En studie i genus del 1

Del I: han var älskad av alla

Exposition:

Varje helg dånade musiken från det rangliga sexvåningshuset på Slottsgrändsgatan intill Västgötaspången. Huset, vars anor sträckte sig tillbaka till 1800-talet, kallades bland studenter för Imperfektum. Namnet kom från husets bisarra historia. Det berättas nämligen om hur husets ursprunglige ägare, en viktoriansk byggherre med förkärlek för stinkadorer, varje år lät bygga en ny våning till huset på grund av den höga efterfrågan på studentrum som rådde (och fortfarande råder) i den eviga ungdomens stad. Konsekvensen av de provisoriska våningar blev att huset fick en ofullständig karaktär där varje våning såg ut att vara staplade på den förgående. Bland uppsalaborna som dagligen passerade förbi huset började man kalla det för kråkslottet, men studenterna, som trots allt bodde där, började kalla det för Imperfektum, just för att huset aldrig riktig blev färdigt. Den sjätte våningen bestod nämligen endast utav ett rum och en vindsvåning där man fortfarande kunde se de provisoriska bjälkarna som höll taket uppe.

   Med tiden blev Imperfektum – med sina fyrtioen rum, åtta rum på varje våning, fyra i varje flygel, och ett rum på sjätte våningen – ett ökänt festställe där det varje helg arrangerades galna hemmafester. De senaste åren hade Imperfektums popularitet ökat ytterligare på grund av en enda student som bodde högst upp i kråkslottets boning. Hans namn var Edward Westman, tjugofem år ung, och juriststudent på Uppsala Universitet. Westman var omtyckt av alla. Han hade karisman, utseendet och intelligensen. Dessutom var han delaktig i alla tänkbara studentaktiviteter såsom: nationsklubbar, pubar, spex, insparkar, valborgsfiranden, you name it. Westmans namn fanns med i vartenda protokoll som fördes. Men det han kanske var mest känd för var de stora hemmafesterna han höll varje jämn helg på Imperfektum. De beskrevs som de mest storslagna fester där de femtio första gästerna bjöds på champagne och där de gemensamma köken gjordes om till dansgolv. Festandet pågick alltid till gryningen, något annat var otänkbart och sågs som en skymf mot den klassiska urtypsbilden av hur en Uppsalastudent skulle leva.

   Westman själv sågs sällan till på festerna. Han höll oftast ett välkomsttal runt tiotiden för att sedan dra sig tillbaka till sitt rum på översta våningen, oftast i sällskap med en ung skönhet. Westman hade en förkärlek för lammkött, en av de få laster han besatte. I övrigt beskrevs han som en hyvens karl, en student som hyllades för sin rappa humor och skarpa analyser i juriststudentkårens medlemstidning.

   Den 31 januari 2021, dagen efter årets första fest på Imperfektum (en fest som för övrigt haft temat: nyårslöfte? Vilket nyårslöfte?) skakades studentvärlden i Uppsala om. Westmans bäste vän, Max Gillberg, hittade Uppsalas partykung död på rummet. Precis som han levt, hade han också dött på det mest spektakulära vis: han hade våldtagits och kedjats fast till sängen där han sedan blivit strypt av en gitarrsträng som fortfarande fanns kvar runt hans hals. Vid kroppen hade någon lämnat en handskriven lapp med orden: ”lyran har tystnat, nu fräter syran, sprids – likt en infektion, vad hände med vår generation?”Polisen kopplades in men deras utredning körde genast fast. Westmans far, som mindes liknande fall på studenter såsom mordet på 23-årige Olle Högbom från 80-talet, blev snabbt desperat och ville inte att spåren skulle kallna. Han fick då höra talas om en skarpsinnig detektiv från Uppsala som han genast kontaktade. Denne utlovades en belöning på hundratusen kronor om han kunde få fram bevismaterial som ledde till att sonens mördare åkte fast.

Storken:

”Jag tänker inte berätta i detalj vad vi gjorde!”

   Flickan såg mycket skamsen ut, hennes namn var Vilma Holgersson och hon var sjutton år. Hon tittade ner på sina händer och upprepade sig: ”vi hade sex, sen lämnade jag hans rum strax efter midnatt och gick direkt hem. Jag kände mig smutsig…”

   ”Varför?”

   Vilma tittade på detektiven. Han var mycket yngre än vad hon först hade föreställt sig. Kanske bara några år äldre än henne själv. ”H-han var konstig. Ville göra massor med…” Hennes röst höll inte, hon tittade bort.

   ”Vilma, du var den sista som såg honom i livet och det är lugnt, jag dömer dig inte…”

   Vilma svalde stoltheten med ögon som gnistrade. ”Jag blev våldtagen.”

   ”Förgrep han sig på dig?”

   ”Ja och jag gjorde inget för att förhindra det.”

   ”Har du berättat det här för polisen?”

   ”Nej… jag vågar inte…”

   ”Varför inte? Han är ju död.”

   ”N-nej inte efter de ord han sa till mig.”

   ”Vad sa han?”

   Orden var inbrända i hennes sinne, och hon upprepade dem mekaniskt: ”Om du tjallar din jävla slampa kommer jag och mina killar våldta dig.”

   ”Vet du vilka hans killar är?”

   ”Jag antar att det är Gillberg och dem.”

   ”Max Gillberg, Westmans bäste vän?”

   Vilma nickade och detektiven reste sig upp. ”Tack, Vilma”, sa han. ”Jag lovar att jag ska lösa det här fallet, för din skull och för alla andra kvinnor som förtrycks av män.”

   ”Nämn inte mitt namn för honom, snälla?”

   ”Du kan vara lugn.”

   Detektiven följde med henne ut från Storken och bort till busshållplatsen på Stora Torget. När hon klivit på bussen tog han genast upp mobilen och ringde ett nummer. Inget svar. Han svor till, ringde ett annat rum.

   ”Alice Granath”, mumlade rösten, den lät sliten.

   ”Vet du var han är?”, frågade detektiven.

   ”Svarar han inte?”

   ”Nej.”

   ”Hm, låt mig fundera lite. Ja, i så fall tror jag han sitter på någon nation, pröva Wermlandskällaren. Han gillar atmosfären där, dessutom brukar Hamid ge honom gratis öl sedan han grep öltjuven som härjade på Värmlands under den senaste oktoberfesten.”

   ”Hamid?”

   ”Bartendern på Wermlandskällaren”, förtydligade Alice.

   Detektiven tackade och la på, sen gick han med raska steg mot Värmlands nation.

Wermlandskällaren:

Detektiven anlände till Wermlandskällaren och visade upp sitt nationsleg för en student som precis såg ut att ha väckts ur sin skönhetssömn. Han gick nedför trapporna och kom ner till den del som en gång i tiden tillhört det Söderbomska husets källare, men som nu var omgjort till studentpub och restaurang. De medeltida kryssvalven, de levande ljusen och de murade väggarna bidrog till en känsla av att ha rest bakåt i tiden och detektiven kunde förstå varför han föredrog det här stället.

   Det var fortfarande för tidigt för de flesta att dricka öl och puben var nästintill tom på folk. Detektiven beställde en IPA och frågade Hamid, den gladlynte bartendern, efter personen ifråga.

   ”Du hittar honom säkert längst in i rummet intill”, svarade den persiske bartendern på perfekt svenska.

   Mycket riktigt. Där satt han, alldeles ensam, vid ett bord längst in i rummet. Det såg ut som om han var mycket berusad för han noterade inte detektiven för än denne stod framför honom. De gråa nyckfulla ögonen tittade upp från det tomma whiskyglaset. ”Vad vill du, Micke? Kört fast på ett nytt fall igen, eller?”, frågade Tom Miller.

   ”Du känner mig för bra”, svarade privatdetektiv Mikael Halling.

   ”Visst fan känner jag dig bra, jag lärde ju dig allt du kan”, sa Miller.

   ”Det handlar om mordet på Imperfektum, du känner säkert till det.”

   ”Kan hända, slå dig ner.”

   Mikael slog sig ned och väntade otåligt medan Miller fyllde upp sitt whiskyglas med flaskan som stått bredvid honom. ”Den där Edward Westman var en skicklig rackare”, sa Miller. ”Han besatt fantastiska egenskaper och såg till att utnyttja dem på bästa sätt. Han var älskad av alla, förutom de han förgrep sig på.”

   ”Så du känner alltså till hans… historia?”

   Miller tog en klunk av whiskyn. ”Jadå, under det senaste året har tre kvinnor bett om min hjälp. De blev alla våldtagna av Westman under en av hans allt för många fester och ville att jag skulle sätta dit honom.”

   ”Men det gjorde du inte?”

   ”Jag försökte, men den jäveln var hal som en ål. Han slingrade sig alltid ur mitt grepp och nu har han lyckats gjort det ännu en gång… denna gång för gott.”

   Mikael nickade. ”Han ströps med en gitarrsträng, en brutal död även för en sådan gris.”

   Miller hostade till, det såg ut som han satt whiskyn i halsen. ”En gitarrsträng sa du?!”

   ”Ja, visste du inte det…”

   ”Fanns det en lapp bredvid offret?”

   ”Ja”, sa Mikael.

   ”Skriven i sann Boye-anda?”

   ”Va?”

   ”Rimmade dikten?!”

   ”Om du nu kan kalla det en dikt, så är mitt svar: ja.”

   Den dunkla dimma som omgivit Miller sinne såg ut att ha lättat. De gråa ögonen hade fått tillbaka sin lyster. ”Det här betyder bara en sak, min käre Mikael. En av mina äldsta fiender har återvänt. Trubaduren är tillbaka.”

”Vem är trubaduren?”, frågade Mikael.

   Tom Miller slöt ögonen. Minnena kom tillbaka till honom, och han började berätta allting från början: ”för exakt två år sen skedde ett liknande mord. Offret, en student, känd av sig att vara en player men omtyckt av många, blev strypt på exakt samma sätt. Han blev även våldtagen och serverad som en gris på fat åt de som fann honom följande morgon. Vid hans döda kropp återfanns också en lapp med en handskriven dikt. Men det var inte allt, kort därefter mördades en till man på exakt samma sätt. Även han känd för att vara en kvinnokarl. Polisen kunde inte hitta den skyldige. Jag minns att jag assisterade dem vid flera tillfällen, men alla spår kallnade…” Han tystnade för en stund och sa sedan: ”jag minns speciellt en händelse som gäckar mig fortfarande.” 

   ”Vadå?”

   Miller öppnade ögonen. ”Jag minns att jag fick känslan av att offren – ja, jag kallar de för offer, för de hade alla utsatts för våldtäktsförsök från de här männen – motarbetade mig. Det var som om kvinnorna ingått en slags pakt med varandra, vad för pakt vet jag inte, men det var i alla fall känslan jag fick när jag förhörde dem.”

   Mikael funderade lite. ”Du kanske har rätt. Jag förhörde en kvinna vid namn Vilma Holgersson. Hon var den sista som såg Westman vid liv vilket naturligtvis gör det henne till huvudmisstänkt för mordet, men hon kändes så tankspridd och skygg, nästan som om hon blivit tillsagd av någon.”

   ”Intressant observation, min käre Mikael”, sa Miller. ”Vill du veta något ännu spektakulärare?”

   ”Shot.”

   ”De två studenterna som mördades för två år sen tillhörde samma kompisgäng som Westman. Redan på den tiden var de ökända för att jaga lammkött på Birger Jarl. Det fanns även en fjärde medlem, hans namn är Max Gillberg.”

   ”Helvete, betyder det här att Gillberg är i fara?”

   ”Dessvärre tror jag det.”

   ”Vi borde göra något.”

   Miller höjde ena ögonbrynet. ”Borde vi?”

   ”Vad menar du?”

   ”Jag menar: borde vi verkligen störa trubadurens svanesång?”

   ”Du är inte alls intresserad av att lösa fallet?”

   ”Som du kan se är jag fullt upptagen med att supa mig redlös. Något jag varit de senaste veckorna.”

   ”Du grubblar över något, är det…” Mikael tvekade, han visste inte om han vågade nämna namnet eftersom det alltid gjorde Miller upprörd. Han sa det ändå: ”är det den undre nationen som gäckar dig?”

   Till Mikaels förvåning förblev Miller lugn. ”Ja, jag tror tyvärr vi aldrig kommer gripa dem. Deras ledare är min överman.”

   ”Så jag är alltså ensam?”, kastade Mikael ur sig. Han väckte ingen reaktion hos detektiven och fortsatte: ”jag menar: du vill inte ta en paus från allt som har att göra med den undre nationen och istället hjälpa en novis i nöd?”

   Nu smålog Miller. ”Bara om vi delar på de där hundra tusen du utlovats om du löser fallet.”

   ”Hur fan vet du om det där?”

   ”Vem tror du Westmans pappa kontaktade först?”

   Mikael blev röd i ansiktet. Fan, det är alltså så här det känns att vara Uppsalas näst bäste detektiv, tänkte han.

   I samma stund kom Hamid fram till dem. Han såg ut att ha något att säga. ”Ursäkta, men jag kunde inte låta bli att höra vad ni pratade om och jag tror jag har en intressant grej om Imperfektum som ni bör veta om”, sa han.

   ”Låt höra”, sa Miller.

   ”Det finns en underjordisk lönngång mellan Imperfektum och Västgöta nation.”

   ”Hur vet du det?”, frågade Miller behärskat utan att visa upp några tecken på förvåning.

   Hamid log. ”Jag är medlem i den historiska föreningen. Vi anordnar pubquiz med olika teman. Vårt senaste hade faktiskt temat Uppsalas arkitekter och en av frågorna handlade om lönngången mellan Västgöta nation och Imperfektum. Ivar Tängbom, mannen som ritade Västgöta nation, planerade att länka samman Imperfektum med nationen genom att bygga en gemensam underjordisk pub. Den gemensamma kollaboration uteblev men den underjordiska puben blev verklighet i form av Djäknen, vilket ni kanske känner till.”

   ”Men hur kommer det sig att ingen känner till lönngången?”, frågade Mikael.

   ”Eftersom den murades igen”, sa Hamid.

   ”Någon måste ha kommit på ett sätt att använda lönngången igen”, sa Miller sedan tillade han: ”polisen ödslar sin tid.”

   ”Jag tror jag fattar vad du syftar på”, sa Mikael. ”De betar av samtliga namn från Imperfektums gästlista helt i onödan eftersom…”

   ”Vår mördare inte var bjuden till festen”, fyllde Miller i.

   ”Låter som mitt tips var till nytta”, sa Hamid.

   ”Du är guld värd, Hamid”, sa Miller.

   Hamid tackade för sig och lämnade de två detektiverna.

   ”Vet du vad det här betyder?”, sa Miller och lutade sig bakåt i den obekväma trästolen. Han såg mycket belåten ut, som om alla pusselbitarna fallit på plats.

   ”Att mördaren använts sig av lönngången för att röra sig obemärkt mellan festen och nationen?”

   ”Du ska då alltid tala om det uppenbara, Mikael. Tänk efter, vad är Västgöta nation känt för?”

   Mikael tänkte efter. Han hatade att känna sig i underläge. ”Du undanhåller information från din yrkeskamrat, det är inte rätt av er, Miller.”

   ”Låt mig då kasta ljus över situationen”, sa Miller och tog fram sin snusdosa. ”Med vad ströps Westman?”

   ”En gitarrsträng…”

   Miller kunde inte låta bli att le medan han petade in en pris snus under överläppen. Mikaels argsinta anletsdrag mjuknade något vilket fick hans ansikte att påminna om ett kritvitt skal av förvåning. ”Det var som fan”, sa han. ”Västgöta är ju känt för sitt breda kulturutbud. Tre körer och en orkester är det, va?”

   ”Exakt. Jag tror att vår trubadur spelar violin i orkestern.”

   ”Så det är alltså en violinsträng och inte en gitarrsträng det rör sig om?”

   Miller nickade. ”Hur både jag och polisen kunde göra den tabben är bortom mig.”

   Mikael rynkade pannan. ”Allting låter onekligen rimligt”, sa han. ”Men samtidigt grundar sig allt på spekulationer.”

   ”Just precis! Därför måste vi gripa vår mördare på bar gärning. Det är dags att gillra en fälla”, sa Miller och reste sig upp. ”Gillberg ska anordna en ny fest denna helg.”

   ”Ska han?”

   ”Åh, min käre Mikael. Han har inget val.”

Fortsättning följer…

Martin Hammar