En skandal i studentvärlden

Första fallet i Tom Millers stordåd:

Jag hade inte träffat Tom Miller på länge. Det här utspelade sig nämligen under en period då studierna upptog större delen av min vardag. Den lilla fritid jag fick över spenderades med min pojkvän Daniel. Han var inte speciellt förtjust i att jag tvingade honom genomlida alla säsongerna av Friends för tredje gången. Men mitt i allt gullegull och pluggande påminde min kompis Amanda mig om att jag inte fick glömma bort att spendera tid med mina vänner. Jag kom då att tänka på Tom och ringde upp honom. Till min förvåning lät han mycket glad över att höra från mig. Han hade precis tagit sig an ett nytt fall som han trodde jag skulle finna extra intressant. Sagt och gjort, jag begav mig mot detektivbyrån på Svartbäcken. Det här var under den tiden av året då Uppsala övergick från ljuvlig sommarstad till kallgrå höststad och det märktes inte minst på Uppsalaborna som börjat lämna vårjackorna hemma.

Till min förvåning fann jag Miller uppe i antikvariatet försjunken i en bok. Han var iklädd randig polotröja och vinröda manchesterbyxor. Hans välansade skepparkrans matchade det udda valet av byxor. ”Alice Granath!”, utbrast han när han tittade upp från boken. ”Det var minsann inte igår! Jag ser att Daniel skämmer bort dig! Du har gått upp några kilon! Låt mig gissa: Netflix, snabbmat och för mycket mys.”

För någon som inte kände Miller skulle hans kommentar uppfattas som högst opassande, närmast kränkande. Men jag log bara och kontrade: ”och jag ser att singellivet gjort dig till en ännu större bokmal. När var du ute senaste?”

Miller kisade ut genom fönstret. ”En vecka sen, kanske två.”

”Du måste ju gå ut ibland Tom. Du vet, träffa människor och sånt. Det är bra för hälsan.”

Miller slog igen boken och reste sig upp. ”Jag har gjort mentala resor till platser man inte kan besöka, Alice.”

”Vadå? Till Hogwarts eller Narnia?”

Miller fnyste. ”Narnia är ju förvisso en vacker allegori över kristendomen.” De började gå mot detektivbyrån som låg nere i källaren. Miller var inte färdig med sin predikan: ”jag har resten till antikens Grekland, Alice, och tagit del av Marcus Aurelius magnum opus: självbetraktelser. Jag rekommenderar den svenska översättningen från 1949. Ellen Wester visste minsann hur man översatte böcker…”

”Säg inget!”, avbröt jag. ”Marcus Aurelius var väl mannen som grundade det stoiska tänkandet?”

Miller, aningen irriterad över att inte fått mästra vidare, medgav: ”ja, du har gjort din läxa hör jag…”

Vi kom ner till detektivbyrån. Den var nästintill tom. Sängen, bokhyllorna och skrivbordet stod förvisso kvar på sina platser. Men mattan, projektorn, barskåpet, garderoben och tv:n var borta. Även fårullsfåtöljerna var ersatta med två vanliga köksstolar.

”Vad har du gjort av alla grejer?”

Miller log roat. ”Jag har börjat leva som en sann stoiker, Alice. Jag har bara det nödvändigaste omkring mig. Materiella ting är bara en onödig distraktion.”

”Aldrig att du slutat dricka.”

Miller fiskade fram en fickplunta från byxfickan. ”Jag är inte en dåre, Alice”, sa han.

”Det tvivlar jag på. Du är däremot en sökare, Tom.”

Miller viftade bort mitt påstående med en enkel axelryckning. Vi slog oss ner på de obekväma köksstolarna och Miller tog en klunk ur pluntan. Med whiskyodör förkunnade han: ”Är du redo att höra om en av studentvärldens största skandaler?”

”Det är därför jag kom hit.”

Millers återgivelse:

”Du kanske har hört talas om Hamberg? Inte? Det är namnet på låghusen som byggdes i Flogsta 1974. Bostadsområdet inhyser 750 lägenheter i 32 stycken två- eller trevåningshus. Lägg det på minnet så länge, vi kommer tillbaka till det sen för det är inte där vår historia börjar. Häromdagen fick jag besök av Emil Winberg, ordförande för Laboremus, Uppsalas socialdemokratiska studentklubb. En mycket bekymrad man, säkert trevlig om man träffar honom på fest eller under några andra omständigheter. Tyvärr är ju de flesta inte så glada när de träffar mig. Nackdelen med detektivarbetet. Hur som helst, Winberg hade under gårdagens nationsbesök förlorat en ägodel, som i fel händer kan leda till att Laboremus förlorar det kommande kårvalet.”

”Winberg är en av dem”, inflikade jag.

”Vilka då?”

”De som hänger på stocken på torsdagar.”

”Jag vet inte vad du talar om.”

”Fortsätt…”

”Jag måste medge att jag saknat dina lustiga inspel. De ger… perspektiv på saker. Okej, du kanske undrar vad det är Winberg förlorat? Nåväl, det är ett mycket speciellt föremål. En USB-sticka som innehåller hela Laboremus valkampanj.”

”Varför hade han med sig den till klubben?”

”För att han gick direkt från kårhuset till förfesten vidare till nattklubben.”

”Det var en sån torsdag alltså.”

”Återigen vet jag inte vad du talar om. När vår vän Winberg vaknade upp dagen efteråt med en bakfylla från helvetet upptäckte han att USB-stickan var borta…”

”Han måste ha tappat den på dansgolvet…”

Miller skakade besviket på huvudet. ”Tänk efter Alice, vilka är det som vi studenter aldrig önskar att vi är?”

”Vi vill inte vara den som lagt ner sex år av studier för att sen bli arbetslös med skyhöga studieskulder.”

”Förutom det…”

Jag upprepade hans ord: ”vilka är det som vi studenter aldrig önskar att vi är?” Men kunde inte, hur mycket jag än grubblade på ordens innebörd, förstå vad han menade.

”Garderobsmänniskorna på nationerna!”, utbrast han. ”Har du inte sett hur de stackarna sliter i sitt anletets svett för att alla festprissar ska vara nöjda? Paniken i deras ögon though när en jacka är borta… priceless.”

”Sant.”

”Vad drar vi för slutsats av det här?”

”Att personen som stal USB-stickan arbetade i garderoben på Stocken den kvällen och att han bor i Hamberg?”

”Helt otroligt.”

”Jag vet. Jag är ganska fantastisk.”

”Fantastiskt dålig, ja. För guds skull, Alice. Allting är en komplott! Fallet är fabricerat. Laboremus vill använda mig som ett slags PR-trick för att vinna väljare till kårvalet. Kan du tänka dig rubriken i Ergo, eller i UNT för den delen: privatdetektiv Tom Miller löser fall för sossarnas räkning.”

”Hm, makes sense ändå. Du har blivit lite av en lokalkändis sen du avslöjade Kronberg och den undre nationens svartspel. Men Hamberg då? Du nämnde Hamberg i början!”

”Det gjorde jag.”

”Varför?”

”Det är där Emil Winberg bor.”

”Ska vi läxa upp sossarna?”

”Det spelar ingen roll vilket politiskt parti det handlar om. Jag är, som du vet, helt ointresserad av politik. Jag vill lära Winberg att man inte ska underskatta privatdetektiv Tom Miller.” Han blev tyst en kort stund, men tillade sedan med allvarsam underton: ”dessutom Alice, har ett förfärligt brott begåtts.”

Hamberg:

Vi tog våra cyklar till Flogsta. Millers rock fladdrade i vinden och hans skepparkrans påminde om en lurvig lejonman. I höjd med ICA Väst berättade han om de misstankar han hyst mot Winberg redan från början. Ett besök på Stockholms nation bekräftade hans farhåga. Garderobspersonalen som bestod utav internationella studenter som sliter dag som natt för att få råd att studera var alla oskyldiga. Det hade varit Storstock och nationen hade dragit fullt hus. Redan vid elva, halv tolv var garderoben full och köerna uppemot två timmar. Winberg hade påstått att han anlänt till nationen kring midnatt. Dessutom hade han påpekat att han trott det varit någon ur garderobspersonalen som stulit USB-stickan, en moderatisk spion förklädd till internationell student som han sagt själv. Ingenting stämde. Laboremus hade inte ens kårvalsmöte på onsdagen, det hade Miller bekräftat genom ett snabbt SMS till en av Winbergs kollegor: en bitter rival som Winberg manövrerat ut för att säkra ordförandeposten. Det politiska spelet i maktens korridor – oavsett om det är på lokal eller riksnivå – är inte vackert.

Under den grånade himlen och det lätta duggandet påminde Hambergs samling av röda tegelhus om melankoliska reliker från tiden då Sverige fortfarande avnjöt skörden från rekordåren. En tid varje styrande regering försökte återskapa. Socialdemokratins skugga vilade tungt över Flogsta.

”Här är det”, sa Miller till mig och parkerade cykeln intill låghuset som låg närmast lekparken. ”Sanningen är den att Winberg inte är guds bästa barn och du kommer förstå varför väldigt snart.”

Det lyste om min väns ögon. Jag kunde inget annat än att le åt hans fanatiska hängivenhet.

Två minuter senare plingade vi på. Efter ett tag öppnade dörren och en magrad, men ändå imponerande gestalt väntade oss på andra sidan. Hans ögon tillhörde någon som var van att få sin vilja igenom och munnen kröktes till ett inövat leende som snart skulle få lära sig nya mimiker. ”Tom Miller vilken överraskning, och du måste vara Alice Granath! Jag antar att det handlar om USB-stickan! Stig på, stig på!”, sa Winberg.

När Miller passerade Winberg i hallen mumlade han: ”både ja och nej.”

Jag såg hur Winberg ryckte lite på mungipan. Han spelade bra. ”Dåliga nyheter?”, frågade han.

”Här är din USB”, sa Miller och räckte över en USB-sticka han haft i innerfickan på rocken. ”Jag tror du kommer finna mycket nöje på den.”

Winberg tittade snopet på USB-stickan, innan han kastade en osäker blick åt mitt håll. Sen skrattade han nervöst och sa, utan att titta på Miller: ”vad bra, tack ska du ha! Vem var den skyldige?”

”Du”, sa Miller.

”Nu förstår jag inte riktigt, Tom.”

”På USB-stickan finns allting som du behöver förstå.” Miller vände sig om och gick mot dörren igen. Jag stod fortfarande kvar med ena foten i hallen och den andra i trapphuset. Innan vi stängde dörren sa han: ”och bara så du vet: endast mina vänner kallar mig Tom.”

När vi hämtade cyklarna hörde vi ett fasansfullt skrik som kom från ett öppet fönster på Winbergs våning. ”Flogstavrålet kom tidigt idag”, mumlade Miller.

”Vad fanns på USB:n?”, frågade jag.

”Låt mig säga så här: att bygga sin karriär genom att utnyttja de svaga i samhället är bland det värsta man kan göra.”

”Jag håller med. Men sluta vara så kryptisk nu.”

”Det fanns bilder på USB:n där Winberg förgriper sig på en utbytesstudent från Japan. Han har utnyttjat flera utbytesstudenters utsatthet och behov av pengar för att nå dit han är idag. Han har bland annat haft sex med flera av dem. Tillslut hotade en av kvinnorna med att gå till polisen och berätta allting. Då såg Winberg sin chans att anklaga henne för ett fabricerat rån och på kuppen skapa PR för det egna partiet. Men han gjorde som sagt ett stort misstag: han underskattade mig.”

”En studentvärldens torsk.”

En skandal i studentvärlden, imorgon kommer hela Uppsala känna till hans sexuella övergrepp och kvinnorna kommer få upprättelse.”

”Det finns ingen upprättelse för kvinnorna. Vem berättar deras historier?”

”Du, Alice.”

Jag stirrade på honom: så dum jag varit! Det här är ju min story!

”Du har helt rätt. Jag har ingen tid att förlora… jag måste hem genast!”, sa jag.

Miller log till svar. Det blev tyst ett tag, men i höjd med backen upp mot Rackarbergsgatan sa jag: ”Laboremus kommer göra sitt sämsta val på länge, jag tycker lite synd om dem”, sa jag.

”Rättvisan står över politiken, Alice”, svarade han.

”Hur kom du över bilderna?”, frågade jag.

”Åh, de mest märkliga grejer händer i Uppsala. I en tidsålder då vem som helst kan dokumentera och agera domare räcker det med att en person befinner sig på rätt ställe vid rätt tillfälle. Eller som ur Winbergs perspektiv: fel person vid fel tillfälle.”

Genom några korta möten och några enkla knapptryck, samt lite gentjänster hade Miller lyckats förstöra en students karriär. Jag såg glöden i hans ögon, privatdetektiven stod på toppen av sin karriär men han ville ändå ha mer. Snart skulle Uppsala vara för litet för honom. Hela Sverige låg framför hans fötter. Jag kunde inte låta bli att känna en viss stolthet över att just jag av Uppsalas 168 000 invånare fått privilegiet att bli hans vän.

Men det sa jag inte till honom då, jag hade ju min story att skriva.

Det var heller aldrig bra att ge Tom Miller för mycket hybris.

Martin Hammar