Linnésällskapets hemlighet del 1

Författarens förord: i min Tom Miller skildring har jag tagit mig friheten att lägga till fiktiva platser i och runtom Uppsala. Plantagen bredvid Linnés Hammarby är ett exempel på det. I novellen kan det uppfattas som att författaren har en negativ syn av Linnés Hammarby och allting rörande Carl Von Linné, tvärtom, författaren har stor respekt för Linné och denna novell får betraktas som en hyllning över den store botanisten. 

Del I: de sju trädgårdsmästarna

Nutid:

Carl Von Linné behövde pissa. Han vinglade ut från festvåningen och kom ut under den stjärnklara natthimlen. Det var maj och sommaren låg i sin linda. Ljumma vindar drog in från plantagen nedanför herrgården. Det var en perfekt afton för Linnésällskapet att fira 313-årsdagen av den store botanisten. Och det var en ära för Gabriel Frisk, sällskapets ordförande, att få iklä sig rollen som Linné själv. När han återanslöt till sällskapet skulle han hålla tal om Linnés tid i Nederländerna. Såklart skulle hela anförandet hållas på latin såsom den store mästaren önskat.

Frisk styrde stegen mot den stora eken bredvid lusthuset. Han passade på att ta av sig peruken, den kliade nämligen så förbaskat! Han ställde sig bredbent och drog ner gylfen. Det var en fröjd att kunna pissa utomhus igen! Han kastade en blick upp mot den stjärnklara himlen och drabbades av en svindlande känsla. Allting vi känner till är bara en bråkdel av allting vi inte känner till, tänkte han.

Det skulle vara Gabriels Frisk sista sansade tankar för i nästa sekund kände han hur ett par händer sökte sig runt halsen. Gröna väldiga fingrar slöt sig kring honom likt rankor. Han kippade efter luft och försökte dela ut sparkar mot sin angripare, men ju mer han kämpade desto tröttare blev han. Blicken sökte himlen.

Och fann ett högre liv förtecknat i stjärnorna.

Förövaren placerade en linnea vid offrets hals. Carl von Linnés favoritblomma lyste spöklik mot den brunbrända huden. Om tio minuter skulle panik utbryta i det bohemiska landskapet femton kilometer sydost om Uppsala.

 

Två veckor innan mordet:

På plantagen i Linnés Hammarby arbetade sex stycken trädgårdsmästare. Det kanske tycktes som onödigt många, men plantagens storlek (trettio hektar) krävde det. Varje trädgårdsmästare ansvarade för varsitt område. Till exempel var det Christoffer Adlers uppgift att sköta om pelargonierna och Tina Lindqvist uppgift att sköta om äppelträden. Alla sex befann sig just nu i en hektisk period. Om bara två veckor skulle parken öppnas upp för allmänheten. Det innebar att allting (i den mån det gick) behövde vara i topptrim.

Det var under de hektiska förberedelserna som Gabriel Frisk, Linnésällskapets ordförande tillika chef för Linnés Hammarby, tillkännagav att han anställt en sjunde trädgårdsmästare. Tillkännagivandet väckte ilskna åsikter bland de sex.

”Vad ska vi med en sjunde trädgårdsmästare? Vi klarar oss bra som det är!”

”Jag har hört att det kommer bli en intensiv säsong i år…”

”Vi får hoppas att han har handlag för syren.”

”Ja, ända sen Hansson slutade saknar vi en syrenexpert.”

Dagen därpå dök den nye trädgårdsmästaren upp. Han var lång och gänglig och hade gråa skarpa ögon. Hans namn var Thomas Möller och han var mycket trevlig. Men någon särskilt bra trädgårdsmästare var han inte. Dessutom var hans kunskaper om syren katastrofala. Om det varit lågsäsong hade trädgårdsmästarna sett till att klaga men just nu arbetade de alla övertid för att hinna bli klara till första maj. Några övernattade tillochmed i barackerna intill vandringsleden.

Med tiden blev deras händer alldeles gröna och jordiga, som om de var ett med myllan.

 

Tre veckor innan mordet:

Gabriel Frisk hade en speciell hobby. Om kvällarna när barnen lagt sig och frugan avnjöt en episod av Sherlock passade han på att studera Linnés verk. Hans favorit var Systema Naturae, verket som innehöll Linnés kategorisering av växt, djur och mineralriket. Såklart var boken utdaterad men det rådde inga tvivel om att den haft samma grundläggande betydelse för biologin som periodiska systemet haft för kemin. Varje gång han läste (såklart på latin) fann han nya saker som han missat tidigare. Det var en fantastisk bok och han värnade över den som om den vore hans egna skötebarn.

Kvällarna ägnades även åt mailväxling. Det fanns Linnévänner världen över! Just nu förde Frisk en intressant konversation med en botanist från Böhmen. Botanisten hade frågor kring Linnés lapplandsresa 1732; den som kom att lägga grunden för den vetenskapliga karriären. Någon dag ville han själv se Lappland och vandra i den store botanistens fotspår.

Frisk svarade. Han tryckte ut orden långsamt på tangentbordet: ”det går bra…”

Vad nu?

Ett mail trillade in från en okänd avsändare. Måste vara en ny ansökan om medlemskap till Linnésällskapet, tänkte Frisk slött. Men det var det inte. Mailet var av helt annan karaktär. Det var kort och skrivit med typsnittet Georgia. Frisks ögon vidgades, blodet frös till is och han andades knappt. Han läste utan att längre läsa:

 

Av gröna fingrar vävd,

under månens glans kvävd,

förbannelsen äro nu upphävd.

 

Han visste genast att avsändaren menade allvar. Utan att reflektera över saken tog han upp mobilen och slog ett nummer han sett i tidningen här om dagen.

En intensiv röst svarade i andra änden.

 

Nutid, femtio minuter efter mordet:

”Ingen lämnar området”, tjöt poliskommissarie Peder Hilton.

Feststämningen på Linnés Hammarby var som bortblåst och Danmarksområdet hade förvandlats till en krigszon. Polisbilar blockerade alla vägar ut och in från platsen. Samtliga fyrtiofyra medlemmar inom Linnésällskapet stod uppradade på gårdsplanen tillsammans med cateringpersonalen och de sju trädgårdsmästarna. Gabriel Frisks kropp låg fortfarande kvar vid eken och polisens tekniker var på plats. De tillät ingen komma i närheten av platsen.

Många ur sällskapet hade häpnat över snabbheten i polisens utryckning. De hade varit på plats inom loppet av några minuter. Nästan som om de förväntade sig ett mord ute i Danmarksområdet. Besynnerligt.

Kommissarie Hilton tog ton igen: ”All right. Kan Christoffer Adler, Per Tidström, Peter Sparrman, Tina Lindqvist, Ellen Solander, Erik Rolander och Thomas Möller kliva fram.”

De sju trädgårdsmästarna tog ett steg fram.

Fingrarna glänste gröna i månskenet.

 

Linnés Hammarby, 16 april 1776, 244 år innan mordet:

Farbror Carl hade precis fått sin andra stroke. Den hade varit förödande och gjort honom orörlig på höger sida. Men värst av allt: den hade berövat honom minnet. Elsa hade fått höra från Sara att Carl mest ägnade dagarna åt att beundra sina egna skrifter utan att förstå att det var han själv som skrivit dem.

”Vilket tragiskt öde”, beklagade Sara medan hon öppnade dörren till Carls sovrum. Numera sov hon nere i gästrummet, medan maken fick återhämta sig i lugn och ro.

”Är frun säker på att han ids träffa mig?”

”Ja. Han frågade efter er specifikt.”

Elsas relation med farbrodern hade alltid varit god. Förr i tiden hade de ofta haft långa samtal i universitetets aula efter någon av farbroderns många föreläsningar. Hon erinrade sig de skarpa ögonen när hon klev fram till sängen där farbrodern låg nerbäddad med en tjock bok på magen.

”Elsa, är det du?”

Rösten, som tidigare kunde trollbinda en hela aura, var nu svag och rasslade som vinden under en höstdag. ”Det är jag farbror. Ni ville tala med mig.”

”Kom närmare mitt barn.”

Hon tog ett steg fram så att hon stod alldeles intill sängkanten. Det var något som inte stämde med farbrodern. Han darrade när han talade, ögonen var urvattnade och hyn vaxartad. ”Jag hörde att farbror gillar sina verk.” Hon pekade på boken.

”Den här? Har jag skrivit den här? Nej… det kan väl ändå inte stämma. Vilket befängt påstående! Ändock känner jag mig smickrad av dina rara ord, Elsa.”

”Vad är det farbror vill tala om?”

Farbror Carl log. ”Det är mycket jag vill hinna få sagt innan det är min tur att vandra utan spår.” Han pekade på ett brev som stod intill en vas med linneor. De var kritvita och bar på rosa nyanser och stjälkarna vilade mot varandra, växten var en symbol för allting som farbrodern älskade. ”Jag vill att du tar brevet med dig när du går. Men du får öppna det först på min dödsdag. Är det förstått?”

Elsa nickade, hon förstod allvaret i farbroderns uppmaning. ”Farbror behöver vila. Jag vill inte störa er för länge. Är det något mer?”

”Ja, det var faktiskt en sak till…”

 

Nutid, en timme efter mordet:

Alice Granath kånkade återigen på tv-utrustning. Den här gången befann hon sig mitt ute i skogen. Enligt Google maps var det bara någon kilometer kvar till Linnés Hammarby. Bakom henne flåsade hennes dejt: Daniel Ros. De hade matchat på Tinder för en vecka sen och skulle egentligen ha spenderat kvällen hemma hos henne tittandes på Netflix.

Men sen kom det där förbannade sms:et från Tom Miller.

Han hade förvisso förvarnat henne om det och hon hade i sin tur lovat honom att ställa upp. Men kom igen Tom, den här kvällen av alla? Verkligen?

Daniel verkade i alla fall inte ha något emot ett nattligt äventyr ute i Linnés Hammarby.

”Ingen brud har bjudit mig på en sån här dejt tidigare”, sa han fascinerat. ”Det här är ju spännande. Den här detektivsnubben, Tom, är han helt säker på att ett mord har begåtts?”

”Ja. Och om det stämmer så är det här min chans att överglänsa alla andra på praktiken.”

”Just det ja, du praktiserar på Upsala Nya Tidning, va?”

”Japp”, sa hon, sen hyschade hon honom. ”Nu måste vi vara tysta, jag ser ljusen från herrgården.”

”Hur nära ska vi gå?”

”Så nära som det krävs för att få en bra bild”, svarade hon.

De smög sig fram till herrgården, hela tiden rörde de sig så nära träden och buskarna som de förmådde. De lyckades med nöd och näppe smita förbi polisbilarna som stod parkerade nere vid vändplanen och till slut kom de fram till kullen som låg intill västra flygeln. De la sig raklånga i gräset och ålade sig så nära som de vågade. Sen stannade de och lät kameran rulla.

Alice Granath kunde knappt tro sina ögon. Hur fan kunde han redan vara här?

Mitt i den samlade folkmassan på gårdsplanen stod Tom Miller.

Fortsättning följer den 12 april i del 2: sådant går i arv.

Martin Hammar.