Den tragiska komedin

Tredje fallet i Tom Millers stordåd:

”Vi lever i intressanta tider, Alice.”

   ”Det trodde jag aldrig Tom Miller skulle säga, du är ju den störste bakåtsträvaren jag känner. Men det här måste jag ge dig: under de senaste veckorna har du faktiskt bevisat motsatsen.”

   Jag befann mig återigen hos min vän privatdetektiven. Egentligen var jag där för en skoluppgift, min lärare Björn Jäger hade givit mig uppgiften att skriva ett personporträtt, och vem var inte bättre lämpad för ett personporträtt än självaste Tom Miller? Uppsalas nye lokalkändis. Men fanns det någon som kunde ta över ett samtal så var det just Tom. Mina intervjufrågor föll platta mot hans långa utläggningar.

   ”Du har säkert sett dem”, sa han och kastade mig tillbaka till nuet.

   ”Sett vad?”, frågade jag.

   ”Funeral memes, dem är överallt på sociala medier”, sa han. ”De är faktiskt ganska roliga. Även om jag inte är så förtjust i själva musiken som spelas i bakgrunden”

   ”Det är Astronomia, en känd House-låt.”

   ”Jag föredrar Sinatra”, sa Miller och började gräva i fickan. ”Va i helskotta…”

   ”Om du letar efter snusdosan så ligger den borta vid skrivbord.”

   ”Vad vore jag utan dig, Alice?”

   ”Nikotinfri.”

   Till min förvåning skrattade han hela vägen bort till skrivbordet. När han kom tillbaka hade han bakat till en redig pris snus som han balanserade mellan tummen och pekfingret.  ”Nå, var var jag? Funeral memes just det. Du kanske vill höra hur allting började?”

   ”Det var därför jag kom hit”, sa jag ironiskt.

   Som vanligt ignorerade Miller min sarkasm, en av hans specialiteter. ”Det hela börjar med några kistbärare i Ghana. Under sång och dans genomför dem sin egen version av en begravningsceremoni. Tydligen har de hållit på så här ett tag, men det är först 2017 när BBC dokumenterar händelsen och sänder ett program som ceremonin får viral spridning. Det ursprungliga klippet får över tre miljoner visningar på väldigt kort tid. Det är inte konstigt, klippet är som gjort för internet. Händelsen blir snabbt ett meme och sprids intensivt under en kort period, sen försvinner det i cyberspaces meme-träsk. När Coronapandemin drabbar världen två år senare får meme:et en renässans och blir åter viralt. Vi människor har ganska sjuk humor ändå.”

   ”Okej, men vad är grejen med funeral meme? Det känns lite random.”

   ”Jag tyckte det var passade med en liten kort historielektion. Min senaste klient mottog nämligen ett dödshot via just en funeral meme.”

   Jag tittade häpet på honom. ”Vänta lite, i så fall är det här ett äkta funeral meme.”

   ”Det kan man säga. Vi får ta resten på vägen.”

   ”Vänta lite… va?”

   ”Vi ska på spex, Alice.”

   ”Men min intervju då?”

   ”Du får ta den på vägen. Dessutom tror jag det här blir perfekt stoff för ditt personporträtt.”

Södermanlands-Nerikes nation:

”Ursäkta mig.”

   Jag hörde Millers ursäkt ända bort från min plats. Den kom från raderna ovanför mig. Varför kunde inte vissa gå på toan innan föreställningen eller åtminstone hålla sig tills efteråt?

   ”Vad har jag missat?”, frågade Miller när han åter slog sig ned bredvid mig.

   ”Den första sången”, viskade jag. ”Dämpa dig lite.”

   ”Spexet skiter jag i. Har jag missat något misstänksamt?”

   Jag kände min grannes irriterade blick. ”Nejdå, tyst nu.” Till min lättnad tystnade Miller och föll snabbt tillbaka i sitt djupa grubbleri.

   Flera gånger blev jag tvungen att påminna mig själv om att jag inte var på Snerikes nation för att njuta av spexet utan för att avslöja en potentiell mördare. Scenduken gick åter upp. Nu hade stadskulisserna bytts ut och ersätts med palmer och sand. Vi befann oss på en tropisk strand. “Du bror, som är stark i geografen, vad är det här egentligen för ett land? Icke måtte det vara Schlaraffernas, för jag ser inga stekta sparvar, men så många fler ostekta apor och papegojor”, sa skådespelaren som spelade den f.d. Uppsalastudenten Rapp.

   Jag och Miller bevittnade ”På Madagaskar” – ett spex i två akter som sätts upp var tionde år på Södermanlands-Nerikes nation. I år firade spexet hundrafemtioårsjubileum, och man hade slagit på med storslagna shower. Idag var det premiär för spektaklet men en förbannelse hängde över föreställningen. Skådespelaren som spelade den franske botanisten A la Bonneheure hade en vecka innan premiären mottagit ett dödshot. Han hade då vänt sig till Miller för hjälp. På vägen till spexet hade Miller visat mig filmsnutten som skådespelaren fått skickat till sig. Filmsnutten var till en början en vanlig funeral meme tills man kom fram till slutet, då blev skärmen svart och röda bokstäver uppenbarade sig: död väntar dig om Madagaskar-spexet spelas, memes är inte så kul ändå?

   Övermänniskogödaren Gluffos stämma kastade mig tillbaka till nuet. ”En främling räddad är, om för honom hjärtat brinner hos en jungfru, blyg och kär.”

   Miller var fortfarande försjunken i sitt grubbleri och såg inte ut att ägna spexet någon uppmärksamhet. Hans gråa ögonen letade bland publikhavet likt en projektil söker sin måltavla. Jag böjde huvudet mot honom och viskade: ”hur går det?”

   ”Jag tror jag har hittat honom, Alice”, väste han och nickade mot den främre raden.

   Jag såg inte vad som kunde intressera honom, där satt helt vanliga människor. Ingen var klädd konstigt, ingen såg heller ut att bete sig annorlunda. Men sen fastnade min blick på en av männen som satt längst till höger.

   ”Det är han med den höga hatten, va? Han ser riktigt shady ut.”

   Miller log roat. ”Nej”, sa han till min besvikelse och fortsatte: ”ser du mannen längst till vänster, han med käppen?”

   Det tog mig flera sekunder att se vem det var Miller menade. Käppen var lutad bredvid mannens högra knä och knappt synbar. ”Ja?”, sa jag oförstående.

   ”Notera käppens handtag, ser du den lilla utbuktningen?”

   ”Ja?”

   ”Påminner inte det om en avtryckare?”

   ”Ja?”

   ”Alice, det är en cane-gun, en käpp förklädd till ett gevär.”

   ”Jaha! Varför gör vi inget nu?”

   ”Den första akten är snart över, vi konfronterar honom i pausen.”

   ”Är du säker? Tänk om han skjuter nu?”

   ”Nej… det vore mycket dumt att skjuta någon inför alla människorna.”

   Ord kunde inte beskriva hur dum jag kände mig. ”Så han väntar alltså till efter spexet?”

   ”Skulle tro det.”

   Paus. Publiken reste sig upp och letade sig nedför trappan för förfriskningar. Vår misstänkte mördare satt kvar vid sin plats. Nu kunde jag se honom bättre. Han satt mycket upprätt och rakt som om han hade problem med ryggen. Näsan var näbbformad, huden likblek och ögonen glänsande bakom ett par stålbågade glasögon. Det exklusiva klädvalet: kavaj, kostymbyxor, skjorta och oxfordskor vittnade om att han hade snobbig smak. Han såg också ut att vara mycket äldre än vad jag först trott, säkerligen uppemot trettiofem.

   ”Pass på”, sa Miller.

   Vår misstänkte reste sig upp och gick bort mot logen. Miller, som i dessa stunder handlade som ett rovdjur som fått upp vittring på sitt bytesdjur, reste sig också upp. Jag följde honom hack i häl bort mot logen. Jag såg att Miller hade revolvern redo innanför sin cardigan. Bakom scenen fanns en lång korridor som ledde till logerna. Korridoren var trång och full av studenter, det luktade svett och gymnastiksal. Några tittade på oss, men sa inget. Längst bort i korridoren såg vi en dörr slå igen. Det var dörren till logerna. Miller ökade stegfrekvensen och höll nästan på att gå rakt in i en stackars skådespelare som precis avnjutit en bulle och kaffe inne i fikarummet.

   Logerna påminde om en studentkorridor och bestod utav åtta mindre rum. På varje dörr satt ett A-4 papper upptejpat med skådespelarens namn. Miller gick fram till dörren längst bort och jag hörde ett klickande ljud när han osäkrade sin revolver. Han gav mig en kort nick, sen rusade vi in. På andra sidan såg vi samme man som vi sett i publiken, käppen var riktad som ett gevär och pekade mot en person på golvet. Personen var skådespelaren och han satt på knä och kved iklädd sin botanistklädsel. ”Sänk geväret Tobias Montgomery, annars skjuter jag dig”, morrade Miller med höjd revolver.

   Mannen med käppen vars namn tydligen var Tobias Montgomery tittade snopet på oss. Jag såg hur det pågick en inre kamp bakom de stålbågade glasögonen. Efter ett tag sänkte han käppen och sa uppgivet: ”du måste vara Tom Miller, de varnade mig för dig.”

   ”Vilka?”, sa Miller.

   Revolvern blängde på Montgomery likt ett öga. ”Den undre nationen, såklart”, sa han.

   Miller blev tyst ett tag. Informationen var tydligen ny för honom. På golvet fortsatte skådespelarens snyftanden. Jag böjde mig ner och försökte trösta honom.

   ”Vi är här nu, allting kommer bli bra…”, sa jag.

   Skådespelaren tittade på mig med glansiga ögon. Han väste: ”du förstår inte, det är Tom Miller jag är rädd för…”

   Jag blinkade. ”Va?”

   ”Om han dödar Montgomery är jag så gott som död…” Skådespelaren hostade. ”D-det är bara han som vet var botemedlet finns…”

   Jag såg i skådespelarens blick att han var nära på att dåsa bort. Jag skakade om honom. ”Hallå!?”

   I samma stund började Miller tala igen: ”okej Montgomery, det är uppenbart: du vill hämnas, du känner dig bestulen på din släkts arv. Din förfader var Hugo Montgomery-Cederhielm, mannen som skapade spexet: på Madagaskar…”

   Jag lyssnade bara halvhjärtat på Millers och Montgomerys konversation. Ingen av dem tycktes ta någon notis utav skådespelaren som svimmat. Jag kände på pannan, den var kallsvettig. Helvete, varför var män alltid upptagna med sin macholek?

   Miller fortsatte: ”du ville se till att 150-årsjubileet av din förfaders pjäs skulle bli den sista föreställningen här i Uppsala så att du sen kunde sätta upp din egen föreställning i Stockholm baserad på samma pjäs!”

   Montgomery nickade. ”Det stämmer”, sa han. ”Men du måste förstå herr Miller, du som är en vän av konsten och kulturen, att mitt motiv är rättfärdigt!”

   ”Ingenting rättfärdigar mord”, sa Miller.

   ”Vi lever i en dekadent tidsålder där ungdomen växer upp med sociala medier, poddar, tv-serier och gangsterrapp. Ingen uppskattar riktig konst längre! Vad hände till exempel med bokläsandet? Hur många tror du egentligen läser dina äventyr Miller? De bryr sig mer om vilken video som ligger nummer ett på TikTok!”

   ”På den delen håller jag med dig. Men jag skulle aldrig se mord som en lösning… aldrig!”

   ”Ibland kräver vissa situationer de mest drastiska åtgärder”, sa Montgomery.

   ”Nu har jag i alla fall stoppat dig. Det blir varken en pjäs eller en bok för din del, men däremot en visit till fängelset!”, sa Miller. ”Men det jag inte förstår är… var kommer den undre nationen in i bilden?”

   ”De försåg mig med giftet, Herr Miller.”

   Millers blick vandrade från Montgomerys käpp till den avtuppade skådespelaren. ”Helvete”, morrade han. ”Det är inte en cane-gun utan en ihålig käpp perfekt att gömma ett provrör i…”

   ”Tobias”, sa jag och reste mig upp. ”Var finns botemedlet?”

   ”Åh, det säger jag bara…” Hans ansikte fick ett hånfullt grin. Triumfen i hans ögon var omöjlig att missa. Långsamt, som när en magiker precis ska genomföra sitt trick, skruvade han loss toppen på käppen och drog fram provröret. ”…om Tom Miller dricker upp det sista av giftet. Botemedlet räcker bara åt en.”

    Jag såg hur Miller stelnade till. Hans blick var fastnaglad på den genomskinliga vätskan i provröret.

   ”Ett liv för ett liv”, sa Montgomery och tittade på klockan. ”Den andra akten börjar om trettio minuter, hur blir det herr Miller?”

   Montgomerys ord: den andra akten börjar om trettio minuter hade etsat sig fast på min näthinna. Han hade försagt sig och avslöjat att botemedlet fanns i närheten. Jag hoppades att Miller tänkte samma tanke.

   ”Det var alltså min begravning, inte hans”, sa Miller till slut. ”Hur mycket i bonus skulle du få om du lyckades få mig dödad?”

   Montgomery ryckte på axlarna. ”Den undre nationen ordnade så att jag inte kunde förlora.” 

   ”De tänker visst på allt. Låt oss få det överstökat, ge mig giftet”, sa Miller och sträckte fram ena handflatan.

   ”Tom!”, tjöt jag. ”Du tänker väl inte dricka det där?”

   Hans blick vilade länge på mig. Först trodde jag att han skulle brista ut i ett av sina långa resonemang, men till min förvåning sa han bara: ”hoppas dem har snus i himlen.”  

   Jag förstod ingenting och innan jag ens hunnit resa mig upp för att kasta bort röret ur hans hand så hade han redan hunnit svälja innehållet. Montgomerys hånleende nådde nya proportioner som fick hans sammanbitna örnansikte att likna en haj som precis svalt kråset. ”Du har ungefär trettio minuter kvar att leva”, sa han. Sen tog han fram en garderobslapp ur fickan. ”I garderoben hänger min andra käpp, den innehåller motgiftet.” Han räckte över den till mig och tillade: ”om du skyndar dig hinner du och Miller resonera er fram till vems liv ni ska rädda…”

   Helt utan förvarning började Miller gapskratta. Det var inte ett av hans vanliga skratt, det här var galet. Montgomery kunde inte dölja sin förvåning. ”Vad fan är det som är så roligt?”

   ”Guldbagge för bästa manliga roll går till Erik Nilsson!”, utbrast Miller.

   I samma stund reste sig den döende skådespelaren upp från golvet. ”Snyggt Miller. Lagom till andra akten”, sa han och borstade av sina scenkläder.

   ”Jag satte en käpp i hjulet för dig, Tobias”, sa Miller.

   ”Ni båda borde dansa vid dödens rand vid det här laget!”, utbrast Montgomery och drog sig i håret.

   ”Jag genomskådade dig från början. Efter att spexet börjat passade jag på att besöka garderoben och hämtade då ut din andra käpp. (Miller höll upp en förfalskad nummerlapp som var en exakt kopia av de som används på Uppsalas nationer). Sen smög jag fram till dig och i skydd av mörkret bytte jag plats på käpparna.”

   ”Jag noterade att någon snuddad vid mina knän… det var därför jag drog käppen närmare mig…”

   ”Efter att jag hunnit bytt plats på dem. Mitt byte var ett simpelt trick som många trollkarlar använder sig av”, sa Miller.

   ”Så ni båda har alltså druckit motgift?”, stammade Montgomery.

   ”Exakt”, sa Miller och vände sig till mig. ”Förlåt om jag fört dig bakom ljuset Alice men jag var tvungen. Jag vågade inte ta risken att du skulle avslöja mitt bluffande.”

   ”Och jag ber också om ursäkt”, sa skådespelaren Erik Nilsson och bugade sig.

   Jag måste medge att jag i det ögonblicket var riktigt arg på Miller. Var det verkligen okej att utsätta en kompis för en sån här känslostorm? Hur som helst, kändes det som fel tillfälle att ta upp det, så jag sa bara: ”äsch, det är okej.”

   Miller var så uppe i sig själv att han inte noterade mitt snopna svar. ”All right”, sa han. ”Montgomery du kommer med mig. Poliskommissarie Hilton väntar utanför nationen med en polisbil.”

   Det såg ut som om Tobias Montgomery skulle knäcka sin käpp i raseri. ”Nästa gång du ställs inför ett val mellan liv och död kommer det inte vara lika lätt. Sanna mina ord, Miller.”

   Erik Nilsson återgick till spexet, the show must go on, sa han skämtsamt. Miller åkte med Montgomery till polisstationen. Och jag gick hem. Jag mådde fan inte bra efter den där känslosamma bergodalbanan. Daniel tog hand om mig när jag kom hem. Han var förbannad på Miller och sa flera gånger under kvällen att han skulle ringa upp honom och säga vad han tyckte om detektivens metoder. Jag avrådde honom från det och sa att vi kunde släppa honom för en liten stund. Allt jag ville var att frossa i choklad och glömma det som hänt.

   ”Du borde ta en paus från honom älskling”, sa Daniel.

   ”Mm”, sa jag.

   ”Jag menar det.”

   Jag nickade. Trots min ilska förmådde jag inte att frammana ett enda vettigt ord. Jag kröp närmare Daniel i soffan och la mitt huvud mot hans axel. Tio minuter senare sov jag djupt.

Epilog: min största kritiker

Vargtimmen episod 83: ”Tom Millers stordåd” lades upp följande dag på plattformar där poddar finns. Det dröjer bara någon timme sen hör Tom av sig.

   ”Jag lyssnade på vargtimmen”, säger han.

   ”Vad kul! Hoppas mina redogörelse var till belåtenhet”, säger jag och får hålla mig för att dölja min nyfikenhet.

   ”Du vet hur man återberättar en historia, det måste jag ge dig Alice.”

   ”Tack…”

   ”Men jag hittade några smådetaljer!”

   ”Såklart. Vadå?”

   ”Nåja, du berättade aldrig om vilket arbeta jag la ner för att komma över den där USB:n till exempel, inte heller nämnde du den skrämmande bieffekten arsenikförgiftning orsakar offret. Sen är jag inte ett helgon, Alice. Jag är bara en simpel man i grund och botten. Birkarlarna erbjöd mig gratisöl på livstid, de är fortfarande men only.  

   ”Jag försökte bara framställa dig som lite PK.”

   ”Det uppskattar jag, Alice. Förlåt om jag låter lite kritisk, jag uppskattade verkligen podden! Det ett roligt format. Du borde göra som den där Watson i Sherlock-historierna och börja skriva ned alla våra fall. Kanske göra en Podd och Youtube-kanal av det?

   Jag skrattar. ”Sorry, Tom. Vet inte om jag kan tänka mig dig i en Q&A.”

   ”För att citera mig själva: även den envisaste av hundar måste förr eller senare lära sig att sitta…

   ”Vänta… citerade du precis dig själv?”

   ”Ja?”

   ”Höjden av narcissism, Tom. Inte bra.”

   ”Folk älskar sånt i dagens samhälle.”

   Han hade faktiskt rätt på ett sätt, tänker jag. En kort tystnad följer och jag passar på: ”har du några minuter över, Tom?”

   ”Den här boken om stoiska värderingar läser inte sig själv, men jag kan alltid undvara några minuter för dig, Alice.”  

   ”Jag hann aldrig fråga dig om din uppväxt när jag gjorde ditt personporträtt.”

   Det blir tyst i andra änden. ”Är du kvar?”, säger jag.

   Han svarar mig kryptiskt, och det är tydligt att han inte har någon vidare lust att tala om ämnet: ”Barndomen återkommer ibland, ungdomen gör det aldrig.”

   ”Det var så illa alltså?”

   ”Alice. Vissa saker talar man inte om.”

   ”Jag har sett adelsringen, Tom”, pressar jag. 

   Pip…pip…pip…

   Det skulle komma att dröja månader innan jag hör från Tom Miller igen.

Martin Hammar