Tårar i arla

En vanlig grå morgon, mitt i veckan, vaknade jag. Med tunga steg gick jag ner till köket för att äta frukost. Där fann jag en ostmacka och två ägg till frukost, samt en lunchlåda med potatismos och köttbullar. Allt uppstaplat på ett hyllplan i kylskåpet. Ovanpå matlådan hade en frände klistrat fast en post-it-lapp med texten ”Marcus mat” och ett hjärta ritat med en skakig hand. I ett chockartat tillstånd fylldes mitt hjärta av en främmande känsla. Tårar började rinna; nog långsamt i början men med ett sådant ös att jag till slut inte kunde kontrollera det.

Jag lämnade huset denna morgon med ett barns värme i mitt hjärta.

Fina kort, med små figurer och en vacker text har alltid varit ett av mina stora nöjen. Mina egna har ingen egentligen uppskattat, men ändå har jag febrilt fortsatt. Det finns fler kort jag ångrat än varit stolt över. Jag har dock inte haft något val, då de kommit direkt från hjärtat. När folk uttryckt hur löjliga mina små figurer är har jag självsäkert skrattat medhållande, fast mitt hjärta krossats och så fort jag blivit ensam har tårarna kommit.

Det är lönlöst med självömkan och uppriktig sagt har mitt kortmakeri varit ytterst själviskt. Hela tiden har jag väntat på att själv få ett kort, för jag vet att det skulle göra mig lycklig. Den tesen bekräftades i arla gryning då jag fick mitt kort.

Marcus Lagercrantz