Den osynlige studenten del 3

Del III: valborg

Detta är del 3 av 4, del 2 finns att läsa här. 

På utsidan var allting som vanligt. Klockan var tolv och drygt 150 000 ungdomar hade samlats runtom i Uppsalas parker. Mest folk var det i Ekonomikumparken. Ungdomar tjoade, drack, dansade och åt. Alla var på strålande humör; Uppsala sjöd av liv.

Men på insidan var allting annorlunda, i alla fall för de två personer som kände till sanningen: Tom Miller och Alice Granath. Den senare satt på Stockholms nation och hade precis avslutat den klassiska sillunchen. Hon och Daniel skulle precis dra vidare mot parken, när Alice sagt något som fått Daniel att rynka på pannan: ”Varför ska vi vänta med att gå till parken?”, sa han.

”Jag är lite trött, kan vi inte chilla lite hemma hos mig…”, försökte Alice.

”Är det den där förbannade Tom igen?”, sa Daniel som redan var extra irriterad på Tom efter att denne ringt upp honom mitt under gårdagens festande och ställt massor med osammanhängande frågor.

”Kanske… men jag känner mig verkligen trött”, sa Alice.

”Alice, kom igen. Det är valborg, vi ska ju fira! Inte ligga hemma och chilla! Det kan vi göra imorgon när vi båda är bakis.”

Alice gav sig. Hon ville inte skrämma upp honom och alla de andra i onödan. Tom kunde ju trots allt ha fel, tänk om det inte gick runt en mördare i Ekonomikumparken? Tom hade faktiskt haft fel tidigare… fast när hon tänkte efter var det faktiskt väldigt sällan. Inte ens alkoholen kunde skölja bort känslan av att de gick rakt in i en fälla när de gick mot Ekonomikumparken.

I samma stund vibrerade hennes mobil. ”Han heter John Golovin och bor högst upp i ett av de vita höghusen på Rackarbergsgatan 15. Du vet de som ligger precis intill Ekonomikumparken. Jag är på väg dit nu. Du måste komma Alice, möt upp mig vid Folkes.”

Tom talade fort och osammanhängande. Alice hörde på hans röst att det var skarpt läge. Detektiven hade fått upp ett spår och var säker på sin sak: John Golovin var verkligen en rubbad mördare som tänkte skjuta studenter under självaste valborg. ”Jag kommer så fort jag kan, jag är nog där om tio minuter”, sa hon.

”Skynda dig, Alice”, sa han och la på.

Amanda, som gått bredvid Alice, såg på sin kompis att något precis hänt. ”Allting okej, Alice?”, frågade hon.

”Det är Tom, han är något på spåren och jag… måste dra.”

Amanda avbröt henne: ”kan det inte vänta då? Det är ju valborg.”

”Fan, Danne kommer inte gilla det här. Jag blir nog bara borta en halvtimme.”

Amanda bet sig läppen och tittade på henne med sina klarblåa ögon. ”Okej”, sa hon efter en kort betänketid. ”Vik av här framme, jag säger till de andra att du behövde göra en avstickare till en nation och pinka och att jag väntar.”

”Fan, jag borde verkligen snacka med Danne…”

”Du sa att det var bråttom, stick nu.”

”Jag blir skyldig dig en gentjänst.”

”Du fixar vinet till nästa tjejkväll… och då menar jag allt vin.”

Alice log. ”Du är bäst.”

”Awesome since 97”, sa hon.

 

Tom Miller spatserade runt i cirklar framför ICA Folkes. När han fick syn på Alice slog han ut med armarna. ”Äntligen”, sa han. ”Kom så går vi!”

Hon fick småspringa för att hålla jämna steg med honom. ”Nu är du skyldig mig en förklaring, Tom. Hur kom du egentligen fram till det här?”

Miller log ett av sina många hemlighetsfulla leenden. ”Jag fick ett tips som ledde mig till en plats ute i Hågadalen där vår misstänkt övat prickskytte. På platsen fann jag ett tomt paket med ammunition som visade sig vara ryskt. Därefter fick jag den här sjuka teorin (det lät som han var hög när han uttalade orden): tänk om vår skytt planerar att skjuta folk från en hög höjd? Han nämnde ju Ekonomikumparken specifikt i sitt Instagraminlägg!”

”Det gjorde han förvisso…”, sa Alice.

”Anar jag skepsis? Min kära Alice, du har inte hört allting ännu.”

”Fortsätt då”, sa hon och knäppte jeansjackan när en kall vind drog in från parken.

”Jag tog reda på namnen på alla som bor på högsta våningen i de tre höghusen närmaste Ekonomikumparken. Endast ett av namnen har ett ryskklingande efternamn.”

”John Golovin.” Hon la betoningen på efternamnet.

Miller nickade och fortsatte: ”därefter, för att försäkra mig om saken, ringde jag upp alla Golovins klasskompisar för att säkerställa några saker.”

”Du ringde upp främmande studenter på kvalborg när de är stupfulla och säkert jättetaggade på att besvara en främlings frågor?”

”Du anar inte hur många som klickade mig…”

Om inte läget varit så allvarligt hade Alice skrattat, nu väntade hon på fortsättningen.

Miller tog tillfället i akt och spottade ut sitt snus innan han fortsatte: ”de fyra som besvarade mina frågor sa att de inte visste vem John var, de hade aldrig hört hans namn tidigare…”

”Vänta lite… de måste ju ha gått i samma klass i nästan två år och ändå kände ingen av dem igen hans namn?!”

”Och det var just det som fick min varningsklocka att börja ringa! Tänk dig en student vars existens är nästintill obefintlig. Fattar du hur dåligt den personen måste må? Vare sig han valt det eller inte, så har han blivit osynlig. Isolerad från omvärlden med bara sina egna tankar som vänner. Det är i sådana tillfällen som människor blir kapabla till att göra vad som helst för att hämnas den värld som vänt dem ryggen.”

”Det måste kännas fruktansvärt att känna sig så ensam medan det finns så många människor runtomkring en”, konstaterade Alice sammanbitet.

De kom fram till det vita höghuset som kastade sin oroväckande skugga över Ekonomikumparken. Alice kastade en blick mot folkmassan och den dunkande musiken. Någonstans bland foodtrucks, filtar, vinboxar och hopfällbara stolar fanns Daniel. Hon saknade hans trygga röst och de tröstande armarna.

Miller slog in portkoden och höll upp dörren till höghuset.

”Damerna först”, sa han.

 

Från det öppna fönstret på översta våningen såg han hela parken. De första människorna hade anlänt tidigt och sedan hade parken fyllts upp snabbt. Nu var klockan nästan halv ett och han visste att firandet nått sin peak. Det skulle inte komma fler människor.

   Det var dags att öppna eld.

   Han lutade sig fram och placerade vänsterarmen på fönsterkarmen så att gevärspipan stack ut. Sen tittade han in i kikarsiktet medan högra pekfingret vilade på avtryckaren. Han letade länge efter en kandidat som lämpade sig som första offer. Mest av allt hoppades han hitta någon från klassen. Han var dock fullt medveten om att chansen var liten. Men han skulle ge det ett försök! Efter fem minuter tog hans hjärta ett skutt. Där, intill en foodtruck som serverade mexikansk mat, satt Daniel Ros på en filt omgiven av skrattande vänner. Killen som fryst ut honom under recceveckorna. Killen vars blotta uppenbarelse signalerade alfa: den vältränade kroppen, det perfekta håret, de vita tänderna, de dyra märkeskläderna och självförtroendet som inte gick att köpa. Killen som han hatade.

   Nu ska du få betala för alla betahanar vars drömmar du krossat Daniel.

   Han siktade mot det avskyvärda ansiktet.

   I samma stund knackade det på dörren…

   Han sänkte geväret och kände hur han drabbades av panik.

   Reptilhjärnan tog över.

 

Det var en magrad och tillbakadragen gestalt som öppnade lägenhetsdörren på glänt. De ovanligt stora ögonen granskade den söta tjejen med det bruna långa håret. ”Ja?”, sa den magre.

”Du är John, va?”, sa hon glatt.

Den osynlige blev plötsligt synlig. ”Ja?”, stammade han.

”Jag heter Alice, vi är grannar och jag undrar om jag får låna nyckeln till förrådet? Jag var så klantig och tappade min egen här om dagen…”

”J-javisst, ett ögonblick”, sa gestalten och försvann.

I samma ögonblick slet Miller upp dörren och uppenbarade sig framför den vettskrämde gestalten. ”John Golovin eller ska jag säga Zajtjata?!” I sin hand höll detektiven en revolver.

Den magres ögon vidgades. Hela hans väsen blottades. ”N-nej”, sa han kraftlöst.

”Jag måste säga att ni varit mig en värdig motståndare, John. Men ni gjorde en hel del misstag på vägen. Jag vill att ni tar fram geväret nu, sen går vi tillsammans till polisen…”

”Ni kan inte mena allvar…”, stammade John.

Miller viftade med revolvern. ”Nu!”, befallde han.

”Tom, ta ner revolvern för i helvete! Ser du inte att han är vettskrämd?!”, sa Alice.

”Om jag var du Tom skulle jag lyssna på din förtjusande kollega”, sa en silkeslen röst som kom direkt bakom dem.

Alice och Tom vände sig om.

De stirrade rakt in i ett par bruna kalkylerande ögon. Personen hade svart fluffigt hår och var klädd i smoking. I sin ena hand höll han ett gevär.

Miller såg helt bestört ut. Han fick inte ur sig ett ord.

”Åh, erkänn att du inte är förvånad”, sa Milton Krantz.

Martin Hammar

Tryck här för att komma till del 4