En studie i genus del 2

Del II: fällan

Imperfektum:

Allting var planerat in i minsta detalj. Efter detektivernas möte på Värmlandskällaren besökte de båda Västgötas källarpub och lyckades, efter en timmes knackande, hitta de lösa tegelstenarna som dolde den lönngång som alumnerna under femtio-talet använt för att frakta ut och in damsällskap mellan Imperfektum och Västgöta. På den tiden kallades lönngången för kärlekstunneln. Nu skulle rättvisan skipas i denna ödesdigra tunnel.

   Max Gillberg var en nervös tjugofemåring som hade som ovana att bita på naglarna när någon ställde obehagliga frågor. Nu gnagde han på de som om de vore allting han hade kvar här i världen. ”Fattar du inte vad det här innebär? Jag är den sista av de fyras gäng.”

   Han hade uttalat de fyras gäng med en sådan betoning att det inte gick att misstolka. ”Det är jag mycket medveten om. Jag vet också vad ni har utsatt oskyldiga småtjejer för”, sa Miller.

   ”Vad pratar du om? Jag trodde du var detektiv, inte teoretiker.”

   ”Jag är nog en blandras är jag rädd”, sa Miller. ”Du vet vad jag pratar om, Max. Jag har inga konkreta bevis för det jag nu kommer säga, men om du har någon heder kvar i kroppen så kommer du gå med på mitt förslag. Inte för min skulle, men för de kvinnor du skadat. Det här är din sista chans att sona för dina brott.” Miller gjorde en kort konstpaus och lät orden sjunka in. ”Flera kvinnor har kommit till mig och berättat om ert gäng under åren. De berättade för mig om de våldtäkter de utsatts för. Några av offren var till och med minderåriga. Ert gäng är… var några perversa jävlar. Det kanske är försent för Sam, Kevin och Edward, men det är inte försent för dig. Här är mitt förslag: du anordnar en fest denna helg och agerar lockbete. Jag och min kollega kommer befinna oss på plats och gripa gärningskvinnan, för det är en kvinna.”

   ”Jag har läst om dina bravader i tidningen, Miller. Du är besatt av att lösa fall, det ger dig en sexuell njutning. Om någon är pervers, så är det du. Njuter du nu? Känner du hur din personliga vendetta äntligen bär frukt?!” Gillberg tystnade för en kort stund. Sedan uttalade han orden som tog Miller tillbaka till skolgården: ”sådana som du äcklar mig.”

   Mobbarens fixerade blick. Hans hotfulla närmanden. Sedan den oundvikliga knuffen. Den som bara varar för en sekund, men som känns som en evighet. Det hårda gruset. Mobbaren över dig. Munnen som rör sig i slowmotion. Orden, uttalade som om de vore riktade mot något som inte levde: sådana som du äcklar mig. Överklassvin. Spottloskan. Ridå.

   Miller blinkade till och kastades tillbaka till femte våningen på Imperfektum. Mikael Halling tittade på honom, harklade sig och tog över: ”du hörde min kollegas ord, ställer du upp eller inte?”

   Gillberg tittade ut genom fönstret. Hans mun var dold bakom fingrarna. Han var för egocentrisk för att notera Millers reaktion. ”Jag ställer upp”, mumlade han till slut.

   Därefter var allting ordnat. Mikael skulle stå vakt inne i Imperfektum och hålla ett öga på alla som rörde sig på femte våningen medan Miller skulle sitta gömd i ett hörn på Västgötas källarpub och invänta mördaren. Det var sedan hans uppgift att gripa denne. Men om han skulle misslyckas, eller om mördaren skulle använda sig av en annan taktik, hängde allting på Mikael.

   Allting var planerat in i minsta detalj.

Imperfektum:

Skymningen bredde ut sina svarta vingar över Uppsala och skänkte staden ett tröstlöst mörker. I varje students ögon förvandlades dunkande hus till en lockande oas i en väldig öken av förväntningar. Imperfektum drog fullt hus den kvällen, uppemot tvåhundra festsugna studenter trängdes på de sex våningarna. Mikael Halling befann sig på den femte våningen med en ljummen öl i handen. Han hade suttit i samma soffa i snart två timmar utan resultat, varken på brudfronten eller mördarfronten. Om sanningen skulle fram så kände han sig faktiskt ganska trött. Det var tanken på femtiotusen kronor som höll honom vaken.

   ”Här”, sa en ljus röst.

   Han tittade upp. Först såg han bara plastglaset som personen räckt fram till honom. Det doftade granbarr och kunde inte vara något annat än Gin och Tonic, därefter tittade han rakt in i Vilma Holgerssons gröna rådjursögon. ”Vilma, va?”, sa han.

   Den sjuttonåriga tjejen log. ”Ja, jag såg att du höll på att somna så jag fixade lite GT till dig.”

   Han tog emot drinken. ”Det var omtänksamt av dig”, sa han och smuttade på den för att visa sin tacksamhet. Den var förbannat god. Svalkande, frisk och stark på samma gång; precis så som han ville ha den. Han tog en klunk till, och en till. Sen ställde han ifrån sig den. ”Nu är du skyldig mig att berätta hur du bar dig åt när du mixade…”

   Mer hann Mikael Halling inte säga förrän allting började snurrade och han kände sig dåsig. Han föll hejdlöst ner i Vilma Holgerssons knä. Det sista han såg innan allting svartnade var Vilmas blåa oskyldiga ögon… någonstans reciterade någon en dikt, men han kunde inte förstå innebörden… orden hade tappat sin mening.

Djäknen:

Den svepande vingen rörde sig som en tusenhövdad flock över natthimlen och spred ut sin hundratals kajor över stadens hustak. Om Tom Miller varit uppmärksam eller skrockfull hade han sett tecknen i himlen och förstått vad de betydde. Men nu skrattade kajorna åt honom där han satt gömd i källarpubens skuggor och allting han kunde tänka på var hur förbannat snussugen han var. Han ville verkligen känna en feting fräta mot tandköttet.

   Men snussuget varade inte länge. Steg hördes i trappan som ledde ner till källarpuben. Miller spetsade öronen. Någonting var fel. Det var inte stegen från en person han hörde. Det var stegen från ett tiotal fötter!

   I samma stund tändes källarpuben upp och en tydligt feminin röst förkunnade:

   ”Mästerdetektiven kan kliva fram. Max Gillberg är redan död!”

   Miller reste sig upp från sitt gömställe i hörnet bredvid lönngången och möttes utav nio tjejer. Han kunde inte registrera dem alla men samtliga var klädda i mörkt som om de skulle på begravning. Den mittersta tjejen, hon som tilltalat honom, höll i en revolver som pekade mot hans riktning. Han kände genast igen de svarta skatögonen och det eldröda håret.

   ”Dig känner jag igen. Du är Malin Hoffman. Du besökte min detektivbyrå för ett halvår sen. Du ville att jag skulle sätta dit Edward Westman.”

   ”Stämmer bra det, Miller”, sa Hoffman och vände sig mot sina tjejer. ”Vi är alla här offer för de fyras gäng och i natt har vi äntligen utkrävt vår hämnd.”

   ”Trubaduren… är en trubadurliga?”

   ”Vi kallar oss för systraskapet. Vi har förnedrat offren och mördat dem tillsammans”, sa Hoffman som såg ut att föra sällskapets talan. ”Och i afton invigde vi en tionde syster i vår gemenskap. Den unga och ack så oskyldiga Vilma Holgersson.”

   ”Hon är ju bara ett barn!”

   ”Inte längre. I natt blev hon en kvinna”, sa Hoffman.

   ”Malin”, sa Miller allvarligt. ”Hur gick det här egentligen till? Vad fick er att bli mördare?”

   ”Du om någon vet mycket väl hur det gick till, men eftersom ni män ibland är så trögtänkta kan jag ta det från början. Jag och två systrar startade systraskapet för snart tre år sen i ett enda syfte: att hämnas de som förgripit sig på våra kroppar. Men om inte ödet hade ingripit hade vi nog aldrig träffats. Vi fick nämligen psykiska men efter våldtäkterna vi utsatts för och mötes på ungdomspsykiatrin. Det var då vi förstod att vi utsatts för samma våldtäktsmän.” Hoffman tystnade som om hon förväntade sig ett inspel från detektiven, men denne förblev tyst så hon fortsatte: ”det första mordet, det på Sam Rodriguez, utförde jag ensamt. Därefter stod syster Klara och syster Jennie för mordet på Kevin Hansson. Det var då vi förstod att polisen var oss i hälarna och vi bestämde oss för att ligga lågt ett tag.”

   ”Sen kom du till mig och bad om hjälp, varför?”

   ”Jag vet inte! Samvetskval kanske? Jag hoppades på att rättvisan skulle utkräva sin rätt på de två resterande grisarna. Men jag hade fel, de visade sig vara onåbara för lagens långa arm så systraskapet fick återuppstå för en sista våldsam fandango!”

   ”Du får det att låta som om att övergreppen rättfärdigar era mord. Men sanningen är den att det inte finns något som ger en människa rätten att döda en annan människa.”

   ”De fyras gäng var ett gäng svin, vem gav dem rätten att förgripa sig på oskyldiga kvinnor? Ge mig en anledning till varför de förtjänade att leva.”

   Miller tystnade.

   Hoffman tittade triumferande på honom. ”Du trodde såklart att du var något stort på spåren, Tom. Att du jagade en av dina ärkefiender… trubaduren va? Idag bevisade vi för dig att allting inte är så svart och vitt som du alltid tror. Alla är inte skurkar och hjältar, eller offer för den delen; gråzonerna är mer komplexa än så.”

   Miller lyssnade uppmärksamt och nickade, till synes gillande, och sa: ”jag känner i alla fall till sanningen, frågan nu är vad ni tänker göra med mig?”

   ”Vi skulle kunna skjuta dig om vi vore äkta skurkar. Men vi är mer komplexa än så och har bestämt oss för att låta dig leva i utbytte mot ditt löfte.”

   ”Mitt löfte?”

   ”Du ska svära inför systraskapet att du lägger ner utredningen.”

   Miller tittade på dem: nio tjejer som brutit ihop, som funnit tröst och som enats i ett gemensamt syfte. Och nu hade dem återuppstått och utkrävt sin hämnd. Vad händer nu? När tar det slut?  

   ”Nå?”

   Miller slöt ögonen och sa: ”jag, Tom Miller, svär…”

   Längre än så hann han inte förrän ljudet av polissirener fyllde Västgöta nation.

   ”Din usling!”, röt Hoffman och riktade pistolen mot Miller.

   Miller hann kasta sig mot golvet samtidigt som skottet träffade lampan i taket och skärvor regnade ner. Källaren hade förvandlats till ett kolsvart dunkel och ljuden av fotsteg från övervåningen tilltog, snart skulle polisen vara här. Tjejerna ur systraskapet började tala ivrigt med varandra, några var förskräckta och andra var förargade; det här hade de inte förväntat sig! Stundens allvar hade paralyserat dem.

   Miller överlevnadsinstinkt tog över och plötsligt fanns det bara en sak som gällde: att ta sig ut från källaren så fort som möjligt innan polisen stormade stället. I skydd av mörkret började han åla sig mot lönngången. Han bad till högre makter att han inte skulle råka placera armbågarna eller någon annan kroppsdel mot glasskärvorna som täckte golvet.

   ”Det här är polisen. Upp med händerna!”

   ”Skjut inte, vi är obeväpnade”, kved en av tjejerna ur systraskapet.

   Miller tog sig långsamt fram till lönngången. Han sträckte ut händerna och kände den kalla tegelväggen. Fingrarna krafsade. Sökte efter greppet från de lösa tegelstenarna. Helvete, var är dem? Han la hela handflatan mot väggen. Till slut fann han det han sökte. Försiktigt, som om han vore en kirurg som utförde en akutoperation, började han lossa tegelstenarna en efter en. Gjorde hålet tillräckligt stort så att det räckte för honom att åla sig igenom.

   Poliserna röster var nu mycket närmare. De måste ha kommit ner från trappan!  

   ”Har någon en lampa?”, hojtade en av dem. 

   ”Stå blickstilla, rör er inte”, ropade en annan åt sällskapet.

   Åtta tegelstenar var lossade. Bara några till, sen kunde han åla sig igenom…

  Plötsligt tändes en ficklampa. Ljuskäglan fixerades genast på de nio tjejerna i mitten av rummet. Samtidigt försökte Miller låta bli att flåsa. Tegelstenarna var mycket tyngre än de såg ut. Han fick loss den tionde stenen, men fryste till i samma ögonblick som han skulle lägga ner den bredvid bordet. Hade ljuskäglan börjat röra sig?

   ”Någonting rör sig borta i hörnet!”, hojtade en av poliserna plötsligt.

   Miller släppte tegelstenen och började pressa sig genom hålet. Det ska gå, tänkte han. Bara jag lyckas pressa igenom överkroppen. Han kände den iskalla jorden på andra sidan.

   ”Rör dig inte! Annars skjuter vi!”, skrek polisen.

   I samma stund lyckades Miller pressa igenom sina axlar, därefter följde resten av kroppen enkelt. Han var på andra sidan! Gången, som han utforskat tidigare, sträckte sig ett tiotal meter rakt fram och skulle leda honom direkt till Imperfektum.

   Miller frös till.

   En gestalt rörde sig i andra änden av tunneln.

   Kunde det vara?

   ”Vilma?”

   Gestalten stannade. ”V-vem är du?”, sa hon.

   Miller såg att hon darrade från knopp till tå. Flickans hy var blek, spöklik.

   ”Jag heter Tom Miller och jag är privatdetektiv. Gillberg, är han verkligen död?”

   Flickan tittade ner i marken. ”J-jag vågade inte… jag svek…”, stammade hon.

   Tack gode gud, hon är fortfarande hel, tänkte Miller.

   Vilma tittade försiktigt upp, tydligt nyfiken över oljudet från den kalabalik som försiggick på andra sidan väggen. ”Innebär det här att du gripit Systraskapet?”, frågade hon.

   ”Vilma”, sa Miller och kastade en snabb blick bakåt mot det lilla hålet i väggen. ”Polisen är här vilken sekund som helst, följ med mig om du inte vill bli gripen.”

   Utan att invänta ett svar grep han tag om hennes ena hand och drog henne med sig. Tillbaka till Imperfektum. Upp för den lilla trånga gången som ledde in till källaren och tvättstugan och upp för serpentintrappan som ledde till första våningen. Musiken hade skruvats ner och festen befann sig i en temporär dvala, de festglada människorna hade satt sig i sofforna, gömt sig på toaletterna, eller stod tryckta längst med väggarna, alla väntade de på att polissirenerna på andra sidan gatan skulle försvinna så de kunde återuppta sitt festande. Miller visste att gatorna utanför kryllade av poliser. Det skulle bara vara en tidsfråga innan de förstod Imperfektums inblandning och stormade in. Han behövde en mänsklig distraktion som skyddade honom och Vilma.

   Det var säkert uppåt fyrtio, kanske femtio människor på våningen. Alla blickar riktades mot Miller när han slog skeden mot det urdruckna highballglaset. ”Några av er kanske känner igen mig. Mitt namn är Tom Miller och jag är privatdetektiv. Jag är ledsen om jag behöver avbryta festen, som ni ser så kryllar det av poliser på andra sidan gatan. Jag kan tyvärr inte gå in i detalj vad som händer. Men hela lokalen behöver utrymmas nu. Jag vet ett ställe borta vid Klangs gränd där kan ni fortsätta festa.”

   Miller gav dem Daniels Ros adress och i allt allvar hade han nästan svårt att hålla sig för skratt. 

   ”Finns det dricka där?”, frågade en.

   ”Är det bra drag?”, frågade en annan.

   ”De har takterrass med infravärme”, sa Miller.

   Det avgjorde saken. Från ingenstans började fyrtio människor röra sig mot dörren. Några spelade festlåtar på sina mobiler och taggade efterfest, andra muttrade att de skulle hem och vissa sa att Norrlands hade släpp. ”Okej, pass på”, sa Miller och drog med sig Vilma ut i den ljumma vinternatten. Som väntat ingrep polisen genast och började mota tillbaka studenterna in i Imperfektum. Miller läste av situationen och tog rygg på några festprissar som försvann i riktning mot Flustret.

   Han gick med raska steg och Vilma följde efter. I höjd med Islandsbron tittade han bakåt och sänkte farten. ”All right, det är lugnt nu”, sa han. ”Vilma. Kan du återberätta för mig vad som hände på Imperfektum?”

   ”Systraskapet varnade mig för dig och din kollega Mikael Halling. J-jag drogade ner din kompis med en drink, men sen blev jag chockad över det jag gjort att jag inte vågade konfrontera Gillberg. Jag ville bara bort och glömma allting.”

   ”Får jag se strängarna?”

   Vilma tog fram knippen med violinsträngar från jackans innerficka. ”Det är allihopa.” Sen tog hon fram ett annat föremål från innerfickan. En revolver av samma märke som den som Hoffman använt nere i källaren. ”Jag vågade aldrig…”, började hon. Rösten stockade sig, blev grötig. ”S-så här i efterhand känns det rätt att jag aldrig använde den.”

   Miller kastade några snabba blickar runtomkring sig. Förutom färgerna från sirenerna, och dånet från Flustret och Birger Jarl låg hela Uppsala öde. ”Kan jag få pistolen?”, sa han.

   Vilma räckte över den. ”G-gjorde jag rätt i att inte göra det?”

   Utan att svara henne kastade Miller ner pistolen i Fyris svarta vatten.

   ”Gå hem och sov nu, Vilma. Imorgon är en ny dag.”

Epilog: en nagel i ögat

Svartbäcken:

”Jag skulle kunna mörda dig just nu!”

   Miller kunde inte låta bli att le åt Alices plötsliga utbrott. De var mycket ovanliga, och högst underhållande. ”Du anar inte hur många som försökt”, sa han.

   ”Sluta tala som om du vore med i en James Bond-film. Jag menar allvar. Jag är fan arg på dig på riktigt, varför ringde du inte? Vi gör ju allt sånt här tillsammans.”

   ”Jag tänkte att du och Daniel behövde lite semester från mig.”

   Alice uppfattade en liten tendens till avund i sättet Miller sagt det på. Var det dags att ta upp det? Nej… det fick vänta. Hon fortsatte tala om fallet, eller som han valt att kalla det: en studie i genus. ”Hur tog du dig där ifrån?”

   ”Polisen omringade puben, men jag lyckades krypa mot lönngången och flydde genom den och hann ut från Imperfektum innan polisen omringade hela området”, sa Miller.

   Alice hade inte sett sin vän detektiven på två veckor och han såg mycket sliten ut. Något som i vanliga fall var bra eftersom det betydde att han var sysselsatt med ett fall. ”Hur gick det för din lärjunge? Mikael Halling?”

   ”Åh, han blev neddrogad och vaknade upp i en fyllecell hos polisen dagen efter.”

   Alice lutade sig tillbaka i fårullsfåtöljen. ”Vem tror du tipsade polisen?”

   ”Först hade jag ingen aning, men sen fick jag det här sms:et.”

   Miller räckte över mobilen till Alice. Hon läste sms:et flera gånger:

   Detektivernas tid är förbi, herr Miller. Det bevisade jag för er när jag såg till att den kvinnliga ligan greps. Min avsikt var naturligtvis att se till så att ni också greps på kuppen. Men i afton bevisade ni att ni är en värdig motståndare. Jag ser fram emot vårt oundvikliga möte / A.F

     Alice häpnade. ”Den här A.F har varit en nagel i ditt öga i över ett års tid och du vet fortfarande inte vem han är. Den här personen… han känns ostoppbar, och hans makt över Uppsalas undre världen tycks vara större än vi kan föreställa oss. Vad tänker du ta dig till?”

   Tom Miller stirrade ner i sina händer med en blick som såg ut att kunna se in i framtiden.  ”Den här gången tänker jag jaga honom till världens ände och en bra bit till om jag så behöver.” Sedan tittade han rakt på Alice och sa: ”ge mig tid Alice, tid är allt jag behöver.”

   Tom Millers ögon återfick den där kryptiska glansen som var hans signum. Vem som helst hade kunnat blivit tokig, men inte Alice. Hon kände sin vän allt för väl och lämnade honom ensam åt sina grubblerier.

Martin Hammar

TOM MILLER ÅTERVÄNDER I SITT SISTA ÄVENTYR: ”INGEN ÄR ODÖDLIG.”