Torskens hallick

Du är en av tio. Det är därför du är här. Annars hade du varit någon annanstans. Nu glor du på mig. Kanske tycker du min svarta höga hatt är lustig. Jag vet att du förväntar dig en ryggdunk eller åtminstone ett leende. Du har ju trots allt varit så duktig!

Din otålighet lyser igenom när du frågar: ”är du inte glad över att se mig?”

Jag sätter mig till rätta, snurrar min hatt sen tänder jag en cigarr. En sån där fin från Cuba som bär på komplexa smaker och en angenäm doft som är svår att uppskatta för den oinvigde. Kanske är jag en psykopat som gillar att dra ut på den onödiga leken. ”Hur känns det?”, frågar jag efter några puffar.

Jag ser på dig att det är en lättnad att jag börjat tala. ”Har aldrig mått bättre”, svarar du.

”Jaså?”

”Vadå? Borde jag må dåligt?”

Jag rycker på axlarna. ”Några mår så dåligt att de inte ens funderar över saken, de bara hoppar.”

Du tar ett steg fram och stirrar ner i avgrunden och inser att du inte ser botten hur mycket du än kisar. ”Om jag hoppar kommer de då passera förbi framför mina ögon?”

”Varje ansikte du förorsakat”, svarar jag.

”Jag gillar inte när folk stirrar på mig.”

”Ljug inte. Du älskar blickarna.”

”Bara innan, inte efteråt”, säger du eftertänksamt.

”Men nu är det du som stirrar på mig.”

”Det är den där förbannade hatten”, säger du och pekar på den.

”Livet är en hatt. Antingen sitter det kvar eller så trillar det av.”

”Det trillar väl alltid av, förr eller senare?”

”Det beror på hur mycket det blåser.”

”Då har jag överlevt många stormar.”

Jag tittar på armbandsuret. ”Nå, jag har inte hela dagen. Tänker du hoppa eller inte?”

”Du hade inte bråttom när du tände den där cigarren!”

”Jag kan dra ut på det eftersom det är jag som är förövaren, och du som är offret.”

”Så det är så här det känns?”

”Nej, du vet först hur det känns när du nått botten.”

”Men om jag vägrar hoppa?”

”I så fall tar du hissen upp igen.”

”Så pass?”

”Men jag skulle inte rekommendera det.”

”Såklart du inte skulle…”

”Har du inte hört vad de säger om dig?”

Du blir tyst en stund för du uppfattar allvaret i mitt tonfall. ”Är det så illa?”, frågar du.

”Det är inte synd om dig, bara rätt åt dig”, svarar jag.

Du går fram till avsatsen igen. Den här gången går du mer bestämt. Nu är du som alla andra. Du tvekar inte ens när du hoppar. Jag tror att jag uppfattar ditt fasansfulla skrik långt där nere men det är nog bara mina öron som spelar mig ett spratt. Du kommer göra större nytta där du är nu. Jag sätter på mig min hatt igen och fäster blicken på hissdörren. Våningsnumren sjunker i sakta mak.

Där står du igen, du ser lite annorlunda ut men jag ser samma skuld lysa i dina ögon. En av tio: inför mig är du som alla andra.

Jag slickar mig runt munnen.

Martin Hammar

P.S. den här texten hade aldrig skrivits om det inte varit för uppmärksammandet av Paolo Robertos sexköp och alla andra vedervärdiga sexköp som pågår hela tiden, varje sekund, varje minut, varje timme, varje dag, varje månad, varje år. Förhoppningsvis får alla offer upprättelse en vacker dag.

Jag vill rikta ett tack till Andy Weirs korta berättelse ”The Egg” som är en stark inspirationskälla till denna text. Lite cred går också till Kultbandet Magnum Bonums låt: Hög Hatt och spelfilmen Leva Och Låta Dö vars huvudfigurer på ett underligt sätt tänt gnistan till författarens livliga fantasi. Själens Öga är tämligen besynnerligt. DS. 

P.P.S. tack till E som lärde mig vad DS står för. Jag vet, jag ligger alltid lite efter.