Den osynlige studenten del 1

Del I: skvalborg

Det var bara han som såg vad Uppsala verkligen var: en fruktansvärd stad fylld av elände och orättvisor. Ända sedan han kommit hit i slutet av förra året hade hans existens långsamt suddats ut. Det hela började på insparken där han inte riktigt klickat med någon i klassen. Han hade ju verkligen försökt! Men allting, exakt ALLTING, gick utför… han satt ensam på föreläsningarna, han bjöds aldrig till förkröken och han spenderade nästan all tid i lägenheten som överblickade Ekonomikumparken.

   Hur kunde folk fortfarande sitta på pubarna och skratta och må bra?

   Såg de inte hur dåligt han mådde?

   Såg de inte hur fruktansvärt Uppsala var?

   Det var bara han som såg det.

   Låt Uppsala brinna, tänkte han.

   Det är inte min stad.

 

Alice Granath var bakis. Det hade varit en dum idé att gå på Norrlands onsdagsklubb. I eftermiddag skulle de nämligen kröka igen. De hade blivit bjudna på förkrök hos Daniel och hans ingenjörskompisar. Totalt skulle de bli uppåt tjugo personer. Daniel hade bokat takterrassen för ändamålet att få så många redlösa så fort som möjligt utan att störa grannarna. Det var ett ambitiöst projekt utan tvekan och Alice älskade verkligen sin pojkvän. Det fanns ingen som var lika duktig på att planera som honom, inte heller fanns det någon som älskade henne lika villkorslöst som honom.

Sen fanns det människor som var det exakt motsatta.

Tom Miller var ett exempel på det. Hans framfart påminde alltid om ett yrväder och det kändes som han hade hundratals bollar i luften samtidigt. Valborgstider var inget undantag. Istället för att köpa lådvin och planera allt festande hade Alice behövt ta en avstickare till detektivbyrån för att hjälpa Miller med det senaste fallet. Han hade varit kryptisk med all slags info, allting han skrivit var: det här är det största fallet jag någonsin tagit mig an. Om jag misslyckas kan det äventyra hela valborg, hundratals kan skadas allvarligt. Jag behöver din hjälp Alice. P.S. kan du ta med dig några av de där utsökta wienerbröden från Ofvandahls? Snälla *hjärtgubbe.*

Alice hade gett fan i wienerbröden. Men hon var fast besluten att hjälpa sin kollega. Återigen var det den journalistiska nyfikenheten som drev henne. Sedan hon börjat assisterat Miller i hans olika fall hade hon fått fem artiklar publicerade i Upsala Nya Tidning och garanterats en plats som reporter på tidningen efter utbildningen.

Livet lekte och Alice var mitt upp i det, men snart skulle allting skakas om.

 

Det var upptaget i den andra fårullfåtöljen på detektivbyrån. Den upptogs av en välklädd kille i tjugoårsåldern med svart fluffigt hår och bruna stora ögon. Hans släta uppsyn fick honom att se ut som om han var åtminstone sju, åtta år yngre än vad han egentligen var. I sann Miller anda hade detektiven bjudit sin klient på ett glas Grönstedts. Någon den välklädde killen såg ut att uppskatta, han var redan inne på sitt andra glas. ”Perfekt bränsle till förkröket”, nickade han uppskattat.

”Ah, Alice! Slå dig ner”, sa Miller och drog fram sin kontorsstol bredvid fårullsfåtöljerna. ”Det här är min gamle vän Milton Krantz, juriststudent och förste kurator på Stockholms nation. Vi har känt varandra sen tiden i Katedralskolan.”

”Trevligt att träffas”, sa Krantz och log.

Alice log tillbaka. ”Detsamma”, fick hon ur sig.

Miller satt bakåtlutad i sin fårullsfåtölj med en pris snus under överläppen och båda händerna på armstöden. Idag var han iklädd en tweedkavaj med en matchande rödfärgad polotröja under. Skepparkransen var trimmad och nedtonad men håret lika rufsigt som vanligt. De grå skarpa ögonen gnistrade. Vilket vanligtvis var ett bra tecken. Samtalet med Krantz måste ha väckt någon inom honom.

”Alice, kan du vara snäll och ta fram din mobil”, sa Miller.

Hon gjorde det. Miller fortsatte: ”gå in på Instagram och sök på kontot: Zajtjata.”

Alice började knappa på tangentbordet, men stannade upp. ”Eh… kan du bokstavera det?”

Miller log roat. ”Z-A-J-T-J-A-T-A.”

Det var ett Instagramkonto med 48 följare. I bio:n stod det kort och gott: ”jag har er alla i mitt kikarsikte.” Alice gick in på den senaste bilden. Den föreställde glada människor som drack öl och cider i Ekonomikumparken. Bilden var med stor sannolikhet tagen under förra årets valborg. Hon läste texten: ”valborg 2021 kommer bli den sista som hålls i Ekonomikumparken, kanske den sista som hålls någonsin. Jag kommer döda er alla.”

”Är det här kontot seriöst?”, stammade Alice medan hon tittade igenom resten av bilderna.  

”Låt dig inte luras av det fjuttiga följarantalet. Halva Uppsala har redan varit inne på kontot”, sa Miller. ”Och ja, det är mycket riktigt på riktigt. Milton har vänt sig till polisen men de vägrar ta saken på allvar. Jag har tänkt mig att du och jag ska undersöka saken närmare. Det är trots allt knappt två dagar kvar tills parken fylls av supande ungdomar.”

”Så ni misstänker alltså att den här personen – vem det än är – kommer göra verklighet av sina hot?”, sa Alice.

”Dessvärre tror vi det”, sa Krantz allvarligt. ”På senaste tiden har vi sett hur många ensamma galningar gått ut med hot via sociala medier dagarna innan de genomfört sina vansinnesdåd. Några har till och med gått så långt att de live-filmat själva attentaten.”

”Fy fan…”, sa Alice. Plötsligt var alla hennes valborgsplaner omkullkastade. ”Vad betyder ens Zajtjata?”

”Det är ryska för ungharar”, sa Miller snabbt.

Alice kunde inte låta bli att le lite. ”Så ni tror alltså att någon som kallar sig för ungharen…”

”Det är en referens till Vasilij Zajtsev, en sovjetisk prickskytt som sägs ha dödat mer än trehundra fiendesoldater under andra världskriget. Under kriget tränade han även tjugoåtta prickskyttar, och det var dessa som kallades zajtjata… ungharar”, sa Miller.

”Så du tror att vi har att göra med en prickskytt?”, sa Alice.

Miller tog en stor klunk av sin konjak. ”Med all sannolikhet, ja”, sa han.

”Och vad vill du att jag ska göra?”, frågade Alice.

”Idag? Ingenting alls. Jag kommer bara behöva din hjälp på valborg. Kan du lova mig det?” Hon nickade, han fortsatte: ”du kan dra till ditt förkrök…”

”Vänta, hur visste du att jag ska festa?”

”Åh, kära Alice, det är ju uppenbart. Den exklusiva parfymen, de röda läpparna, den tighta kjolen. Hela du är klädd för fest.”

”Vad Tom försöker säga är att du ser bedårande ut”, sa Krantz och log.

Miller blev generad. Han inflikade: ”sen är det ju faktiskt skvalborg, dagen då 91,3% av alla Uppsalas studenter festar.”

Alice kände sig en smula irriterad. ”Ring eller sms:a om det är något”, sa hon tvärt och lämnade detektiven åt hans hopplösa jakt på osynliga prickskyttar.

 

Det hade nästan varit skrattretande hur lätt det varit. Han hade lånat föräldrarnas bil och åkt upp till jaktstugan i Dalarna. Där hade han hämtat pappas jaktgevär och kikarsikte. Nu höll han cylinderrepetergeväret i handen. Smekte den, som om den vore hans älskade.

   Hans enda vän i den här förbannade staden.

   Han kastade en blick ut genom fönstret, om mindre än två dygn skulle det krylla av avskyvärda studenter där nere. Blott tanken fick honom att känna sig återfödd. Äntligen hade hans liv ett syfte, han var inte längre en skugga.

   Han var lika verklig som alla andra.

Martin Hammar

Tryck här för att komma till del 2