Vem återvinner bönders flit?

Från platsen under eken ser han ut över de vida ängarna.

Öppen är moder jords famn – smekt av hennes andes hand äro livet,

solen balanserar vid horisonten fångad i sommarlängtans grepp,

ingenting dalar, ingenting blir nånsin mörkt, allting bara är,

men han vet bättre: ty allting är en chimär,

snart kommer det tagas från honom.

Tidens tänder är blottade i ett hånflin över fagra sädesängar.

 

Han sliter från arla till särla – det lönar sig knappt,

Överallt möter han motstånd: byråkrater, politiker, aktivister, kapitalister…

De ylar likt vargar under fullmånen: ge upp, ge upp, du gamla fossil!

Han tillhör ingen iskall industri, hans hjärta tillhör enbart myllan,

förfäder i det blå, kunskap som skänkts och förädlats genom generationer…

… ett arv i brand, när gemene man raserar det som byggts med skulptörens hand.

Tidens tand maler minnen till stoft.

Dåtidens hjältar blir nutidens fiender.

 

Hissa din flagg viskar vinden,

lägg dig ner, ge upp; låt gräset bli din säng,

låt allt växa igen.

Du är en blödande tjur,

och det röda skynket är ditt öde.

Du dansar i cirklar.

Det finns ingenstans att fly.

 

Martin Hammar.