Osänkbara

Det var du, Benjamin och Isidor. Ni befann er i den förnämaste av salonger och rökte cigarrer medan det hände. Själv befann jag mig långt under däck, kämpandes för mitt liv, slogs mot horder av människor, pressade mig fram, meter för meter, mot grindarna.

   Som snart skulle stängas.

När jag var mycket liten, kanske nio eller tio år, lekte jag på studsmattan ensam och bildade mina egna fantasivärldar. Jag kunde inte göra några häftiga bakåtvolter eller andra trix som grannungarna kunde. Däremot hade jag min fantasivärld där allting var möjligt. Ena dagen var jag i Midgård och satt runt lägerelden med Aragon och Legolas. Andra dagen Pokémonmästare på väg att ta över världen. De som studerade mig noterade säkert att jag talade med mig själv och att jag gjorde häftiga utfall. Det måste ha sett mycket underligt ut, ja rentav sjukligt ut att se en stor pojke leka för sig själv. Knäpphet var nog något jag utstrålade där på studsmattan. Det var också då jag träffade dig. Du som kom att bli min livslånga vän, som kom att locka mig.

   Ner i fördärvet.

Vår jungfrufärd var tänkt att bli storslagen. Du stod vid rodret och utstrålade självsäkerhet. Du med ditt långa skägg och manliga anlete. Jag minns när de kom och hämtade mig. De sa att jag inte längre var välkommen bland er. Att jag måste gömmas bort, längst ner, bland tredjeklassens patrask. Du såg inte isberget, det gjorde ingen, utom jag.

För längesen berättade du för mig att det fanns två typer av människor. De som vid dödsögonblicket välkomnade döden, och de som vid dödsögonblicket kämpade för sitt liv. Föreställ dig Titanic, sa du, tänk dig att du var en av de olycksaliga passagerarna. Skulle du då kämpat för ditt liv eller skulle du ha låtit vattnet sluka dig? Jag medgav att tanken var svindlande och samtidigt skrämmande. Det svarta iskalla vattnet, paniken, och kampen för överlevnad. Allting samlat ombord på en skräckens farkost i ett olycksaligt ögonblick.

   Inte anade jag då, att du och jag satt mål mot okända farvatten. En kollision med isberget var lika oundvikligt som vår vänskap.

   Orden du sagt för så längesen skulle snart komma att besannas.

Till dessert serverades det konjak och delikatesser i överflöd. Du roffade åt dig, så som du alltid gjort när tillfället var rätt och andra inte såg på. Kanske var du som lyckligast där i salongen. Omgiven av kvinnor och mat. Jo, det måste du nog ha varit. Du hade alltid aptit för de svulstigaste av levnadssätt.

   Men sen kom isberget och verkligheten var ikapp dig.

   Ögonblicket kom som en snigel, men försvann som en blixt.

Första gången jag noterade dina mörka tendenser var jag kanske sjutton eller arton år. Du skämdes över mig och min livliga fantasi. Inför det förnämaste av sällskap beslöt du att göra mig till din narr. För mig var det den första kollisionen med isberget. Jag minns att jag utvecklade ett osäkert drag. Mitt verkliga jag dolde sig under ytan: Den person jag försökt att dränka. Jag blev nog mitt eget isberg med tiden.

Klockan 02:05 firades den sista livbåten ner i norra Atlantens iskalla hav. Jag hade lyckats åstadkommit det omöjliga: Slagit mig upp från nedersta däck, slunkit mellan grindarna och satt nu i en av livbåtarna. Säkerligen skulle du förakta mig. Kalla mig för en dubbelspelare. Men minns då, att det var du som skapade mig.

Det sista någon såg av dig var din siluett som vinglade tillbaka in mot salongen. Du höll en cigarr i handen och sjöng på en melodi. Om den var munter eller sorglig gick inte att uppfatta. Din röst dränktes av paniken från hundratals andra röster, lite senare skulle även din kropp dränkas av havets käftar. Jag hissades ner, kände kraften när livbåten mötte havet. Tänkte: Du av alla människor, du borde inte ha förrått din natur på ett sådant vis. Jag borde ha varit den som blivit kvar på Titanic. Istället blev det du. Du lämnade mig att leva med skammen, som en sista akt av vedergällning.

Den tanken gjorde all försoning omöjlig. Det var ditt liv som sveptes bort, det var minnet av dig som bleknade. Men det var jag som drevs till vansinne.

   Av ett eko som ingen hör, utom jag.

Martin Hammar