Den osynlige studenten del 2

Detta är del 2 av 4, del 1 finns att läsa här. 

Del II: kvalborg

”Han är ju lite konstig”, sa Daniel.

Alice tittade upp på sin pojkvän där de låg tillsammans i sängen. Trots gårdagen var hon inte alls bakis. ”Jaså?”, mumlade hon. ”Jo, han är ju lite speciell…”

”Lite? Tom Miller är ju både schizofren och autistisk på samma gång. Jag tror fan han är asexuell också, kanske homo… alltså det är ju inget fel att vara det…”

Alice visste att Tom varken var asexuell eller homo. Hon hade sett blickarna han gav henne när han trodde hon tittade bort. ”Jag vet att du inte gillar Tom. Men nu får du chilla lite.”

”Älskling”, sa han. Hon fick rysningar när han sa det, hon var fortfarande inte van vid det. Han fortsatte: ”jag bryr mig om dig. Det känns som du spenderar för mycket av din tid med de här fallen. Ibland måste du tänka på dig själv.”

”Äsch, Tom behöver mig lika mycket som jag behöver honom. Vi är ett team, jag har ju skrivit fem artiklar för UNT som alla baserats på fall som vi löst.”

”Varför heter det då Millers detektivbyrå och inte Miller och Granaths detektivbyrå?”

Hon svarade inte. Daniel hade en bra poäng.

”Äsch, nu släpper vi det. Du är på ikväll va?”, sa han.

”Grillfesten?”, mumlade hon. Hennes tankar var någon annanstans.

”Ja. Det kommer bli fett.”

”Såklart, älskling.”

Hon visste inte om han fick samma rysningar när hon sa det. Hon hoppades det.

 

Han hade cyklat långt in i Hågadalen. Geväret hade han gömt i sitt slitna gitarrfodral. Första hade han hållit sig till stigarna, men sen hade han vikt av, in mot kärret. Nu var han ensam med fåglarna. Han tog fram geväret. Solstrålar sipprade in mellan det vajande lövverket. Inte ett ljud hördes. Lugnet före stormen.

   Han arbetade snabbt; skruvade fast ljuddämparen, hängde upp pricktavlan och la patronerna i den lilla magväskan så att han snabbt kunde komma åt dem. Sen klättrade han upp på det lilla berget trettio meter bort och höjde geväret. Han avfyrade det första skottet och laddade snabbt om, avfyrade nästa, laddade om…

   Det var som att vara tillbaka på älgjakten. Han och pappa uppe i jakttornet. Diset över ängarna. Älgkon som lunkade i dimriket. Skottet. Döden. Imorgon skulle han vara tillbaka på älgjakten. Enda skillnaden var bara att han skulle jaga något helt annat.

   Efter ett tjugotal skott tröttnade han. Det viktiga var att han kunde ladda om snabbt. Döden skulle hagla över Ekonomikum.

   Soldater ägnade 95% av tiden till att ladda sitt vapen och mindre än 5% åt att avfyra det. Han visste att han inte skulle behöva sikta så fort första skottet var avlossat. Alla avskyvärda människor skulle förvandlas till en panikartad massa. En enda stor organism, en enda stor måltavla. Det var bara att skjuta.

 

 Ett yrväder drog in över Uppsala. Det var inte av den karaktären att den påverkade uppsalabornas vardag i form av hårda vindar eller nederbörd. Nej, det här yrvädret var något helt annat. Det antog mänsklig gestalt i form av privatdetektiv Tom Miller.

Istället för att supa sig full på någon förfest eller bygga en flotte ägnade Tom Miller hela kvalborg åt att samla in så mycket information han bara kunde komma över om prickskyttar och ensamma gärningsmän. Ibland kändes det som han fumlade i blindo. Då och då ramlade det in tips från Snapchat. Någon hade sett en man med gevär i Gottsunda och andra (ett gäng supande ungdomar) hade påstått sig se en maskerad man råna ICA Folkes livs vid Rackarbergsgatan. De flesta ”tipsen” kunde avfärdas snabbt.

Det skulle dröja till sent på eftermiddagen innan det första intressanta tipset dök upp. En tjej som hette Vanessa Söderström hade varit ute med hunden i Hågadalen och av en slump funnit patronhylsor i gräset. Fyndet var besynnerligt eftersom älgjakten slutat för snart tre månader sen. Nu skulle Miller möta upp henne vid Lurbo Ridklubb.

Vanessa var en kort, gladlynt, och grönögd tjej i tjugoårsåldern. Hon var söt och hade gyllene ögonbryn och ett tydligt feminint ansikte med skrattgropar. Hennes klädval såg ut att vara hämtade från den senast ridkollektionen: hjälm, fleecejacka, tights, stövlar och ridpiska.

Hon höll fram två patronhylsor. Miller tog varsamt upp dem och studerade dem i det dalande solljuset. ”Intressant”, sa han. ”Gissningsvis väger en sån här runt nio gram och tillhör ett klass ett vapen, förslagsvis en älgstudsare.” Han tittade närmare på den ena av kulorna. ” Helmantlade kulor”, sa han. ”Herregud, de kan passera genom viltet… eller i det här fallet: människan, och leda till att fler skadas!” Sen sansade han sig en smula och tillade: ”kalibern är 6,5 millimeter och hylslängden 55 millimeter. Det kan röra sig om vilket gevär som helst!”

Vanessa tittade fascinerat på detektiven. Hon hade hört talas om hans briljanta slutledningsförmåga och följt honom ända sedan han avslöjade Uppsala-influencern Emanuel ”Nero” Magnusson. ”Hoppas det var till någon hjälp, herr Miller.”

”Dessvärre inte”, sa han något nonchalant. ”Kan du visa mig platsen där du fann dem?”

”Jadå, men platsen ligger en bit bort.”

”Utmärkt! Jag behöver min dagliga motion”, sa Miller och petade in en pris snus som han bakat till i handflatan genom att använda en av de avfyrade patronerna som kavel.

 

Efter en halvtimme kom de fram till en glänta långt in i skogen. Vanessa stannade och förklarade att det var här hon hittat patronhylsorna. Miller tittade sig omkring. Platsen var omgiven av björkar och buskar samt ett litet berg. En tydlig doft av skvattram genomsyrade luften och han gissade att det fanns myrmark i närheten.

”Hur långt bort ligger närmaste hus?”, frågade Miller medan han, till synes helt planlöst, började söka efter ledtrådar på marken.

Vanessa funderade en kort stund, sedan sa hon: ”åtminstone en kilometer bort.”

”Hm, om personen använt ljuddämpare så är sannolikheten stor att ingen hört något.”

”Vad tror du personen gjorde här ute?”

”Svårt att säga…”, sa Miller och gick fram till en av de mittersta björkarna. Han inspekterade stammen och petade lite försiktigt på barken. ”Det finns uppemot tio kulhål i den här björken. Personen har använt det här trädet som måltavla.”

”Så du tror att personen, vem det nu är, befann sig här för att övningsskjuta?”

Miller tittade upp mot björken. ”Ja, och med tanke på några av kulhålens höjd måste personen ha avfyrat geväret från berget där borta.”

”Vad skulle det ha tjänat till?”

Miller log bittert, Vanessa var lika frågvis som Alice. ”Jag tror att vår krypskytt planerar att pricka mål som finns nedanför honom själv. Vet du vad? Jag tror jag klättrar upp på berget och tar mig en snabb titt.”

Efter en kort klättring var han uppe på bergstoppen. Det fanns spår i mossan och under en sten såg han något gulsvart sticka fram. Han böjde sig ned och flyttade på stenen.

”Se på fan”, mumlade han och lyfte upp föremålet.

Det var en liten tillknölad papplåda som, med tanke på lådans namn: Tul ammo, måste ha innehållit skott. Han vände på den. Där stod det Tula Arms Plant – made in Russia.

Ryskt, tänkte han. Det kan inte vara någon slump. Prickskytten kallar sig ju för Zajtjata. Det rådde ingen tvekan om saken: personen måste vara ryss, eller åtminstone ha ryskt påbrå. Och med tanke att personen stått och skjutit ner mot en måltavla som hängt på den mittersta björken måste han planera att skjuta sina offer från en höjd, tillexempel ett höghus. Plötsligt trillade polletten ner. Miller rös till, så som han brukade göra när han drabbats av en snilleblixt. Allting var ju kristallklart! Personen tänker slå till mot Ekonomikumparken.

 

Han hade svårt att sova. Adrenalinet flödade genom kroppen och varenda cell var på högspänn. Det var som att försöka sova på nålar.

   Imorgon skulle det ske.

   Imorgon skulle Uppsala brinna.

   Äntligen.

Martin Hammar

Tryck här för att komma till del 3