Det blåser upp till storm

När jag var liten bodde jag på en tropisk ö. Vädret där var oftast behagligt. Jag älskade att känna solens hetta, nästan fräsa mot mina svettiga armar. Det var de sköna dagarna, men ibland blåste det upp till storm. Då låg jag oroligt i min säng och kollade ut genom fönstret medan palmer drogs upp från marken som de vore lösa spett. Det var vilda oväder som pågick länge.

Under en av min barndoms alla stormar blev jag så rädd att jag gick till vardagsrummet där min far satt i en läder fåtölj, rökte pipa och läste tidningen. Han såg mig smyga in med nallen i handen och frågade hur det var fatt. Länge möttes våra blickar innan jag svarade honom: ”Pappa, varför blåser det upp till storm?”.

Han pekade mot fåtöljen mittemot och sade med en lugn stämma: ”Sätt dig ner lilla barn så ska jag berätta”. Han sade att jag ej skulle frukta havets vågor och himlens skrik för de är mycket gamla och har funnits här sedan begynnelsen. Vid tidens början var både hav och himmel lugna och tillfreds med tillvaron. Blott små svalkande vindar fick vågarna att glatt skutta fram längs det vida havet. När land reste sig över ytan smekte havet de öde stränderna med sina lugna vågor. Hav och himmel verkade i harmoni och mycket lite plågade dem. ”Du måste förstå min son att de tålde mycket”. Varken vulkaner eller odjur kunde dem reta. Det vida havet och himlavalvet var så nära skapelsen att allt ont blev förlåtet.

Det var först när människan kom till jorden som deras förlåtelse inte räckte till. Allt som i begynnelsen varit vackert fördärvade människan. Hon skövlade allt för att döda och härska. När allt det vackra var förstört och hon inte längre kunde tillfredsställas och hade ätit av jordens förbjudna frukter, bjöd hon in satan. Då rasade havet och himlen grät. Det regnade i år men människan fortsatte förstöra. Hav och himmel vredgades och det blåste upp till en kraftig storm. Allt som levde, förutom en ark som flöt på ytan, utplånades . I arken fanns djur men även ett fåtal rättfärdiga människor. När hav och himmel stillna var det med en stor sorg ty mycket vackert hade gått under.

Skaparen sade till himmel och hav att aldrig igen utplåna livet på jorden. Inte heller ville hav och himmel detta igen göra. Det dröjde dock inte länge innan människan ånyo började förstöra allt vackert. Och det är därför det blåser upp till storm.

Marcus Lagercrantz