Kysst av smittan del 1

Författarens förord: i min Tom Miller skildring har jag tagit mig friheten att lägga till fiktiva platser i och runtom Uppsala. Auktionshallen Kosinskis är ett exempel på det. 

 

Del I: influencernas Napoleon

Om det inte varit för Coronapandemin som spred sig över världen likt en löpeld hade nog uppsalastudenten Alice Granath aldrig klickat sig in på privatdetektiv Tom Millers Instagramkonto. Hon låg i sängen och lyssnade på sin lärares föreläsning via Zoom. I ena handen höll hon sin Iphone. Fingrarna scrollade genom flödet med en sengångaraktig säkerhet. Tom Millers konto var mediokert med fyrahundra följare och ett flöde som bestod utav allt från snusrecensioner till djupa filosofiska resonemang. Efter en stund drabbades Alice av den där obehagliga och nästintill anklagande känslan man upplever när man befinner sig på förbjuden mark och skulle precis klicka bort Millers konto när hennes blick fastnade på den senaste bilden. Den var utlagd igår och påminde om en arbetsannons:

Söker journalist med erfarenhet inom tv-produktion som kan hjälpa mig med ett reportage som är tänkt att publiceras på Youtube. Ersättning utlovas. Hör av dig i DM, med vänlig hälsning eder tillgivne detektiv T. Miller.

   Alice var nära på att brista ut i skratt: vem skriver ens ”eder tillgivne” längre? Men när hon läste inlägget en gång till började hon fundera… tänk om det ändå var en bra idé? Förvisso var hon fortfarande journaliststudent, men de hade precis avslutat tv-kursen och hon kunde en hel del om kameravinklar och klippning. Dessutom var hon i stort behov av pengar sen hon köpte den där exklusiva Canon-kameran. Tidpunkten kunde egentligen inte vara bättre för ett extraknäck nu när all utbildning skedde på distans. Ändå tvekade hon, skulle hon göra det? Rent instinktivt tryckte hon på den senaste bilden i Tom Millers flöde. Bilden föreställde en ceremoni där Miller bockade och mottog en medalj från poliskommissarie Peder Hilton. Han måste ha fått polismyndighetens medborgarmedalj för rådigt ingripande, tänkte Alice. Miller såg ut att vara i övre tjugoårsåldern och han hade ljust rufsigt hår och en grotesk skepparkrans. Om det inte varit för de skarpa gråa ögonen hade han sett ut som en övervintrad raggare. Alice fick ett förvirrat intryck av mannen. På ett sätt såg det ut som om han brydde sig om sitt yttre: han klädde sig stiligt i vit skjorta, väst (med fickur), gråa kavajbyxor och välpolerade oxfordskor. Men sen såg han ut att ha tagit det rådande skäggmodet bland män till nya nivåer. Trots det medgav hon att Tom Miller såg spännande ut. Jag skriver, tänkte hon.

Hej Tom! Såg din ”annons” på Instagram och tänkte höra om du fortfarande är i behov av en journalist som kan hjälpa dig med ett tv-reportage?

   Det dröjde bara några minuter sen kom svaret: Hej Alice! Mitt behov är lika stort som det var igår då jag postade inlägget. Du är välkommen på arbetsintervju på Swedenborgsgatan 30A i Svartbäcken i eftermiddag! Med vänlig hälsning eder tillgivne detektiv.

   Alice himlade med ögonen. Herregud, tänkte hon, var det här en dum idé? I panik ringde hon upp sin klasskompis Amanda.

”Ta det lugnt, Alice. Gå dit och kolla vad det är för jobb. Men ta med dig pepparspray just in case.”

 

Alice Granath bestämde sig för att promenera till Swedenborgsgatan. Det var ju trots allt strålande sol ute. Hon strosade längs med luthagsesplanaden, passerade Ekonomikum och svängde vänster borta vid polishuset. Det var få människor ute, de flesta följde myndigheternas uppmaning och stannade inne. I nuläget kändes ändå Coronapandemin oväsentlig i jämförelse med det hon gett sig in på. Pirret i magen höll på att ta över. Det kanske var en dum idé ändå? Hon stannade nedanför polishuset och tog fram mobilen. Ett meddelande var allt som krävdes, några få tangenttryck sen kunde hon vända om och gå hem igen. Men då tog journalisten inom henne över. Pirret övergick till nyfikenhet. Hon ville ta reda på så mycket som möjligt om den här Tom Miller. Hon la tillbaka mobilen i jeansfickan och tvekade inte en sekund mer.

Utanför Swedenborgsgatan 30A stannade hon upp och betraktade det slitna tegelhuset. Fasaden flammade i röda toner, ”skyltfönstret” var täckt med tidningsurklipp och böcker trängdes på rader. Bedrev detektiven även ett antikvariat eller vad var det frågan om? Alice tyckte i alla fall att det påminde om en skivbutik på dekis. Intill dörrklockan hängde en liten diskret plåtskylt med namnet ”Detektivbyrå Miller.” Huset är säkert också fyllt med radon, tänkte hon när hon plingade på. Efter ett litet tag öppnade en äldre medelåldersman med grå skäggstubb, ölmage och frågande ögon. ”Ja?”, muttrade han.

”Jag söker Tom Miller”, sa Alice. Hon hoppades att nervositeten inte hördes på hennes lätt darrande stämma.

”Jaha, Tom ja. Alla som kommer hit vill träffa Tom. Ni råkar inte vara intresserad av böcker? Jag har några riktigt bra lyrikhäften av Pär Lagerkvist, ni kan få hela rubbet för tvåhundra bagis.”

”Eh, nej tack. En annan gång kanske. Skulle jag kunna få stiga på?”

”Ja visst ja, ni ville träffa Tom så var de. Ta första till höger, sen följer ni trappan ner till källaren.”

Alice rynkade näsan. ”Bor han i källaren?”

”De e väl inge fel me de?”

”Nejdå, absolut inte.”

Den gamle antikvariatskufen steg åt sidan och Alice klev in. En doft av gammalt pergament och instängd luft mötte henne på insidan – doften påminde om de sköra skolåren i biblioteket. Alice svängde direkt åt höger och gick längs med en avlång korridor som pryddes utav svartvita porträtt på framstående författare. De skrivna ordens mästare och mästarinnor stirrade stumt ner på henne: Strindberg, Lagerlöf, Martinsson, Lindgren, Ferlin, Boye, samt fler som hon inte kunde namnge förföljde henne tills hon kom fram till en blek dörr. Hon knackade och väntade. Det dröjde en stund sedan hörde hon ett högt: ”stig på, stig på!”

Alice öppnade dörren och gick nedför trappan. Hon noterade genast att det var svalt och faktiskt ganska trevligt för att vara en källarvåning. Tom Miller satt i en av två fårullsfåtöljer som dragits fram till mitten av rummet. Mellan fåtöljerna fanns ett litet soffbord där en snusdosa och konjaksbutelj trängdes tillsammans med två tomma whiskyglas. Miller reste sig inte upp, istället höjde han ena handen till hälsning och tecknade åt henne att slå sig ner i den lediga fårullsfåtöljen. Han var klädd i en grå cardigan, nystrukna tygbyxor och randiga strumpor. Skepparkransen såg välansad ut och ögonen lyste av liv. ”Du måste vara Alice Granath”, sa han. ”Kul att träffas. Jag är verkligen i behov av någon som kan klippa och redigera rörliga bilder.” Han talade intensivt och muntert, det var svårt att säga om han hade talets gåva eller om han övat upp sig.

”Vad är det för tv-reportage det rör sig om?”, frågade Alice.

”Åh, dessvärre är det hemliga saker som jag inte kan gå in på”, sa Miller som om det var den självklaraste saken i världen. ”Det jag behöver är en reporter som är duktig på att leverera speakertexter och skicklig när det kommer till redigering och klippning. Jag arbetar nämligen med ett fall som jag befarar måste lösas via modernare metoder.”

”Du vill lägga ut resultatet på Youtube?”

”Exakt”, svarade Miller och böjde sig fram och öppnade snusdosan. ”Tre Ankare lös, mitt barndoms snus”, förklarade han milt och fiskade upp en pris snus som han bakade ihop till en boll och placerade under överläppen. ”Förbaskat fint, vill du ha en nypa?”

”Nej tack, jag snusar inte.”

”Trodde inte ni journalister kunde klara er utan ert dagliga nikotin.”

Alice log. ”Nu vill jag inte låta sån, men hur lång tid kommer det här arbetet ta och hur mycket får jag i ersättning?”

Nu var det Millers tur att le och han var förbannat dålig på det. Det vita leendet hade pressats fram med stor ansträngning och kändes mer malplacerat än naturligt. ”Jag räknar med att fallet bara kommer ta några dar och att din ersättning kanske landar på runt tretusen riksdaler.”

”Vi delar väl på tittarintäkterna utifall filmen får spridning?”

Miller slog ut med armarna. ”Jamen såklart!”

Några strimmor av solljus sipprade in mellan fönstergluggarnas gardiner. För en kort sekund kändes det som om något heligt uppstod. Miller lutade sig tillbaka i fåtöljen och betraktade Alice med utforskande ögon som om det var första gången han såg henne. ”Nå, vad säger du?”, sa han.

Det här var kanske scoopet Alice väntade på. Hon kunde inte tacka nej!

”Okej då”, sa hon. ”Jag är på.”

”Utmärkt! Det här måste vi fira”, sa Miller och böjde sig fram på nytt och hällde upp konjak i varsitt whiskyglas. Han räckte över det ena till Alice och sa: ”Grönstedts konjak, prima kvalité, skål!”

De tog varsin klunk och Alice grimaserade.

Miller flinade. ”Jag antar att du träffade Morgan när du kom hit.”

”Han som driver antikvariatet menar du? Ja, han var svår att undgå.”

”Jag försöker säga åt honom att vara lite trevligare, då skulle han få fler kunder.”

”De flesta läser inte böcker längre, de lyssnar hellre på böcker.”

”Struntprat”, sa Miller. ”Nu tar vi en till sup!” Han höjde sitt glas och de tog varsin smutt.

Alice grimaserade illa igen.

”Du behöver inte dricka upp allt”, sa Miller.

 

Millers källarvåning var spartanskt inrett vilket bidrog till en avskalad och naken atmosfär. Det rådde även en viss ordning bland möblemanget: kontinentalsängen, Billy-bokhyllan, furuskrivbordet, kontorsstolen från tidigt femtio-tal, det viktorianska barskåpet och de två fårullsfåtöljer, stod alla utställda på specifika platser. Däremot kändes det som böckerna fått fötter och levt sina egna liv, de låg nämligen utspridda överallt i lägenheten; på skrivbordet, på sängen, på golvet, på fönsterkarmen… jag till och med på trappstegen. Och så klart i bokhyllan.

Alice skruvade på sig. ”Okej, vad är det du behöver hjälp med?”

”Jag är glad att du frågar!”, sa Miller och svepte det sista av konjaken. Han reste sig upp från fåtöljen likt ett yrväder och utan att yttra ett ord gick han bort till skrivbordet och satte igång en gammal projektor. Det tog några sekunder för den att värma upp sedan uppenbarade sig en flimrande svartvit bild på den vita väggen framför Alice ögon. Bilden föreställde en vältränad man i trettioårsåldern. Han tittade intensivt in i kameran med en sängkammarlik blick och bar en tight vit t-shirt så att tatueringarna blottades på armarna. Håret var välfriserat och sliskigt bakåtslickat. Personen såg ut att befinna sig utomlands vid en strand.

”Det där är ju Emanuel Magnusson!”, utbrast Alice.

”Eller som han också kallar sig på sin Youtubekanal: Nero”, fyllde Miller i. ”Han är Uppsalas största influencer och en riktig lokalprofil. I dagsläget har han runt tvåhundra femtiotusen följare på Instagram. Han blev känd genom Paradise Hotel och följde upp succén med reaktionsvideos på Youtube. Hur folk kan tänka sig kolla på sånt är bortom mig…”

”Jag känner många som gillar hans reaktionsvideos”, sa Alice.

Miller skakade på huvudet och bytte bild på projektorn. ”Det här är en bild på Magnussons klädkollektion som lanserades för två månader sen. Den blev en flopp och inledde en serie med bakslag för honom.”

Alice nickade entusiastiskt. ”Strax därefter läckte ju den ökända snapchat-videon! Sen började många av hans följare kritisera lyxresan till Dubai.”

”Exakt, och vet du vad som hände med alla Youtubers som kritiserade honom?”

Alice skakade på huvudet.

”De tystades ner en efter en”, sa Miller. ”Magnussons advokater kontaktade dem och hotade att stämma dem om de inte tog ner sina videos. Dessutom såg Magnusson själv till så att alla negativa kommentarer om honom och hans leverne försvann från alla hans sociala mediekanaler.”

”Det är ju allas demokratiska rätt att säga vad de tycker så länge det inte är förtal!”

”Exakt. Framtiden är oroväckande. Vi ser hur influencers runtom i världen börjar tänja på gränserna. De blir mäktigare på bekostnad av de vanliga människorna. Men fallet med Magnusson är speciellt. Han befinner sig i ett desperat läge. Fansen börja svika honom och hans företag går back. Det är det som gör honom till Sveriges farligaste influencer.”

Ett klick. En ny bild uppenbarade sig på väggen. Den här gången föreställde det en bild som såg ut att vara tagen ur en skum vinkel och man såg genast att det inte rörde sig om sociala mediebilder längre. Bilden var gryning och föreställde en man som klev ut från en knallgul byggnad. Han var iklädd bomberjacka, solbrillor och keps.

Miller steg fram till väggen och pekade med en peksticka på huset. ”Det här är Kosinskis nere vid Livsmedelsverket. Du känner kanske till det? Inte? Det är Uppsalas äldsta och förnämaste auktionshall. Säljarna kommer dit med sitt föremål, Kosinskis säljer föremålet via en onlineauktion, köparen hämtar föremålet, betalar för sig och lämnar. Kosinskis tar ut en provision på 20% resten får säljaren. Jag har själv fyndat några dyra böcker och några fina cigarrlådor där. Hur som helst, mannen i keps som du ser lämna byggnaden är ingen mindre än Emanuel Magnusson. Och det är moi som tagit bilden.”

”Vad gjorde Magnusson på Kosinskis? Han känns inte som en kille som gillar auktioner och gamla föremål…”

”Tvärtom. Kosinskis är hans finansiella räddning. Ända sedan Coronautbrottet startade i Sverige, vilket var för tre veckor sen, har han besökt auktionshallen flera gånger i veckan. Låt mig visa dig två bilder till.”

Den fjärde bilden föreställde ett tidningsurklipp ur Upsala Nya Tidning. Rubriken löd: ”Stöld mot äldre ökar under Coronatider.” Alice läste ingressen och lät blicken snabbt svepa över brödtexten. ”Jag har läst om det här”, sa hon. ”Det har skett fyra till fem stölder i veckan mot äldre, alltså de som bedöms vara i riskgruppen… det började mycket riktigt när Coronapaniken bröt ut.”

”Utmärkt summerat”, sa Miller. Sen tillade han: ”fruktansvärt att ge sig på de svagaste i samhället.”

”Men vad har det här att göra med Magnusson? Han skulle väl aldrig…”

”Det är precis vad han skulle göra”, avbröt Miller och gick bort till projektorn och bytte bild. ”Studera det här Facebook-inlägget noga”, sa han.

Den sista bilden föreställde ett inlägg från Emanuel ”Nero” Magnussons Facebookflöde. Inlägget löd: ”så här i rådande Coronatider kommer jag göra allt för att hjälpa de utsatta i samhället. Om du befinner dig i riskgruppen och bor i Uppsala och inte kan gå ut så ställer jag gärna upp och handlar åt dig och bär hem dina matvaror. Kontakt mig via min mail så löser vi något. Peace.” Alice såg den första kommentaren: sååå fint initiativ *hjärtgubbe.* Hon himlade med ögonen. Plötsligt började hon förstå Miller. ”Låt mig gissa”, sa hon. ”Det måste finnas ett samband mellan personerna som blivit utsatta för stölderna och de som Magnusson hjälpt, det rör sig om samma personer, inte sant?”

Miller nickade. ”Exakt. Jag har bedrivit privatspaning på Magnusson den senaste veckan. Under den veckan hjälpte han sexton personer som tillhör riskgruppen med deras mathandlande. Fyra av dem polisanmälde sedan att både smycken och pengar var borta. Det är ingen slump.”

”Men blir inte Kosinskis misstänksamma?”

”Nej inte alls. Magnusson är smart. Han stjäl bara smycken som inte går att spåra till ägaren. Dessutom låter han även sina kompisar lämna in föremål då och då.”

”Jag kom precis på en sak… låt mig kolla.” Alice tog fram sin mobil och gick in på Youtubeappen och sökte upp Magnussons kanal. ”Exakt”, mumlade hon bekräftande.

”Vadå?”

Alice njöt av att höra att det var Miller som ställde frågor den här gången. ”Magnusson har gjort det här till en ny typ av Youtubeserie som han kallar för Coronakaos.  Man får följa honom i ett vloggliknande format där han hjälper pensionärer medan han kommenterar det han gör.”

”Så han stjäl inte bara, han förlöjligar dem också”, mumlade Miller.

”Nu är du väl lite väl cynisk?”

”Alice, Alice”, sa Miller (och han sa det härskartekniskt). ”Jag är ofta skarp i min kritik, men det är för att jag ofta har rätt också.”

”Du spenderar för mycket tid framför dina böcker.”

”Ursäkta?”

”Äsch, du hörde vad jag sa”, sa Alice. På ett sätt tyckte hon det var bra att de redan nu började smågaffla med varandra. Hon samarbetade oftast bäst med de som vågade säga vad de tyckte. ”Okej, jag hajar allting. Du har bedrivit en privatspaning mot Magnusson och är ganska säker på att han ligger bakom den rådande stöldvågen mot äldre. Vad exakt vill du att jag ska göra?”

Miller gick bort till soptunnan vid skrivbordet och spottade ut snuset. ”Jag vill att du använder mitt insamlade material och sammanställer en speakertext som du spelar in. Sen vill jag att du filmar miljöbilder och agerar kameraman under min konfrontation med Magnusson. Och slutligen klipper vi ihop allt och lägger ut det på Youtube. De unga behöver veta vad deras förebild verkligen står för.”

”Räcker inte en rättslig process, typ en rättegång?”

”Inte år 2020.”

”Det här låter exakt som en inspelning av uppdrag granskning.”

Miller log. Han stängde av projektorn och gick fram till konjaksbuteljen sen hällde han upp en sexa i sitt glas. Alice skakade på huvudet och sa ursäktande: ”Det räcker med ett glas för mig. När vill du att allt ska vara klart och redo för publicering?”

”I övermorgon.”

Alice höjde på ena ögonbrynet. ”När tänker du konfrontera Magnusson?”

”I morgon.”

”All right… det enda jag inte förstår är hur du misstänkte Magnusson till att börja med?”

”Jag har ett Snapchat-konto som heter Iris som jag låter verka som mitt vakande öga över Uppsala. Jag har lagt till så många kontakter som möjligt under fester och andra tillställningar. När jag kollade senaste hade jag 6358 Snapchat-vänner, alla hemmahörande i Uppsalatrakten. Genom att hålla koll på alla stories och uppmana folk att skicka snaps till mig på misstänksamma saker skapar jag mig mitt eget nätverk över Uppsala. Notera också att Iris blir Siri baklänges, en rolig detalj. Inte sant?”

Alice visste inte om hon skulle skratta eller gråta. Var den här mannen ett geni eller en galning? ”Du måste få så mycket spam!”

Miller gav henne ett snett leende. ”Varför tror du jag avskyr sociala medier?”

”Du har ditt eget Snapchat-nätverk alltså. Imponerande. Låt mig gissa, det var någon där som tipsade dig om Magnusson.”

”Nej.”

”Nej?”

”Jag ville bara skryta om mitt Snapchat-konto.”

”Varför är jag inte förvånad?”

Miller sänkte konjaken. ”Det låter kanske lite klyschigt. Men jag fick dåliga vibbar av Magnusson redan från början. En man som kallar sig själv för Nero måste lida av mycket hybris. Nero var en kejsare från det romerska riket. Men eftervärldens dom blev hård mot kejsare Nero. Han blev ihågkommen som en tyrann och som mannen som försökte ödelägga Rom.”

”Du menar att Magnussons öde kommer bli detsamma?”

”Något i den stilen, ja. ”

”Jag vill inte att han ödelägger Uppsala.”

”Det kommer vi förhindra imorgon.”

”Okej. Vad vill du att jag ska göra tills imorgon då?”

”Jag vill att du ska vara färdig med speakertexten i den mån det går och sen möts vi utanför Kosinskis klockan tio imorgon bitti.”

Alice skulle ställa en fråga, men Miller avbröt henne: ”och ja, jag har redan mailat över filen som innehåller allting jag har på Magnusson. Det kommer bli en lång natt, Alice.”

Hur fan visste han min mailadress, tänkte Alice. ”Du är väl fullt medveten om att jag kommer gå med det här till Upsala Nya Tidning efteråt?”

Miller höjde ena ögonbrynet och tittade på henne kryptiskt. ”Åh, varför tror du att jag frågade specifikt efter en journalist?”

Fortsättning följer i del 2: hennes första löfte. 

Läs den här: https://qatharsis.se/2020/04/03/kysst-av-smittan-del-2/

Martin Hammar.