I nationernas tjänst del 3

Del 1 finns att läsa här

Del 2 finns att läsa här

 

Del III: Pandoras ask

Det var en förbannat kall lördagsmorgon. Hammocken var täckt av ett lager rimfrost och den kylslagna luften stack i lungorna. Innergården på Snerikes Nation påminde om ett vinterklätt sagolandskap i miniatyr. Kronberg hatade att vara utomhus. Han kände sig naken och sårbar, det här var inte hans domän.

Varför ville han träffas nu?

Kronberg tände en cigarett för att stilla rycket i fingrarna; de saknade redan tangentbordet. I samma stund dök han upp i valvingången. Han var som vanligt propert klädd i skjorta, väst, rock och kavajbyxor. Skorna var polerade och håret slickat åt vänster. Men det spelade ingen roll hur mycket han än försökte klä upp sig; hans runda släta ansikte skulle alltid få honom att se ut som en yngling.

”Oliver, kul att se dig”, sa Milton Krantz affärsmässigt.

De tog i hand och Kronberg sa: ”vad gäller saken, Milton?”

”Kan man få en cigg eller?”

Oliver fumlade med cigarettpaketet och räckte över en cigarett till Krantz, sen väntade han tålmodigt på att Krantz skulle fortsätta prata. Krantz såg däremot inte ut att ha någon brådska, han tände ciggen, tog några bloss och njöt av den bitande morgonen. ”Det är alltid något med dig, Oliver. Visst är det inte det?”

”Nu förstår jag inte…”

”Ditt svartspel är en stor ekonomisk tillgång för vår organisation utan den skulle vi aldrig ha klarat av de första svåra åren”, sa Krantz och sög girigt på cigaretten innan han blåste ut röken rakt på Kronberg. ”Men det är inte långt kvar nu, Oliver. Snacket har börjat cirkulera. Snart vet hela studentvärlden om de riggade vadslagningarna och då är det bara en tidsfråga innan polisen knackar på Snerikes dörr. Huvuden kommer rulla…”

”Ni tänker väl inte överge mig? Efter allting jag gjort för den undre nationen?”

”Nejdå, det skulle vara mycket dumt. Men vi ger dig en sista chans: se till att kamma hem storvinsten i Beerpong Open. Den kommer finansiera vår nästa operation. Därefter kommer vi behöva ligga lågt med vadslagningarna tills våra kära studenter glömt allting, först då börjar vi om igen på en ny nation, som vi alltid gjort.”

”Du kan vara lugn, det är jag som anordnar tävlingen och det är jag som styr den. Alla förberedelserna är gjorda: Team Aurora kommer vara ostoppbara i kväll.”

”Det hoppas jag för din skull”, sa Krantz och fimpade cigaretten. ”Chefen tolererar inte misstag.”

Kronberg svalde. Han var väl medveten om vad som hänt tidigare medlemmar som svikit chefen och ville inte göra deras kroppar sällskap på Fyrisåns botten.

 

Tom Miller hade samlat Alice Granath, Daniel Ros och Konrad Lindell i den lilla detektivbyrån på Svartbäcken. Daniel och Konrad hade till en början varit skeptiska men när Alice sagt att Miller skulle bjuda på lunch tinade de något, och när de sedan fick veta att samme person satsat tiotusen kronor på att de skulle vinna hela Beerpong Open kände de sig faktiskt en aning smickrade. ”Vi måste ju träffa vår nye manager”, skojade Konrad och saken var avgjord.

Nu satt de där alla fyra och åt pizza. Miller var på strålande humör och svingade ölflaskan likt en värja medan han talade intensivt: ”min mullvad på Snerikes har försett mig med all information. Han kommer även se till så att ni inte kommer behöva möta Team Aurora förrän det blir aktuellt för en final… och det ska ni vara tacksamma för.”

”Vänta… är exakt allting riggat?”, sa Daniel.

”Exakt allting. Alla tävlande lag kommer anlända tidigare till nationen och få varsin välkomstdrink. Men vad ni än gör… så drick den inte! Det är förvisso en helt okej champagne, Prosecco om jag inte missminner mig, men den innehåller en drogblandning som gör er sömniga vilket kommer leda till en nedsänkt koncentrationsförmåga. Och förresten, nu när jag tänker efter, drick ingenting alls! Ta med er fickplunta om ni behöver dricka.”

Konrad la armarna i kors. ”Du är alltså helt säker på det här?”, sa han.

”Tro mig. Jag känner Uppsalas störste knarkbaron: mister Li. Han bekräftade min mullvads varning. Li, som driver opiumhålan Lilla Shanghai i Gottsunda, har mottagit en stor beställning av bensodiazepiner som hans underhuggare levererade till en adress som används av den undre nationen.”

”Känner du den ökände Mister Li?”, sa Konrad häpet.

Miller nickade. ”Fråga mig inte hur. Jag är hur som helst skyldig den gamle kinesen en gentjänst nu.”

”Okej, vi ska inte svika dig”, sa Daniel. ”Men om vi inte dricker något borde vi ju vara säkra. Jag och Konny kastar som gudar, eller hur mannen?”

Konrad nickade och sa självbelåtet: ”kan inte minnas senaste gången jag förlorade i Beerpong.”

Miller log ett av sina många kryptiska leenden. ”Hörde ni inte vad jag sa? Exakt allting är riggat.” Han fiskade upp ett litet metallrör innanför kavajinnerfickan som han la på bordet mellan dem. Röret var av kromat silver och glänste förrädiskt. ”Jag besökte Ångströms här om dagen och kom över den här rackaren. Ser ni vad det är?”

”Ser ut som en lustgaspatron”, sa Alice. Daniel och Konrad höll med.

”Man kan tro det”, sa Miller.

Ständigt denna mästrande show, kom till poängen Tom, tänkte Alice.

Miller fortsatte: ”det är en tryckluftspatron i miniatyrform.”

”Jag visste inte ens att såna existerade”, inflikade Konrad.

”Den här är framtagen av min vän, jag tror ni känner honom också; Rudolf Skytt.”

Daniel och Konrad tittade på varandra. De flinade. ”Såklart, han är ju ökändast på hela Ångströms. Mister Envarre himself, ju”, sa Daniel.

”En mycket sofistikerad herre om jag får säga det själv”, sa Miller.

”En smygpsykopat som får endorfinkickar av att ge så många som möjligt F”, rättade Daniel. Konrad skrockade och nickade instämmande.

”Hur som helst”, sa Miller med viss irritation på rösten. ”Skytt har konstruerat den här tryckluftspatronen på uppdrag av universitet. Fråga mig inte i vilket syfte, Skytt var mycket förtegen. Han tillverkade i alla fall ett femtiotal patroner och förvarade dem alla i ett laboratorium på Ångströms. Förra veckan stals tio stycken. Mina herrar och dam, jag tror patronerna stals av en gärningsman som handlade för den undre nationens räkning.”

”Det här låter ju knas. Hur skulle tryckluftspatroner användas i en beerpongturnering?”, frågade Daniel skeptiskt.

”Låt mig demonstrera”, sa Miller och reste sig upp. Han gick bort till barskåpet och plockade ut en pingisboll och ett genomskinligt plastglas med ett håll i botten. Sedan tog han fram en gräddsifon och placerade tryckluftspatronen i den. Munstycket på gräddsifonen var ihopkopplat med en liten slang på cirka två meter. Vid slangens ände fanns ett till specialtillverkat munstycke som passade perfekt i plastglasets hål. Miller fyllde glaset med gin och var försiktig med att inte röra det. ”Varsågod”, sa han och räckte över pingisbollen till Daniel. ”Försök att träffa, om du kan.” Miller gick bort till gräddsifonen och placerade fingrarna runt handtaget.

Daniel tittade häpet på Miller. ”All right…”, sa han och siktade mot glaset. Han kastade och bollen flög likt en pil genom luften och såg ut att vara på väg att träffa glaset mitt i prick när någonting oväntat hände: bollen bytte kurs och flög åt höger så att det såg ut som kastet varit av rookie-karaktär. Miller hade utlöst en ljudlös tryckluftsvåg som löpt från gräddsifonen genom slangen och vidare upp i glaset vilket fått bollen att ändra riktning. Den kanske var synligt nu, men på en dunkel nation och i ett rött plastglas och en längre slang skulle allting vara osynligt för det festglada ögat.

Daniel såg mycket tagen ut. Han tittade på sällskapet. ”Att fuska i kort, eller att fuska på tentan är en sak… men att fuska i Beer Pong, det är fan det värsta en människa någonsin kan göra.” Hans blick fastnade på Tom Miller. ”Vi ska fan ta dem här jävlarna, Tom.”

 

Suddiga ögonblick från Beer Pong Open:

Ett högljutt tjafs utbröt längst fram i kön till Snerikes nation. Alice passade på att ta en sipp ur ciderburken samtidigt som hon sneglade på klockan. Hon var snart tio. Daniel skulle spela semifinalen om bara tjugo minuter. Hon sträckte sig över sina klasskompisar för att se om kön börjat rör sig igen. Tjafset mellan studenten och vakten pågick fortfarande. Hon kände sig en smula stressad nu, de fick inte missa semifinalen!

”Vad tjafsar de om?”, frågade hon Amanda.

Amanda skulle precis svara när allting eskalerade vid entrén. Vakten hade hämtat sin kollega och det såg ut som de skulle ingripa fysiskt för att få bort den bråkiga studenten…

”Det är ju Tom!”, utbrast Alice plötsligt.

”Vem annars?”, sa Amanda.

Miller höjde sina händer i en avvärjande gest och backade bort från entrén. De två vakterna nöjde sig med att stanna bakom gallret och blänga efter honom likt väderbitna hökar. Alice grep tag i sin vän när han passerade. ”Tom, vad håller du på med?”, fräste hon.

”Det är den där förbannade Alexios”, mumlade han.

”Alexios vem?”

”Kronbergs förbannade gorilla! Vi träffades tidigare i veckan, och låt mig säga så här: vi kom inte bra överens.”

”Låter som du inte kommer komma in ikväll.”

”Jodå. Jag har en plan, kära Alice.”

Hon tittade på honom men sa inget. Sekunder passerade…

”Du kan inte mena allvar!”, sa han.

Hon tog en sipp från sin cider. ”Vadå?”

”Vill du inte veta min plan?!”

Hon log roat, han var som ett barn ibland. ”Åh, det är ju uppenbart käre Tom. Du tänker klättra in över tegelmuren vid gatan.”

”Det är faktiskt svårare än det ser ut. Vakterna måste titta bort samtidigt…”

Hon avbröt honom: ”vi ses där inne då, finalen börjar om en timme!”

 

Daniel hade precis satt den sista bollen. Amatörerna var i final! Ett vilt firande utbröt. Grabbarna omfamnade Daniel och Konrad. ”Fucking kungar”, skrek de i kör. Alice trängde sig fram till pingisbordet. Hennes pojkvän såg ut att sväva på moln. När han fick syn på henne lyste han upp ytterligare och de omfamnade genast varandra.

”Fan vad sjukt”, sa han. ”Vi är i final!”

”Ni är bäst”, sa Alice.

”Vi kan ta hem allting! Vem hade trott det, va?”

Alice log, men hon kunde inte låta bli att känna sig en aning nervös: var höll Tom Miller hus?

 

De två turturduvorna hade nog inte räknat med att sjuttioåtta kilo Tom Miller skulle landa mellan dem när de precis skulle till att kyssas under lyktorna på Snerikes utegård. De stirrade häpet på studenten som dykt upp mellan dem. ”Låt inte mig störa era intima aktiviteter”, sa Miller och borstade av sig smutsen från kavajen.

I samma stund fixerades två isblåa ögon på honom.

Det var Alexios. Han hade sett Miller och nu kom han gående mot honom med raska steg. Miller ödslade ingen tid utan trängde sig genast in i folkmassan vid utomhusbaren. Han hoppades att han kunde smälta in bland alla partyhungriga studenter. En snabb blick bakåt bekräftade att den planen än så länge gick sådär. Alexios rörde sig snabbt bland folkmassan och påminde om en blodhund som fått vittring.

Miller trängde sig in på Snerikes. Till höger fanns toaletterna, till vänster dansgolvet och rakt fram den nedre baren. Han fattade ett snabbt beslut och gick ner mot dansgolvet. Musiken dånade utmanande, likt ett mantra: can we go back? This is the moment. Tonight is the night, we’ll fight til it’s over…

   I samma stund gick rökmaskinen igång!

En illaluktande dimma la sig över dansgolvet och förvandlade alla studenter till svarta siluetter. Miller såg sin chans. Han ökade stegfrekvensen och tog sikte mot trappan till övervåningen. Bakom honom började Alexios bli desperat: han fick inte tappa bort den där förbannade killen en gång till! Den här gången var det personligt, han skulle njuta av att banka honom gul och blå i rännstenen bakom nationen.

Dimman la sig. Alexios spejade, först ut över dansgolvet, sen upp mot trappan. Blicken fann sitt mål. Han flinade brett: du tror att du är klyftig, va? Han knäckte knogarna och stångades sig fram likt en tjur på dansgolvet.

Miller sprang i sicksack uppför trappan för att ta sig förbi alla studenter. På övervåningen hängde en banderoll över dörrarna som ledde in till dansgolvet där Beer Pong Open hölls. Han sneglade snabbt på sin klocka, bara fem minuter kvar. Sen tittade han ner mot trappan.

Alexios var på väg upp.

Och värst av allt: den här gången var han inte ensam, han hade med sig förstärkning.

 

Blinding Lights med The Weeknd tystnade, en lätt berusad Beer Pong-samordnare med fräknar på näsan förkunnade att det var dags för den stora finalen. I det högra hörnet har vi det oslagbara Team Aurora sa han på bred svengelska, i det vänstra hörnet har vi Amatörerna, ge de båda lagen en stor applåd! Såja, bättre kan ni! Sådärja! Gott folk, jag ger er finalen av Beer Pong Open 2020! Musiken höjdes igen… I said, ooh, I’m blinded by the lights…

Där var Tom Miller!

Han såg stressad ut och slängde nervösa blickar omkring sig.

”Vad har hänt, Tom?”, frågade Alice.

Han kastade en nick mot entrén till det övre dansgolvet. Tre vakter hade uppenbarat sig vid dörrkarmen. ”Det är nu eller aldrig, Alice”, sa han.

”Vad vill du att jag ska göra?”

”Ta den här”, sa han och räckte över sin mobil.

Hon tog emot den och tittade frågande på honom.

”Filma allting du gör från och med nu”, förklarade Miller. ”Lägg ut det på min Snapchat-story, post:a det på min Facebook, lägg ut det överallt, okej?”

Hon nickade. ”Vad ska jag filma?”

”Följ den knappt synbara tryckluftsslangen som löper från den högra sidan av pingpong-bordet. Du kommer säkert hitta en person som bemannar en slags tryckluftspump. Säg till personen att du ska avlösa hen.”

”Sen skiter jag i att trycka igång tryckluften när Danne eller Konrad kastar?”

”Exakt.”

”Och allting ska filmas?”

Miller nickade. Alexios och hans kollegor närmade sig. ”Nu måste jag gå”, sa Miller.

”Vart ska du?”

”Jag ska träffa matematikern och ge honom en ekvation han inte kan lösa.”

Alice hann inte svara för i nästa sekund var Miller uppslukad av folksamlingen. Samtidigt hade Team Aurora satt två bollar. Alldeles strax skulle Danne och Konrad kasta. Det var dags att börja jobba, tänkte hon och började följa slangen som ledde mot en obevakad ekdörr…

 

”Kom in”, sa en metalliska och monoton stämma som inte kunde tillhöra någon annan än Oliver Kronberg.

Miller öppnade. Där satt matematikern på exakt samma plats, som om tiden stått stilla.

Det avlånga ansiktet antydde ingen typ av förvåning. ”Slå dig ner, Miller. Kom du personligen hit för att gratulera mig till vinsten?”

”Du har inte vunnit än”, sa Miller och slog sig ned mittemot honom.

”Jag vinner alltid”, sa han.

”Inte den här gången, Kronberg. Varje era kommer förr eller senare till sitt slut, även den undre nationens era.”

Kronberg slutade knappa på sitt tangentbord. Han tittade direkt på Miller, som om det här var första gången han såg honom på riktigt.

”Jag räknade med att en man som du skulle underskatta mig”, fortsatte Miller. ”Det är ofta överintelligenta människors svagheter. Eller i alla fall människor som tror att dem är det.”

Kronberg blev återigen affärsmässig i tonfallet. ”Människor som jag gör vanligtvis inte affärer med medelmåttor”, sa han.

”Jag ber dig, utmana den här medelmåttan.”

Kronberg skulle precis säga något när hans mobiltelefon vibrerade till. Han tog upp den från skrivbordet och läste sms:et. ”Det är omöjligt”, stammade han.

”Verkar som den här medelmåttan överlistat dig. Frågan är om dina överintelligenta vänner i den undre nationen kommer hjälpa dig? Eller om de kommer kasta dig till polisen?”

Svettpärlor började leta sig nedför Kronbergs panna. Den vaxartade hyn fick en polerad glans. ”Jag läser här på sms:et att Team Aurora är på väg att förlora…” De insjukna ögonen visade tecken på uppgivenhet. ”Det är omöjligt… hur bar du dig åt?”

”Jag genomskådade dina planer: drogerna i drinkarna och tryckluftspumpen, det var ganska enkelt faktiskt. Jag vet också att ditt svartspel var en stor inkomstkälla för er organisation, men nu är det slut på det! Allting du gjort ikväll har redan lagts ut på sociala medier och polisen är underrättad. Olovligt hasardspel, penningtvätt och bedrägeri. Det ser inte så bra ut.” Han lät orden sjunka in, sen fortsatte han: ”efter fem långa år är rättvisan äntligen ikapp dig, Oliver…”

Kronberg hånlog. ”Det här förändrar inget, Miller”, sa han med en röst som dröp av gift. ”Du kanske har överlistat mig, men jag tror inte du förstår vidden av min organisation. De kommer utkräva en skoningslös hämnd för det här.”

”Jag räknar med det.”

”Du borde vara försiktig med vad du önskar.”

Miller böjde sig framåt. ”Åh, jag önskar mig aldrig något. Jag är som du, en kalkylerande matematiker som planerar varje drag i förväg. Det är dags för den undre nationen att kliva ut ur skuggorna och bästa sättet att få dem att göra det är genom att reta upp dem.”

”Vi får se hur det går för dig”, sa Kronberg likgiltigt och sträckte sig efter mobilen igen. Han slog in några snabba tryck. ”Jag har kallat på Alexios. Han är här vilken sekund som helst, jag kommer i alla fall få nöjet att se dig misshandlas innan jag åker in…”

I samma ögonblick knackade det på dörren. ”Kom in”, sa Kronberg nöjt.

Dörren öppnades. En lång och reslig gestalt klev in.

Det var varken Alexios eller någon annan vakt.

Det var poliskommissarie Peder Hilton.

”Spelet är över, Kronberg”, sa han och höjde polisbrickan.

 

Det var den sista bollen. De som dansat hade slutat, allas blickar var fastnaglade på pingisbordet. Om Amatörerna satt det här kastet skulle de vinna. Daniel Ros doppade den sista bollen i vattenglaset. Den skimrade klarvitt, och han kände hur allas blickar vilade på honom. Han lyfte upp bollen. Små vattendroppar föll mot golvet. Han tog sikte och kastade. Bollen flög i en halvloop. Det var det perfekta kastet: den landade i glaset och öl skvätte upp på en häpen Team Aurora-spelare.

Det dröjde några sekunder. Sen bröt firande ut. Musiken skruvades upp till max: we are the champions, my friends. And we’ll keep on fighting til the end…”

Alice kastade ifrån sig tryckluftspumpen och anslöt sig till firandet. De festade långt in på småtimmarna och när Snerikes stängde klockan fyra fortsatte de hem till Danne där de styrde efterfest. Hon hade aldrig sett sin pojkvän på sådant strålande humör. Han höll tal där han återgav höjdpunkterna från aftonen, spelade sin favoritmusik på repeat och blandade utsökta drinkar. Alla var verkligen på strålande humör.

Det var en av Alice Granaths roligaste festkvällar någonsin. Ändå kunde hon inte låta bli att känna ett litet sting av vemod när hon tänkte på Tom. Han sågs inte till någonstans. På ett sätt var det orättvist. Han var den största anledning till varför de vunnit. Men det var som om han uppslukats av dimman som rullat in över Uppsalas gator.

Tom Miller vandrar längst en annan stig: den ensammes stig, tänkte hon. Ändå vandrar vi mot samma mål, vi inväntar båda morgondagen och möjligheten som den för med sig. Tänk vilka nya fall som väntar oss vid varje ny gryning! Tanken är faktiskt svindlande. En sak är i alla fall säker: våra stigar kommer korsas igen.

 

Epilog: mail

Till: Peder Hilton

Från: Tom Miller

 

Hej Peder!

Länge har vi trott att det finns tretton nationer i vårt vackra Uppsala. Idag kan jag avslöja att det finns en fjortonde nation. En som ingen talar om. En nation som varken är bunden till landskap eller att man möts tvärvetenskapligt, en nationernas bastard vid namnet: den undre nationen. Där alla specialiserar sig inom samma vetenskap: kriminalitet.

   Den undre nationen består utav de fjorton farligaste studenterna i Uppsala. Varje student representerar varsin nation. I helgen greps Oliver Kronberg, matematikgeniet tillika representanten för Snerikes nation. Med Kronberg bakom lås och bom har den undre nationen förlorat sin IT-expert och en viktig inkomstkälla. Trots att de lidit ett hårt nederlag fruktar jag ändock det värsta; deras ledare och hans närmaste män; toppskiktet av de farligaste studenterna, finns fortfarande kvar där ute. Jag vill gärna inleda ett samarbete med dig och se till så att alla grips inom en snar framtid.

   Det här är bara början till slutet.

   Med vänlig hälsning,

   eder tillgivne detektiv

   T. Miller.

Martin Hammar.