansbana och folk som sa annat kunde gå och dränka sig i viken. Nu var året 1888 och världen hade ännu inte lidit två världskrig. Allmogen i socknen var lyckligt ovetandes den onda framtid som ruvade över mänskosläktet.

Sara kom från en bergsmansgård, ty hennes far var gruvarbetare och slet hårt under jord för att ”di små där hemma” skulle ha det bra. Redan från unga år hade hon uppfostrats i faderns anda och icke i den helige andens. Med hårt jobb gick vad som helst löd faderns budord.

Sara som var en mycket fager tös kom att följa faderns råd livet ut. Nu artade det sig till den årliga dansen vid Grannmossen. Hela bygdens ungdom skulle begiva sig dit, likaså Sara. Ty hennes förväntan var nog störst av allas.

Men under stunder då sommarnätterna är som mest magiska finns inget försvar mot det tungmål som de tjusigaste av ynglingar talar. De kunde säga både det ena och det andra och ändå få en mö med sig hem till den varma halmen.

Förvisso hade Saras fader, den arme gruvarbetaren Stefan Cederblad, varnat henne för friare.

”Du är bara sexton år tösen min och ännu ej redo för giftermålets urgamla sed”, hade han sagt med luktsnuset halvvägs mot näsan i den väldiga näven.

Sara iklädde sig sitt kyrkförklädde, knäppte sina tyskskor och knöt sin blommiga hylka om huvudet. Sist hängde hon på det smäckra halsklädet som hon tillverkat alldeles själv. Därefter begav hon sig ned mot Grannmossen.

Sorlet från musik och fest nådde hennes öron redan vid stigen som ledde fram till de röda boningshusen som omgärdade själva dansarvallen. Folk tjoade och dansade i takt till fiolspelets musik. Spelmannen var känd i sjutton socknar för sin fiolspelarkonst. Hans namn var Harald från Krusbacken och om honom sade man: ”Få spelmän kan mäta sig med denne karl.”

Sara hade knappt hunnit sätta sig på bänken förrän en kavaljer iklädd skjorta och väst uppenbarade sig på dansarvallen. Att det var en stilig sådan rådde det inga tvivel om: Mannen hade ljus lejonman och klarblåa ögon. Anletsdragen var rena och kroppen var drängens: Stor och väldig. Han sade några ord som snabbt glömdes bort innan han bjöd upp henne till dans.

Trots att ingen i socknen kände igen mannen och trots att han betraktades som främling lät de honom dansa med bygdens sötaste kvinna. Ganska snabbt visade det sig att han var en skicklig valskarl. Han förde Sara hit och dit på vallen, och hon följde lätt som vinden.

I flera timmar dansade de. Sara blev aldrig trött medan mannen blev allt vildare och djärvare i sin dans. Till slut tystnade även Harald från Krusbacken och lutade sig tillbaka för att betrakta spektaklet.

De som stod närmast Harald hörde vad han muttrade: ”Di dansar än, trots att självaste månen är på väg att dana.”

Ingen tordes störa paret. Ty de såg ut att vara lyckligast i hela socknen.

Nu började folket bli trötta. Vissa hade funnit sig varsin kärlekspartner för natten och dragit sig tillbaka till höskullens ljuva komfort. Medan andra druckit sig redigt fulla och staplat hem ensamma i månljuset. En sak var iallafall säker: Hemåt gick de alla.

Kvar blev endast Sara och hennes ståtliga kavaljer. Gräset kring deras fötter hade nu trampats upp och bildat en ring av grönska. Runt gick turerna under stjärnornas omsorg.

Allting har dock sitt slut, även de underbaraste av valser.

Kavaljeren stannade upp. ”Tack för dansen, min sköna.”

Nu händer det, tänkte Sara. Nu gör han mig till kvinna.

De bestämde sig för att gå mot skogen. Ty kavaljeren kände till en genväg till den ljuvligaste av höskullar. ”Följ mig, min sköna”, sa han och ledde vägen.

När de kommit in i en skogsdunge fattade han åter hennes hand och bjöd upp till ännu en vals. Den här skilde sig dock från de andra. Det var en virvlande vals som tog de båda ner i underjorden.

Varje år hölls nya danser på Grannmossen. Men aldrig någonsin återsåg man flickan eller kavaljeren.

Det viskades: ”Hon som försvunnit under jorden och han som bjudit till den vildaste vals socknen någonsin skådat.”

På bergmansgården satt Stefan Cederblad allena om kvällarna och klottrade med den vita kritan i almanackan. Ett streck för varje vecka tösen varit borta. Varje gång han hörde ljud som kom från grinden trodde han att det var hon. Nu är det hon, tänkte fadern, nu är det tösen min!

Men det var alltid bara vinden.

Martin Hammar.