Studentkriget

Andra fallet i Tom Millers stordåd:

”Hallå! Du kan inte bara kliva in så där…”

Jag tittade upp från min bok och möttes av en besynnerlig syn. En lång man kom nerrusande från trappan. Min första tanke var att det var en lönnmördare från Millers svurna dödsfiender i den undre nationen, men de hade legat lågt sedan vi besegrade Oliver Kronberg. Miller, som suttit bredvid mig och avnjutit ett glas konjak, kom genast upp på fötter.

”Vad är meningen med detta?”, utbrast han.

Morgan uppenbarade sig bredvid den nedrusande mannen. ”Förlåt Tom, jag försökte stoppa honom”, sa han andfått.

”Förlåt om jag bara klampar in som om jag äger stället, men det rådet fullskaligt krig, herr Miller!”, sa inkräktaren.

Miller höjde ena handen avvärjande. ”Du kan lämna oss, Morgan.”

Morgan muttrade något ohörbart och gick uppför trappan igen. Ingen sa något förrän vi hörde dörren stängas på övervåningen. Det gav mig tid att studera vår jäktade besökare. Han såg ut att vara kring tjugofem och talade bred norrländska, i alla fall från det lilla jag hört honom säga. Hjässan var snaggad och påminde om en igelkott, kroppshyddan var enorm, speciellt händerna som påminde om tennisrack. Ögonen var däremot små och uppspärrade. Hade jag visat utryck för mina fördomar hade jag erbjudit vår jäktade klient en hojt.

”Sätt dig ner och ta allting från början”, sa Miller och tillade: ”ett tips är att börja med ditt namn.”

”Jag heter Magnus Wikström”, sa norrlänningen. ”Studerar här på universitetet, civilingenjör andra året, men glöm allt det där, det enda som är relevant är att jag är medlem i Birkarlarna. Ni kanske känner till oss, herr Miller?”

Jag har alltid fascinerats av att många väljer att kalla Tom för ”herr Miller.” Trots hans ringa ålder, runt trettio, respekteras han av både unga som gamla. Jag gjorde mig påmind om min existens och inflikade: ”det är en förening i Norrlands nation.”

Magnus nickade åt mig, sen vände han sig till Miller igen. ”Det stämmer. Vi ägnar oss åt norrländska traditioner och är ett alternativ för alla studenter som är trötta på storstans normer och leverne.”

”Och det är för Birkarlarnas räkning som du är här idag?”, sa Miller.

”Jomenvisst! De förbannade stockholmarna sände oss ett brev. Men inte vilket brev som helst! En krigsförklaring! Ta en titt själva!”

Magnus räckte över ett tillknycklat brev till Miller som läste det flera gånger innan han räckte över det till mig. Jag läste: käre Lex Storkarl härmed meddelar vi på Stockholms Sällskapet att vi inte tänker tolerera Birkarlarnas vandalisering av Öfre Tornet. Konsekvenser är att vänta de inblandade Storkarlarna. P.S. ni kan inte gömma er bakom era fåniga nummer, vi vet vilka ni är. Kriget är kommet.

   Miller noterade min förvirrade min. ”Förklara dig”, sa han och tittade på Magnus.

Norrlänningen drog efter andan, lutade sig tillbaka och fick för första gången sen han rusade in i Millers detektivbyrå något harmoniskt över sig. Jag kommer nu försöka återge hans berättelse så väl jag minns den.

 

En värld av män:

Deras hämnd skulle bli minnesvärd och besjungas av framtida Birkarlar i Uppsalas studentvärld. Upplägget till den perfekta hämnden var dock simpel och ogenomtänkt som så ofta hämnden kan vara då en samling män fattar impulsiva beslut i syfte att kompensera för den manlighet de nyss förlorat.

Efter stockholmarnas fega attack mot Norrlands nation under Birkarlarnas årliga paltstämma var det nu alltså dags. De ägg som kastats, de glåpord som yttrats och det korta slagsmålet vid Fyrisån skulle nu återbetalas i blod. Magnus, tillsammans med två medlemmar, eller som han valde att kalla det ”storkarlar” strök längst med Drottninggatan i centrala Uppsala. Höstmörkret hade sänkt sig över gatorna och Karolina Rediviva påminde om en kuslig vit utpost på toppen av backen som markerade gränsen där innerstan slutade.

Magnus kände sig obekväm i de två andra storkarlarnas sällskap. Till skillnad från honom var dessa två riktiga ”Birkarlar” som ägde både gods och fina jaktmarker uppe i Norrbotten. De var också överlägsen honom i the game och hade gång på gång bevisat att de kunde jaga mer än bara vilt. Medan den ene av dem precis avslutat sin berättelse om hur han lurat ekonombruttan på Värmlands kom de fram till Stockens gulgråa fasad. Flaggan vajade dystert i skymningen och de tre Birkarlarna spottade symboliskt i marken.

”Nu ska de få betala”, sa den ene.

”Mange”, sa den andre. ”Håll utkik ut mot gatan om det kommer någon.”

”Ni tänker väl inte klättra upp till det Övre Tornet?”, sa Magnus.

Det öfre tornet behövs ses över”, sa den ene på överdriven stockholmska.

”För fan Mange, stå bara och spana. Släng i väg ett SMS om du skulle få syn på farbror blå eller nåt”, sa den andre utan att försöka dölja irritationen över Magnus nervositet.

”Okej, men fixa det fort”, sa Magnus.

De båda klättrade över stängslet och lämnade Magnus kvar vid korsning mellan Drottninggatan och Ingmar Bergmansgatan. Magnus gick igenom uppdraget i huvudet för sig själv medan han spejade ut över gatan. Det Övre Slottstornet låg precis intill nationens innergård. Det borde bara ta grabbarna tio minuter att måla budskapet med renblod.

En kvart förflöt och ingenting hände. Magnus tog fram sin mobil och började tindra. Han var kräsen och svepte bara höger på tjejer med bilder på poserande botoxläppar och solbrända kroppar. Blondiner hade också förtur. När Magnus högersvepningar nått sitt slut och han uppmanades att skaffa Tinder Premium noterade han en skara män som kom gåendes längst med Drottninggatan.

Fan, Fan, Fan, tänkte han. Det där är medlemmar ur Stockholmssällskapet. De bär deras traditionsenliga pingvinutstyrsel och skulle genast notera hans renmärgsben som hängde runt halsen. Det fanns ingen tid att slita av sig halsbandet för i samma stund dunsade hans två kumpaner ned från stängslet och landade på gatan.

”Birkarlar!”, röt en av studenterna ur Stockholmssällskapet.

De bittra dödsfienderna stod plötsligt öga mot öga i månskenet.

”Helvetes satan”, muttrade den ena av Birkarlarna. ”De är minst tio stycken, vi har inte en chans.”

”Lägg benen på ryggen”, sa den andre.

Stockholmarna gick i samma stund till attack. De störtade fram så att kavajerna fladdrade som fladdermössvingar i skymningen. Magnus tog genast rygg på sina två kumpaner men mitt i den kalabalik som uppstod tappade han mobilen på gatan.

”Skit i den din dåre, spring!”, skrek hans kumpan.

Magnus gjorde som han blivit tillsagd och i höjd med Johannes Grill lyckades de skaka av sig sin förföljare.

”Du hade inget viktigt på den där mobilen?”, frågade den ena andfått.

”Nej”, ljög han.

Varje storkarl hade ett nummer i Birkarlarnas studentförening för att hålla medlemskapet hemligt. På Magnus mobilen fanns en fil med fullständiga namn på alla storkarlar.

Nu var den listan i händerna på deras dödsfiender.

 

Upplösningen:

Jag såg på Miller att han inte var imponerad av norrlänningens historia. Det krävdes mer än så för att få honom att ta sig an fallet. ”Var det allt?”, sa han.

Magnus tittade häpet på honom. ”Ja? Tycker ni inte stockholmarna är överjäkliga?”

”Nja… jag har förvisso aldrig varit så förtjust i Stockholm. Men ert fall är snarare en angelägenhet för Uppsala studentkår eller möjligtvis polisen.”

Magnus tittade ner i golvet. ”Det var jag som ansvarade för medlemslistan…”, suckade han bedrövat.

”Stoltheten är visst viktig för oss män”, sa Miller.

”Vad vill du ha för att hjälpa mig? Säg vad som helst!”

”Jag vill att alla former av sällskap som exkluderar kvinnor upphör i Uppsala. De är dåliga och bidrar till elitism och diskriminering.”

Jag tittade imponerande på Miller. ”Du kan inte mena allvar”, sa jag. ”Du är den mest…”

”Inte nu, Alice”, avbröt Miller. ”Vet du vad, Mange? Är det okej om jag kallar dig för Mange? Okej, vad bra. Jag ska se vad jag kan göra om du kan lova mig att låta kvinnor få medlemskap i ert sällskap från och med nu.”

”Jag kan inte lova något.”

”Jo, det kan du. Vi är kompisar nu. Jag kallar ju dig för Mange.”

”En sekund”, sa han nervöst och tog fram mobilen och ringde ett snabbt samtal. Jag hörde hur han tisslade och tasslade. Därefter vände han sig till Miller igen. ”Okej, jag går med på det.”

”Bra. Då ska ni se att ni får tillbaka mobilen med medlemslistan imorgon bitti.”

”Det var som fan.”

Magnus lämnade oss. Jag kunde inte förstå hur Miller kunde lova ett sådant löfte. ”Erkänn!”, sa jag. ”Du lät dina känslor ta över och nu sitter du i klistret. Det finns inte en chans att du löser det här på mindre än tjugofyra timmar!”

”Svaret är enkelt, min kära Alice”, sa han.

”Jaså?”

”Jag har arbetat hårt för att komma dit jag är idag. Under mina år som privatdetektiv har jag därför införskaffat mig ovärderliga kontakter runtom i Sverige. Jag bodde faktiskt ett tag i Stockholm där jag bedrev en mindre lyckad detektivbyrå vid Sollentuna. Trots att tiden där var mycket kort så hann jag stifta bekantskap med några inflytelserika herrar från Djursholm.”

”Klienter som du hjälpte?”

”Exakt. En av dem råkar också bära samma efternamn som Stockholmssällskapets ordförande. Jag kan ge mig fan på att klienten jag hjälpte i Stockholm är hans far. Det finns trots allt inte så många Af Trolle i Sverige.”

”Det här trodde jag inte om dig Tom Miller!”

Miller bakade till en pris snus som han placerade innanför överläppen. ”Åh, Alice. Jag tänker inte ägna mig åt utpressning! Jag ska bara be om en liten gentjänst. Ja, och resten kan du nog räkna ut själv.”

”Utan pappas pengar är man inte så kaxig längre”, sa jag.

”Förbannat gott snus det här”, sa Miller belåtet och lutade sig tillbaka i fårullsfåtöljen och tog upp mobilen.

Jag måste medge att jag hade svårt att sova följande natt. Tankarna på fallets upplösning höll mig vaken långt in på småtimmarna. När jag följande dag återvände till detektivbyrån fann jag Miller på samma ställe där jag lämnat honom. I sin hand höll han sin mobil och att döma på hans roade min hade han precis mottagit goda nyheter.

”Haha!”, utbrast han triumferande. ”Vad var det jag sa?!”

”Låt mig gissa. Pappa Af Trolle drog i trådarna och hotade att dra in veckopengen om sonen vanhedrade familjenamnet”, sa jag ironiskt.

”Något i den stilen, ja. Och nu fick jag precis ett meddelande från vår norrländske vän. Han har precis haft besök av en representant från Stockholmssällskapet som personligen återlämnat mobilen med medlemslistan. De båda sällskapen har bestämt sig för att begrava stridsyxan, i alla fall tills nästa termin. Men jag tror inte vi behöver oroa oss för ett nytt krig.”

”Varför inte då?”

”För då kommer det vara ordning och reda i dessa manschauvinistiska studentföreningarna. Kvinnor kommer nämligen få ansöka om medlemskap.”

Jag blev faktiskt stolt över min vän detektiven. ”Tom, det här är ju fantastiska nyheter!”

Miller såg på mig och log. Han hade precis pillat in segersnuset. Den där extra stora prillan som han bara tog när han löst ett fall. ”Jag måste erkänna Alice”, sa han. ”Ni kvinnor tar fram det bästa hos oss män.”

”Ni män ska ens vara tacksamma att ni har oss kvinnor”, svarade jag. ”Utan oss skulle ni fortfarande sitta i ett träd på en savann i Afrika och plocka loppor ur varandras hår.”

Jag kände på mig att jag gått på för hårt och förväntade mig någon slags kontring men till min förvåning log privatdetektiven bara sitt kryptiska leende till svar.

Martin Hammar