Linnésällskapets hemlighet del 2

Del 1 finns att läsa här

Del II: sådant går i arv

En vecka innan mordet:

De sju trädgårdsmästarna hade samlats under äppelträden vid plantagen för att samtala om nyheten som precis slagit ned som en bomb.

”Dem är ju inte kloka”, sa Sparrman och svängde med sekatören.

”Det här är förräderi av den allra högsta graden”, fräste Rolander.

Solander lutade sig mot krattan. ”Men de kan väl inte mena allvar”, sa hon. ”Tänker de verkligen bygga bostäder här ute? Alldeles intill Hammarby? Det här är ju kulturreservat, visionen är ju att det ska efterlikna 1700-talet!”

”Det är Linnésällskapet! De där förbannade sprättarna bryr sig bara om pengar”, muttrade Adler. ”Det är vi som för vidare Linnés verkliga kärlek, den till växtriket!”

Möller kliade sig på hakan. Det såg ut som han nyligen rakat sig. ”Men är ni säkra på att det är Linnésällskapet som fattat det avgörande beslutet?”

De andra tittade länge på Möller. De visste inte om de vågade inviga den nye trädgårdsmästaren i lärjungarnas sällskap. Till slut sa Adler, något trevande: ”helt säkra är vi ju inte. Men mycket talar för att Linnésällskapets ordförande Gabriel Frisk länge tittat på olika alternativ för att göra Hammarby attraktivare för den yngre generationen.”

”Studentfester varje dag”, suckade Tidström.

”Linné gillade sina studenter”, sa Möller.

De andra blängde på honom. Ingen sa något, men det var tydligt att han gick dem på nerverna.

Solen kastade sina första strålar över gård och teg.

”Dags att återgå till jobbet”, muttrade Solander och greppade krattan.

 

Nutid, sjuttiofem minuter efter mordet:

De sex trädgårdsmästarna tittade på den sjunde. Han som de trott varit Thomas Möller. Denne hade ställt sig i mitten av cirkeln med människor och tagit av sig stråhatten.

”Mitt namn är Tom Miller och jag är privatdetektiv”, sa han. ”Gabriel Frisk anlitade mig för tre veckor sen efter att han hade mottagit det första hotbrevet. Jag har hållit ett vakande öga på allt som skett på Linnés Hammarby och speciellt på er ur lärjungarnas sällskap (Miller vände sig direkt till de sex trädgårdsmästarna), för det är väl så er ni ser på er själva? De rättmätiga arvtagarna till Linnés arv?”

Ingen sa något. Kommissarie Hilton stampade otåligt på marken. Han hade lovat detektiven en kvart, kunde denne inte presentera en lösning inom den tiden skulle de förhöra var enda en ur det där förbaskade Linnésällskapet. Miller tog fram sin snusdosa och fiskade upp en nypa som han bakade medan han fortsatte tala: ”ni härstammar alla från en lång linje av botanister. Ni har alla gröna fingrar…” Han placerade snuset under överläppen och lät orden sjunka in. De sex trädgårdsmästarna sneglade nervöst på varandra. Millers uppmärksamhet var endast riktad mot en av dem. Han visste vem mördaren var. ”Jag vill att ni sträcker fram era händer.”

Samtliga gjorde som de blivit tillsagda. Miller gick fram till var och en likt en officer som granskar sitt kompani. ”Adler, ni kan ta ner händer, Sparrman likaså… Tidström, Lindqvist, Rolander… Solander…” Privatdetektiven stannade upp vid kvinnans händer. De var varken gröna eller bruna, eller bådadera. De var nytvättade och rena. Det fanns inte ens jord under naglarna. Efter att ha levt med trädgårdsmästarna i två veckor visste Miller att de sällan tvättade händerna. Det gjorde de endast när arbetsdagen var slut, och vad gällde Solander så hade hon en timme kvar av sitt skift: varför skulle hon tvätta händerna nu? Miller var tvärsäker. Men ett par händer skulle inte bevisa saken helt.

Miller vände sig om och gick tillbaka till mitten av folkmassan. Alla ögon vilade på honom och granskade honom som hungriga vargar. Alla väntade de på olika svar. Svaret som skulle gynna deras agendor. ”Jag vet vem den skyldige är”, förkunnade Miller. ”För att kunna överrumpla Frisk har förövaren behövt smyga sig fram bakom eken i skydd av skuggorna. Alltså måste hen ha tagit vägen uppför den leriga kullen. Jag ser att det bara är en av er som har rena stövlar.” Han gick återigen fram till Ellen Solander. ”Varför tvätta stövlarna? Och varför just nu?”

Hon tittade trotsigt på honom, men sa inget.

”Jag har redan mätt storleken på stövelspåren jag fann vid lerkullen. Du är den enda av de sex trädgårdsmästarna som har skostorlek 38.” Solander rörde fortfarande inte en min, mimiken påminde om ett stenansikte. Miller fortsatte: ”Även dina händer är nytvättade. Är det möjligtvis för att dölja kopplingen till de gröna märkena runt Frisks hals?” Fortfarande inget svar. All right, tänkte Miller, dags att spela ut mitt sista ess. Han fiskade fram ett gammalt brev från innerfickan av fliströjan. Det var gulnat och höll nästan på att falla ihop. Egentligen hörde det hemma på ett museum. Solanders stenansikte brast och ögonen glödde mer levande än någonsin tidigare.

”Förbannade tjuv! Ge tillbaka det där, nu”, fräste hon.

Miller ignorerade henne och vände sig mot folkmassan. ”Det här brevet är daterat 1776 och skrivit av Linné själv”, förkunnade han. Några ur Linnésällskapet flämtade. ”I brevet framkommer det att Carl Von Linné haft en kvinnlig lärjunge. Hennes namn var Elsa. Linné anförtrodde henne med uppgiften att värna om hans Hammarby. En uppgift som Elsa insåg skulle behöva gå i arv till kommande generationer.” Miller tog en kort konstpaus och vände sig mot Linnésällskapet. ”Linnés kvinnliga lärjunge är anledningen till varför ert sällskap bildades! Eran främsta uppgift var att se till så att skandalen aldrig uppdagades. Men när ett nytt bostadsbygge hotade att förstöra Hammarby vaknade Elsas spöke till liv i form av hennes ättling: Ellen Solander!”

Han vände sig mot Solander för tredje gången. ”Jag hittade brevet i en av barackerna. Där hittade jag också en till linnea. Du planerade ett mord till, Ellen. Vem?”

En kuslig tystnad la sig över församlingen på gårdsplanen. Ingen rörde sig. Ingen andades. Alla betraktade Ellen Solander.

Hilton sneglade på klockan. Två minuter till sen tar vi över, tänkte han.

Miller frös till. Spelade ögonen honom ett spratt? Månskenet hade förvridit Ellens ansikte. För en kort sekund stirrade han rakt in i ett spökes ögon. Elsa Solander!

”Din död!”, skrek Solander och kastade sig fram mot Miller med sekatören som hon gömt bakom ryggen. Miller såg hur sekatörens käftar närmade sig; sylvassa och riktade mot hans halspulsåder… skulle han hinna?

Ett skott avfyrades.

Ellen Solander föll ihop livlös och störtade rakt ner i den kalla daggen samtidigt som sekatören landade några få centimeter ifrån Millers fot.

Hilton sänkte pistolen. ”Förbannelsen är bruten”, sa han monotont.

I samma stund drog en kall vind in från norr och förde med sig Ellen Solanders ande till den andra sidan.

 

Nutid, två timmar efter mordet:

Alice och Daniel mötte upp Miller nere vid ängarna utanför Linnés Hammarby. Hennes detektivkollega såg sliten ut; ögonen var rödsprängda och gången slapp, nästintill zombieliknande. Hon gissade på att han knarkade snus för att hålla sig vid liv.

”Bra jobbat, Tom”, sa Alice och log.

Miller försökte le tillbaka. ”Du måste vara Daniel!”, sa han och tog i hand med Alices tinderdejt. ”Det är jag som är detektiven, eller galningen… jag vet inte vad hon föredrar.”

Daniel nickade. ”Jag tror hon föredrar det andra faktiskt”, sa han och skrattade lite, sen blev han allvarlig igen: ”det spårade ur där uppe. Du kunde ha mist livet.”

”Eller hur!”, instämde Alice. ”Det här var det sjukaste jag sett. Hon tänkte verkligen mörda dig, Tom.”

Miller övervägde om han skulle berätta om den kusliga besatthet han sett i Ellens ögon. Han trodde ju trots allt inte på vidskepliga saker och bestämde sig därför att inte säga något och sa istället: ”Linnésällskapets hemlighet är inte längre en hemlighet; från och med nu kommer kvinnor också vara välkomna i sällskapet.”

”Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort steg för jämlikheten”, sa Alice.

”Det är bara en sak som bekymrar mig. Jag hittade en till lapp bland Ellen Solanders saker i baracken.” Han vecklade ut lappen och räckte över den till Alice. Den var skrynklig och sliten. Hon läste:

 

Se till så att Tom Miller oskadliggörs till varje pris

A.F

 

”Betyder det här att Solander arbetade för någon? Och vem är A.F?”, frågade Alice.

”Jag har ingen aning”, svarade Miller. ”Men jag tror att hon från början bara planerade mordet på Gabriel Frisk och att någon kontaktade henne och övertalade henne att utföra ett mord till. Vem A.F än är, så vill den personen se mig död.”

De började gå mot Daniels bil. Ingen sa något på länge. Döden genomsyrade deras sinnen. Den vandrade bredvid dem lydigt, likt en hund i koppel.

 

Upsala, 10 januari 1778, 242 år innan mordet:

Så kom budet tillslut. Farbrorn hade avlidit, sjuttio år gammal i sitt hem på Svartbäcksgatan. Begravningen skulle hållas i Uppsala domkyrka kommande vecka. Elsa var såklart sorgsen, men beskedet var väntat. Sedan hon mottog brevet hade allting känts som en lång väntan.

Hon gick bort till kistan på övervåningen och rotade bland de öppnade breven. Där låg det, oöppnat och adresserat till henne med farbroderns darrande handstil. Nu skulle det öppnas, nu skulle de förseglade orden äntligen sippra ut i dagsljuset! Hon satte sig vid skrivbordet som stod intill fönstret med utsikt över Fyrisån. Med brevsaxen sprätte hon upp brevet och började läsa:

 

Kära Elsa,

när du läser detta doftar jag på de mest himmelska linneor. Ingenting varar för evigt och det är vad som skrämmer mig. Du om någon vet hur mycket mitt Hammarby betyder för mig. Jag vill att du till varje pris ser till så att det bevaras för kommande generationer. Det är min allra sista av önskningar. Du är min trognaste lärjunge, och det smärtar mig att jag aldrig kunde ta dig till min barm och låta dig frodas under solen med de andra. Dina händer är gröna liksom mina och du älskar att få bevittna resan från frö till blomma. Så därför är det bara till dig som jag kan vända mig till nu när den eviga natten nalkas. Mina händer kanske förmultnar men de kommer alltid tillhöra myllan och min kärlek till dig är evig, ty den kommer ständigt återfödas som den vackraste av flora.

Din tillgivne gudfar,

Carl Von Linné.

 

Hon tittade upp från brevet. Farbrodern hade givit henne, Elsa Solander: den förbjudna lärjungen, en livslång uppgift som skulle komma att gå i arv från generation till generation…

Utanför fönstret glänste Fyrisån spegelblank. När våren kom skulle isen smälta och vattnet forsa fram, vilt och svart och utan svar likt hennes osäkra framtid.

Men en sak var i alla fall säker.

De vita linneorna i vasen behövde vattnas.

Martin Hammar.

 

Alla Sherlock Holmes referenser från del 1 och 2 av denna novell:
  • ”Sherlock” är såklart en direkt referens till tv-serien Sherlock.
  • Trädgårdsmästare Christoffer Adler är en referens till ”kvinnan” Irene Adler från Conan Doyles kända Holmesnovell: en skandal i Böhmen. 
  • Även Frisks mailkonversation med en botanist från Böhmen är en referens till kungariket Böhmen från Holmesnovellen: en skandal i Böhmen. 

 

Tom Miller kommer återvända i novellen: ”den osynlige studenten.”