I nationernas tjänst del 2

Del II: den undre nationen

In my mind, in my head…

Snerikes övre dansgolv var packat och kändes som en levande bastu. Men Alice brydde sig inte det minsta, hon kunde lika gärna ha varit hemma i sitt eget vardagsrum. Nationerna var hennes andra hem och dansgolvet tillhörde henne.

This is where we all came from…

Hon kände blickarna från några av killarna. Såg hur de rörde sig närmare och kände hur de snuddade vid hennes armbåge. En av dem kom närmast. Han började gnida sig mot henne, sökte ögonkontakt, bjöd på ett leende, gjorde allt i sin makt för att få henne att förstå att det var med honom hon skulle följa med hem. Hon skakade på huvudet. Killen ryckte på axlarna och fortsatte mot nästa mål. Vi ses fuckboy, tänkte hon.

The dreams we have, the love we share…

   Amanda kom fram till henne och pekade bort mot baren. Där stod Tom Miller och drack en öl. Det spretiga håret var kammat och han var iklädd en vinröd skjorta, marinblå blazer, och gråa tygbyxor. En klar förbättring från förmiddagens nedgångna stil.

This is what we’re waiting for…

   De styrde stegen tillsammans mot baren. På vägen dit var de tvungna att pressa sig fram genom ett hav av studenter. Alice klämde sig mellan två gymkillar som tittade intresserat efter henne. Hon kom framme till baren. Miller sneglade på henne.

”Alicia”, sluddrade han.

Herregud, han kan ju knappt stå upp, tänkte hon. ”Hur mår du, Tom?”

”För bövelen, jag har aldrig mått bättre! Den här ölen är fantastiskt, vill du smaka?”

I samma stund vinglade han till och föll åt sidan. Alice och Amanda fångade honom i fallet och lyckades med gemensamma krafter lyfta upp honom så att han återfick balansen. En av gymkillarna som tittat på Alice kom fram. ”Stör han er?”, frågade hunken vars armar tydde på att han bänkade en bra bit uppåt hundrafemtio. Amanda tittade drömmande på honom.

”Nejdå inte alls, han är vår kompis”, sa Alice.

Amanda trängde sig emellan. ”Hej, Amanda”, sa hon och räckte fram handen.

Hunken tittade på henne och log. De började snabbt prata med varandra. Alice vände sig till Tom igen. ”Hur mycket har du druckit egentligen?”

”Alicia!”, sa han och la armen om hennes axel. ”Allting är en fråga om perspektiv. Frågar du en ryss hur mycket han druckit så är det inte…”

”Nu frågar jag Tom Miller”, avbröt hon och tog bort hans hand.

”Han har aldrig mått bättre!”

”För tusan Tom! Du är ju här för att du har ett uppdrag, minns du inte?”

Han sänkte det sista av ölen. ”Jo för fan, jag ska snart träffa den där Kronberg.”

”Är du inte lite för… full för det?”

”Jag tänker alltid som bäst när jag är berusad”, svarade han och tittade på klockan. ”Nej, nu måste jag kila, tjingeling!” Han gav henne en snabb kram och försvann i folkvimlet.

Alice vände sig om och såg Amanda bokstavligt talat äta upp hunkens läppar.

I samma stund utbrast ett jubel från dansgolvet när nästa låt började: they say oh my god I see the way you shine…

 

Tom Miller hade aldrig mått bättre. Han kände sig som en ostoppbar kraft när han gick fram till vakten som bevakade dörren till Kronbergs kontor. Vakten var en stor gorilla med enorma armar och tjurnacke. Hans nävar kunde säkert klubba tio berusade studenter i ett enda slag.

”Vad vill du?”, frågade vakten och tittade på honom med misstänksamma ögon.

”Jag ska träffa Oliver Kronberg”, sa Miller men råkade sluddra till på det sista ordet vilket vakten genast reagerade på.

”Det tror jag inte”, sa han. ”Jag hör ju på dig att du är alldeles för full. Om du går till baren och tar ett glas vatten så lovar jag att inte slänga ut dig.”

”Jag har faktiskt bokat möte med herr Kronberg, ni kan väl fråga honom själv?”

Vakten böjde sig framåt och spärrade ögonen i Miller. ”Lyssna grabben, hur mycket du än tjatar så kommer du aldrig få träffa Kronberg ikväll. Pys iväg nu innan jag kastar ut dig.”

”Du är väldigt otrevlig…”, började Miller.

Vakten greppade honom genast i kragen. ”Det avgör saken, du kommer med mig”, sa han.

Exakt då uppenbarade sig räddningen från oväntat håll. ”Ni måste komma till dansgolvet nu, det är en kille som förgripit sig på min vän.”

Miller kände genast igen rösten trots att det gått en vecka sedan hon besökt honom i hans detektivbyrå. Det var Sara Engelbrektson och hon höll en drink i handen medan hon gestikulerade vilt åt vakten.

Vaktens grepp kring Miller mjuknade. ”Ett övergrepp? Jag kommer genast…”, sa han och släppte greppet helt. ”Du stannar här”, sa han. ”Min kollega tar snart hand om dig.”

”Skynda dig”, sa Sara.

Vakten anropade sin kollega och försvann tillsammans med Sara ut till dansgolvet.

Det finns ingen tid att förlora, tänkte Miller. Han öppnade dörren och gick in. På andra sidan fanns en spiraltrappa som slingra sig uppåt. Han småsprang uppför den och kom fram till en till dörr där en förgylld skylt förkunnade ”förste kurator” med svarta orubbliga bokstäver. Han knacka på och hörde ett dovt: ”stig in.”

 

Ansiktet som mötte Miller på andra sidan var ett han aldrig skulle glömma. Hyn var glansig och vaxartad. Pannan var avlång och påminde om ett strykjärn. Näsan var hoptryckt och nästintill obefintlig, det var ett mirakel att de stålbågade glasögonen satt kvar. Bakom glaset lurpassade två klarblåa insjukna ögon som stod i stark kontrast till det orangea håret som var klippt i typisk pottfrisyr vilket fick gestalten att likna en skolpojke.

Miller stängde dörren bakom sig och tog två vinglande steg framåt. Nu kunde han se Oliver Kronberg bättre. Matematikern var iklädd ett brandgult plagg som påminde om en blandning mellan en sidenmorgonrock och en kimono. Han satt framför en stationär dator och fingrarna påminde om spindelben när de med våldsam fart hoppade över tangentbordet.

Klick, klick, klick…

Miller tittade sig omkring i det rektangelformade kontoret. På både höger och vänster sida stoltserade två bokhyllor i furu fyllda till bredden med gamla böcker. I taket hängde en viktoriansk ljuskrona och rakt framför honom stod skrivbordet med datorn.

Tryckandet upphörde. Kronberg tittade upp och gav honom en analyserande blick, som en dator som läser av koder. ”Du måste vara Tom Miller förmodar jag”, sa han avspänt. ”Slå dig ner.”

”Tack så mycket. Imponerande kontor, Oliver”, sa Miller. ”Är det några förstagångsutgåvor av Lagerlöf jag skådar i bokhyllan?”

”Mycket riktigt”, sa Kronberg lätt uttråkat. ”Du hade inga problem med Alexios?”

”Alexios?”

”Min vakt.”

”Nejdå, inga alls. Trevlig kille, kanske lite påstridig av sig…”

Kronberg log och blottade små vampyrliknande tänder. ”Skönt, de flesta brukar finna honom en smula våldsam. Nå, låt oss genast komma till väsentligheterna. Du vill alltså delta i den stora Beerpong Open-vadslagningen?”

”Stämmer alldeles utmärkt.”

Kronberg vände sig till datorn igen och spindelbenen hoppade på tangentbordet. Miller kunde se reflektionen från hemsidan i de stålbågade glasögonen. ”Nu ska vi se”, sa Kronberg och klickade. ”Där har vi Excelformuläret. Vilket lag vill ni satsa på?”

”Jag vill satsa på lag Amatörerna bestående utav Daniel Ros och Konrad Lindell.”

Det gick inte att urskilja någon slags förvåning ur Kronbergs uttråkade ögon. ”Och hur mycket vill du satsa?”

”10 000 riksdaler”, sa Miller.

Nu såg han hur det ryckte till i ögonlocken hos Kronberg. Hans blåa ögon utstrålade girighet. ”Det är en mycket hög summa, är ni säker på det?”

”Alldeles säker.”

”Och ni är medveten om att ni kan förlora allt om ert lag inte tar sig till slutspel?”

”Jadå”, sa Miller och fiskade fram ett kuvert innanför blazern.

”Får jag fråga dig en sak, Miller?”

Miller la kuvertet mellan dem på bordet. ”För all del”, sa han.

”Hur kommer det sig att du känner dig så säker på din sak?”

”Det är min hemlighet”, svarade Miller. ”Först tänkte jag satsa på ett annat rookielag vid namn Team Aurora (han såg hur Kronbergs blick stelnade till för en kort sekund), men när jag såg hur fasansfullt högt oddset var förstod jag att jag aldrig skulle se skymten av mina tiotusen igen.”

Kronberg log. ”Bara en dåre skulle satsa sina pengar på ett sådant amatörlag som Aurora.”

”Ändå, utifrån det Exceldokumentet du delat med mig, finns det en dåre som är beredd att satsa tjugotusen kronor. Med odds på 5.00 krävs det ingen snabb huvudräkning för att förstå att den personen, vid vinst, kommer få hundratusen kronor tillbaka.”

Miller balanserade på en hårfin tråd nu: visste Kronberg eller visste han inte att Miller visste? De insjukna ögonen hade visat små tecken på chock när han nämnt Team Aurora, nu tycktes de ha återfått sin uttråkade form igen och det rådde stiltje i de vattniga ögonen. ”Vi får se vems sidor oddsen är på”, sa Kronberg. ”Fru Fortuna har en tendens att vara olycklig mot de som satsar på höga odds.”

Miller tackade för sig och lämnade kontoret. Det värsta av ruset hade släppt och han kände sig nöjd med det han åstadkommit. Kronberg hade uppvisat tecken på osäkerhet nu när de båda satsat sina pengar på varsin dark horse. Nu återstod bara det sista steget: att ta Kronberg på bar gärning när hans Team Aurora fuskar. Därefter skulle den undre nationen var ett minne blott.

Martin Hammar

Del 3 finns att läsa här