Kysst av smittan del 2

Del 1 finns att läsa här: https://qatharsis.se/2020/04/01/kysst-av-smittan-del-1/ 

 

Del II: hennes första löfte

Alice Granath utgjorde säkert en komisk figur när hon halvsprang längst med Dragabrunnsgatan släpandes på både stativ och kamera. Hon kastade fler blickar på armbandsuret. Den visade 10:11. Fan, fan, fan, tänkte hon, jag är sen…

Utanför Kosinskis knallgula väggar väntade Tom Miller. Han var iklädd en quiltad jacka, jeans, gubbkeps och oxfordskor. När han fick syn på sin svettiga kollega sken han upp som en sol. ”Alice där är du ju! Jag trodde att du fått kalla fötter ett tag. Tog du med dig alla grejer jag bad dig om?”

Alice la ner stativväskan på marken och nickade. ”Däremot är skolans TV-snubbe Roland inte den snabbaste. Men jag fick tag på både stativ, kamera och mick.”

”Perfekt!”, sa Miller. Det kändes som han var på ett strålande humör. ”Vi har gott om tid. Enligt mina iakttagelser kommer Magnusson dyka upp runt elvatiden. Strax därefter, runt kvart över elva, möter han alltid upp sina influencervänner vid stora torget för lunch.”

”Ska jag börja rigga? Jag tror vi kan få en bra vinkel från buskarna där borta (Alice pekade mot den lilla parken på motsatt sida av Kosinskis). Då kommer Magnusson inte få syn på kameran förrän det är försent.”

”Utmärkt. Jag litar på din tv-expertis, Alice.”

”Hur hade du tänkt gå till väga? Ska du konfrontera honom så fort du ser honom?”

Miller kastade en snabb blick upp mot Dragabrunnsgatan. Gubbkepsen dolde ögonen och det var omöjligt att se vad som försiggick innanför hans huvud. För ett ögonblick påminde han om en engelsk gangster från tv-serien: ”Peaky Blinders.”

”Nå?”, upprepade Alice otåligt.

Till slut svarade Miller: ”Jag har en utarbetad plan. Tanken är att ta Magnusson på bar gärning och ställa honom till svars.”

”Och du vill att jag bara ska filma?”

”Ja, resten sköter jag.”

Alice nickade. Hon tog med sig kamerautrustningen bort till buskaget i parken och började rigga. Emellanåt kastade hon korta blickar mot Millers håll. Hon såg hur han gick bort till en svart Volvo som stod parkerad längst med gatan och pratade med föraren. Sen såg hon hur han bakade till en pris snus som han varsamt petade in under överläppen. Här var man inte rädd för Corona minsann.

Alice tittade på klockan: 10:51.

När som helst nu, tänkte hon.

 

Han dök upp som blott en skugga av sitt forna Youtube-jag: kepsen neddragen, axlarna nedsänkta, kläderna gråa och diskreta. Blicken dold bakom ett par solglasögon. Emanuel ”Nero” Magnusson påminde om ett skyggt villebråd.

Miller stod tillbakalutad mot den ena av Kosinskis två pelare. I sin hand höll han en liten förstahjälpen-väska. När Magnusson bara var några meter från entrén steg Miller fram och blockerade vägen till glasdörren.

”Vad håller du på med?”, sa Magnusson och försökte gå förbi på höger sida.

Miller tog ett kliv åt höger och log. ”Jag kan dessvärre inte låta dig gå in utan att jag fått tagit tempen på dig. Några ur vår personal tillhör riskgruppen.”

Magnusson såg först förvånad ut, men sen nickade han. ”Jag förstår. Jag kan försäkra dig om att jag är helt frisk.” Varje gång han pratade lät det som han smackade, som om han hade ett imaginärt tuggummi inpetat i gommen. Det gav honom en dryg framtoning.

”Dessvärre insisterar jag på att vi måste ta tempen på er. Har ni över 38 grader kan jag inte låta er gå in”, sa Miller och fiskade upp en termometer ur väskan. ”Ni känner er inte snuvig eller har halsont?”

Magnusson kom av sig lite. ”Nej”, sa han och tillade: ”jobbar du här?”

”Ja, jag är praktikant. Men du vet hur det är i dessa Coronatider, alla måste hjälpa till och dra sitt strå till stacken.

”Såklart. Jag håller själv på och hjälper de gamla i samhället. Det minsta jag kan göra liksom, de byggde ju det här landet.”

Miller räckte över termometern. ”Så, om du sätter den här i örat så ska vi se…”

Magnusson gjorde som han blivit tillsagd. Efter ett tag tog han ut termometern och räckte över den till Miller igen. ”… hm, du har 37,9 grader. Dessvärre bedömer jag det som en hälsorisk att släppa in dig i våra lokaler. Men jag kan framföra ditt önskemål till herr Kosinski.”

Magnusson såg nollställd ut. Miller visste inte om han övervägde saken eller om han verkligen var chokad. Det var nu det gällde. Skulle fisken svälja betet eller inte? ”Egentligen kom jag bara hit för att lämna några föremål som jag tänkt skulle auktioneras ut. Jag har redan mailat över all information till herr Kosinski”, sa Magnusson och blev tyst. ”Vafan… det skadar väl inte om ni överlämnar det till honom.” Han tog av sig sin ryggsäck och öppnade den. Sen räckte han över en plastpåse till Miller som genast kände tyngden och såg konturerna från pärlorna. Det rådde ingen tvekan om saken. Det var smycken.

”En sekund, vänta här så ska jag ge er kvittot.”

Miller försvann in genom glasdörrarna. Magnusson tittade sig nervöst åt höger och vänster. Skulle han få syn på Alice Granath bland buskarna?

 

Några minuter senare kom Miller tillbaka utan kvitto. ”Spelet är över, Nero. Jag vet vad du håller på med”, sa han.

Magnusson la huvudet på sned och spände blicken i Miller. ”Vad fan snackar du om?”, sa han och tuggade nervöst. Hade Magnusson pupiller vidgats för en kort sekund? Ja, visst hade de det!

”Din ryggsäck var fylld med stulna smycken och jag kan bevisa det”, sa Miller.

”Hörru, jag har inte tid med sånt här skitsnack. Jag är för fan en hederlig medborgare.”

”Jag tror dina följare skulle uppskatta om du börjar tala sanning.”

”Lyssna”, sa Magnusson och spände blicken i Miller. ”Om du är en jävla Youtuber som försöker göra ett prank så kan jag se till så att din karriär går spikrätt åt helvete. Jag sitter på de fetaste kontakterna du kan tänka dig…”

”Lustigt. Det gör jag med.”

I samma stund steg poliskommissarie Peder Hilton ut från Kosinskis. I sin hand höll han påsen med stöldgods. ”Emanuel Magnusson, du är anhållen skäligen misstänkt för stöld…”

Då skedde flera saker samtidigt. Magnusson började rusa nedför Dragabrunnsgatan. Miller rusade efter. Hilton drog upp walkie-talkien. Den svarta Volvon drog igång med ett vrål och slog på sirenerna. Jakten var över lika snabbt som den börjat. I höjd med Strandbodgatan gav Magnusson upp och lät sig gripas av polisen. Han gav Miller en nattsvart blick.

”Fan ta dig”, muttrade han.

”Välkommen till verkligheten”, sa Miller.

”Jag kommer starta värsta drevet mot dig, mina följare kommer vara skoningslösa…”

Miller avbröt honom och sa: ”dina följare kommer överge dig. Du är ensam nu, Nero.” Sen vände han sig om och gick nedför Dragabrunnsgatan tillbaka till Kosinskis där Alice Granath väntade tillsammans med poliskommissarie Peder Hilton.

Poliskommissarien hade en kortklippt militärfrisyr, skarpa bärnstensfärgade ögon och ett fårat anletsdrag. Han hade varit med i uppåt trettiofem år nu och under hela sin långa karriär hade han aldrig mött någon som Tom Miller. Han kallade numera detektivynglingen för underbarnet. Men första gången Miller hjälpt dem hade han varit skeptisk, men när samme person sedan hjälpt dem lösa ytterligare tre fall var han övertygad. Den här killen var något extra.

”Bra jobbat, grabben. Du besparade oss ett rejält huvudbry”, sa Hilton och log åt Miller.

”Jag gör bara min plikt.”

”Du skulle bli en förbannat fin polis, du vet det va?”

”Tack. Men jag skulle aldrig passa in bland er. Jag förblir en ensamvarg.”

”Nåväl, du vet var vi finns om du behöver oss”, sa Hilton.

Kommissarien tackade för sig och gick bort till sin kollega. Miller och Alice var ensamma. ”Fick du med allting?”, frågade han.

”Jadå. Det här kommer bli ett bra tv-reportage”, sa hon.

Miller tvekade, sen sa han: ”Vad sägs om att ta en öl på Orvars ikväll och diskutera klippningen av tv-reportaget? Jag bjuder såklart.”

Alice log. ”Det låter bra.”

”Utmärkt. Då säger vi klockan sju. Om du ursäktar så har jag några grejer att uträtta.”

”Vi ses!”, sa Alice och tillade: ”Och du, snyggt skådespeleri!”

Miller vände sig om och höjde handen till farväl. Sen började han rör sig i riktning mot Fyrisån. Alice tittade efter honom medan han försvann bort i riktning mot ån. Hon kliade sig i håret. Hade Tom Miller precis bjudit henne på dejt?

 

I en lägenhet på Kyrkogårdsgatan med utsikt över Biotopia bodde en mycket gammal man. För en vecka sedan hade han haft besök av en ung man med solbränd hy och tatueringar. Mannen hade erbjudit sig att hjälpa den gamle med provianteringen under Coronatiden. ”Jag kan handla åt dig och bära hem allting, så slipper du utsätta dig för fara”, hade han sagt. Den gamle hade till en början varit tveksam, men den unge mannen hade varit så fantastiskt trevlig. Dessutom hade det blivit så ensamt sedan Louise gått bort, lite sällskap skadade inte. Den gamle räckte över en inköpslista samt en femhundring till den unge, ”behåll växeln”, hade han sagt. Efter ett snabbt besök på ICA Lutis var mannen tillbaka med två kassar fyllda med mat. Han hade frågat om han fått komma in, ”javisst”, hade den gamle svarat och släppt in honom. Det var först flera dagar senare som den gamle upptäckt att Louises silverhalsband med den blåa safiren var borta. Han hade letat förbryllat men inte funnit den. Först trodde han att han råkat slarvat bort smycket i samband med den senaste städningen. Men sen kom han att tänka på den unge mannen och började lägga ihop två och två.

Men hur mycket den gamle än försökte erinra sig så kom han inte ihåg namnet på den unge mannen. Orientens öga – hans hustrus favoritsmycke och det finaste minnet han hade kvar av henne – var säkert borta för all framtid.

Tom Miller skulle ändra den dystra framtidsutsikten när han knackade på hos den gamle klockan kvart över tolv en helt vanlig torsdag. Den gamle öppnade och ryggade genast tillbaka, en till tjuv?

”Herr Löfberg?”

Den gamle samlade sig. ”Ja?”

”Ni behöver inte vara orolig. Jag är ingen tjuv. Mitt namn är Tom Miller och jag är privatdetektiv.”

Kunde den här unge mannen läsa hans tankar? Löfberg försökte sig på ett smalt leende. ”Jag har hört talas om er. Ni är med i tidningen ibland. Visst var det ni som räddade den där mannen från att drunkna i Fyrisån?”

”Det gläder mig att höra att mitt rykte sträcker sig bort till Ekonomikum”, svarade Miller och log. Han tog fram ett litet skrin ur en väska som han hade med sig. ”Den här är din, Orientens öga, inte sant? Fascinerande smycke.”

Löfberg tog emot skrinet och öppnade det på en gång. Där var smycket! Intakt och skimrande vackert! Han blev helt tagen. ”J-jag…”, började han.

”Vi har gripit mannen som stal det från dig.”

”Tack, tack så mycket”, sa Löfberg. ”Du anar inte hur mycket det här smycket betyder för mig. D-det var min hustrus…”

Miller såg hur en ensam tår letade sig nedför den gamles kind.

Löfberg grävde fram en pappersnäsduk ur fickan och torkade sig på kinden. ”Så fånigt av en gammal man att bli rörd”, ursäktade han. ”Du måste tycka jag är löjlig.”

”Tvärtom”, sa Miller.

Den gamle fick något heligt i blicken. Vetskapen av att han inte svikit sin hustru skänkte honom obeskrivlig frid. ”Jag trodde att jag förlorat den för alltid. Du ska ha ett stort tack från djupet av mitt hjärta”, sa han.

Miller kunde se att nästa tår var på väg.

 

Skymningen hade kommit till Uppsala och lagt sig som ett täcke över gatorna. På Orvars krog trängdes törstiga studenter och sökte social gemenskap i ett smittdrabbat Sverige. Tom Miller var en av dem. Eller han försökte i alla fall vara det. Alice Granath såg verkligen hur han ansträngde sig för att slappna av. Och han gjorde det helt okej, det var bara hans nervöst svepande blickar som avslöjade honom.

”Du hatar nationer, va?”

”Syns det så tydligt?”

Alice tog en klunk öl. ”Du sticker ut lika tydligt som en nudist i ett köpcentrum.”

Miller försökte sig till ett leende. Han var inte bra på det. Någon dag skulle hon säga det till honom, men inte än. ”Hur kan ni… vi uppskatta den här formen av dekadens? Den är ju fruktansvärd”, sa han.

”Det var du som ville ses på Orvars, inte jag.”

Han ignorerade henne och sänkte sin öl. ”En till, va?”

Hon nickade och tänkte: nånstans, långt där inne, gillar han det. Man kan inte uppleva allting genom böckernas värld. Ett exempel var en redig fylla, sånt måste man känna.

Miller kom tillbaka med två glas som var fyllda till randen med Falcon. Han ställde ner dem på bordet och slog sig ner. ”Nå, hur går det med tv-reportaget?”

”Speakern är färdig. Jag håller på med det sista av klippningen.”

”Snyggt. Kan du komma över imorgon så jag får se det färdiga reportaget innan vi publicerar det?”

”Såklart”, svarade hon.

Det blev tyst ett tag. Alice funderade, sedan sa hon: ”hur lyckades du övertyga Magnusson om att han inte fick komma in i Kosinskis lokaler?”

Miller fingrade på ölglaset, lite som en magiker ville han inte avslöja sitt trick. Till slut sa han: ”allting var en chansning. Termometern visade 36,8 grader, Magnusson var frisk som en nötkärna. Så jag dolde skärmen och ljög helt enkelt, som tur var hade Magnusson ingen invändning emot det. Och om han hade haft det kunde det ha uppstått vissa komplikationer, men allting gick som på räls. Hilton väntade innanför och hans kollega ute i bilen. Och resten är, som man brukar säga, historia.” Miller lutade sig tillbaka och inväntade Alices reaktion. Han blev inte besviken.

”Imponerande”, sa hon. ”Det enda jag inte förstår är varför Magnusson gjorde det? Varför riskera så mycket? Why turn to the dark side?”

”Åh, Alice. Det är komplicerat. Ondska är varken svart eller vit, det är en kombination av omständigheter och börjar alltid med små, små steg. Varför en man som Emanuel Magnusson med tusentals följare på sociala medier plötsligt väljer att begå brott kan jag inte ge ett exakt svar på. Jag har däremot en teori. Men den är alldeles för bisarr.”

Miller talade så att man ville höra mer. ”Låt höra då”, sa Alice otåligt.

”Jag tror att Magnusson lider av någon form av makthysteri som utmynnar i att han måste utöva makt över andra. Ta till exempel sociala medier, som är rena vilda västern idag, det är den perfekta spelplanen för en sån som Magnusson. För en person med dominanta drag kommer alltid frodas i en miljö där reglerna, strukturerna och hierarkin är otydliga, men där hierarkin mellan omhändertagaren och den som blir omhändertagen är väldig tydlig. Det finns en forskare från Jerusalem som beskriver den här teorin som den ”perfekta stormen”. Alla variablerna samspelade i Magnussons fördel. Jag föreställer mig det som en kaotisk symfoni, där hela orkestern plötsligt spelar i otakt.”

”Stormsymfoni”, inflikade Alice.

”Exakt så. Coronaepidemin blev Magnussons räddning, plötsligt befann han sig i stormens öga med dirigentpinnen i högsta hugg. Han var desperat, men såg en utväg och i processen avhumaniserades offren i hans ögon.”

”Vilken falskspelande usling…”

”Nu är det i alla fall över. Flashback kokar redan av rykten vem den gripne influencerns kan vara. En användare vid namn ”detektiv1337” råkade läcka namnet.”

Alice log. ”Jag gissar på att du inte har någon aning vem den där detektiv1337 är…”

Miller tog en klunk öl. ”Ingen aning”, sa han roat.

”Imorgon kväll släpper vi videon. Då kommer sanningen fram.”

Miller nickade och fick plötsligt något skyggt i blicken. ”Du, Alice”, sa han.

”Ja?”

”Vi är ett jäkligt bra team.”

”Jag håller med. Det är kul att jobba ihop med dig. Jag har faktiskt aldrig träffat någon som är så, ursäkta ordvalet, konstig.”

Miller skrattade lite. ”Jag lever efter ett motto, vill du höra?”

”Ja.”

”Läs varje dag något som ingen annan läser. Tänk varje dag något som ingen annan tänker. Gör saker som andra anser är alldeles för dumma. Det är osunt att alltid följa strömmen.”

”Inget dåligt livsmotto.”

Miller tog fram snusdosan och bakade ihop en prilla. ”På tal om teamwork”, sa han och undvek ögonkontakt. ”Kan du lova mig en sak?”

”Vadå?”

”Att vi, från och med nu, är ett team.”

”Du vill att jag ska hjälpa dig med detektivarbetet?”

”I den mån du hinner, ja.”

Alice funderade en stund. Det hade ju varit jäkligt kul och spännande. Dessutom såg hon en egen vinning i det hela: hon skulle alltid kunna skriva nyhetsartiklar om de olika fallen de tog sig ann och skicka till Upsala Nya Tidning. ”Okej, jag är på. Men ibland kommer jag behöva prioritera skolarbetet framför detektivbyrån, så du vet.”

Miller sken upp. Ögonen gnistrade av nyvunnen energi. ”Härligt! Det här måste vi fira! Jag bjuder på nästa runda!” Han reste sig upp och gick bort till bardisken.

Alice följde honom med blicken. Noterade den lätt vinglande gången och håret som stod ut som antenner. Tom Miller, tänkte hon, vilken konstig kille. Det här kändes som början på många äventyr och hon var glad över att hon bodde i Uppsala. Staden lockade till sig de mest udda personligheterna, men även de mest envisaste av ensamvargar fann så småningom sin plats i flocken.

 

Epilog:

Stockholms nations torsdagklubb var inställd, liksom all klubbverksamhet i Uppsala de kommande veckorna. När Coronapandemin var över skulle studenterna återvända till klubbarna. De skulle omfamna varandra som gamla vänner och dansa hela natten till musiken som aldrig dog ut. För så fungerade det i Uppsala. Studenterna kom och gick, ersatte varandra som i ett kretslopp, och på så sätt förblev Uppsala den eviga ungdomens stad.

Martin Hammar.

 

Alla Sherlock Holmes referenser från del 1 och 2 av denna novell:
  • Namnet: ”Influencernas Napoleon” är en referens till Sherlock Holmes liknelse av Professor Moriarty som en ”brottets Napoleon” i novellen ”the final problem” från 1893. 
  • Namnet: ”hennes första löfte” anspelar på Sherlock episoden ”hans sista löfte” från 2014.
  • Tom Millers motto: ”read, every day, something no one else is reading. Think, every day, something no one else is thinking. Do, every day, something no one else would be silly enough to do. It is bad for the mind to continually be part of unanimity” är exakt samma meddelande som Christopher Morley, grundaren av den första Sherlock Holmes klubben The Baker Street Irregulars, skickade ut till sina vänner dagarna innan hans död 1957.

 

Tom Miller kommer återvända i novellen: ”Linnésällskapets hemlighet.”