Nomen nescio

”Välkommen hit John! Hur känns det?”

”Det känns bra tack, kul att jag fick komma på praktikintervju hos er.”

”Jag tänkte att vi skulle sitta inne i det här rummet, blir det bra?”

”Kanon.”

”Slå dig ned.”

Rekryteraren bläddrar i pappershögen. Hittar rätt papper och placerar det på bordet framför sig. ”Såja, här har jag ditt personliga brev. Då ska vi se … du kan väl börja med att berätta lite om dig själv!”

”Det kan jag göra. Jag heter John Doe och är journaliststudent på journalisthögskolan i Stockholm. Jag studerar mitt andra år och jag gillar verkligen att skriva, det var nog därför jag valde journalistyrket.”

Rekryteraren ler. ”Okej, hur kommer det sig att du gillar att skriva?”

Samtalet fortlöper. Rekryteraren är verkligen trevlig och han pratar gott om redaktionen. Han avslutar med att ställa några frågor från det personliga brevet: ”jag läser här att du varit elitidrottare. På vilket sätt kan du dra nytta av det nu?”

”Oj”, säger John. ”Jag antar att idrotten lärt mig en hel del. Bland annat att tänka långsiktigt och strukturerat. Jag är van att sätta mål och följa dem, sen skulle jag säga att idrotten lärt mig att vara tålmodig, allting kommer inte till dig på en gång – ibland måste du jobba extra hårt för det.”

Rekryteraren ler. ”Det låter bra. Har du några fler frågor innan vi avslutar intervjun?”

”Nej, det är ju alltid så att man kommer på det man vill fråga om efteråt och tänker: den frågan skulle jag ha ställt.”

Rekryteraren ler igen, kanske fejkskrattar han. ”Det är bara att du mailar mig isåfall.”

Stolarna dras bakåt och rekryteraren följer John Doe till dörren. ”Vi lovar att höra av oss inom en vecka”, säger han. De tar i hand och Doe försvinner. En stund senare tittar Chefredaktören förbi rekryterarens rum. ”Hur går det Allan?”, frågar han.

”Jag är klar med alla praktikintervjuer nu.”

”Utmärkt. Välj bara ut de med bäst CV. Kolla även om de har Linkedin-profiler.”

”Vi ska inte utgå från de personliga breven då? De är ju trots allt bara studenter det rör sig om, de är ju här för att lära sig…”

”Nej för fasiken. Vi vill ju inte ha vilket stolpskott som helst. Sköt det här snyggt nu, Allan.”

”Okej.”

Chefredaktören ska precis till att gå, han är halvvägs genom dörren när han vänder sig om och säger: ”Tänk så här Allan: vad kan praktikanten erbjuda oss, tänk inte: vad kan vi erbjuda praktikanten. Vi är trots allt en respektabel tv-kanal. Och vi behöver tittarsiffror. Det är allt som räknas.”

”Uppfattat.”

Allan börjar knappa på tangentbordet. För att vara på den säkra sidan mailar han alla som han intervjuat och ber de skicka arbetsprover och referenser. Även fast det bara är sånt de brukar be om när det kommer till rekrytering av tjänster som gäller tillsvidareanställningar.

Det här är en tid för hjältar och om de ska ha plats runt det runda bordet så ska de för fasiken få jobba för det också, tänker Allan.

Han trycker på skicka och går hem för dagen.

Imorgon börjar mediekarusellen om igen. Det är lika säkert som att solen går upp i öster och ner i väster.

Martin Hammar.