Min pappa poeten

Det var en lapp och pappas darrande handstil prydde de gulnade raderna:

   Klockan är tjugo över sju. Jag går att söka i sjön, sömnen utan slut. Förlåt mig, jag orkade inte uthärda.

   Från fönstret i sommarstugan såg jag stigen ned mot sjön. Mina tankar började vandra, jag föreställde mig pappas sista färd i den värld som en gång tillhört honom men som plötsligt ändrat skepnad och framstått som okänt och främmande. Känslan av att ha blivit en betraktare av livet, istället för en deltagare, grep tag om mig och vägrade släppa mitt inre. Det är så lätt att vi dömer de som var här före oss, vi kallar dem för bittra och produkter av sin tid; men en dag kommer vi alla stå där vid tidens rand och se tillbaka på livet. En dag kommer vi alla tillhöra de som en gång levat.

”Lisa”, sa jag. ”Jag går ned till sjön en stund.”

”Bli inte borta för länge, jag tänkte börja med lunchen snart”, svarade hon.

Jag hörde på rösten att den var disträ, hon var mitt upp i sitt bokläsande och skulle vara upptagen en timme till. Jag drog på mig gummistövlarna och fliströjan, sen gick jag ut i det grånade vårvädret. Det hördes inget fågelkvitter, inte heller gick solen att finna, allting var som ännu i dvala. Ett sista andrum innan våren bröt ut på riktigt. Jag tog stigen ned mot sjön. Försökte att låta bli att föreställa mig pappas sista färd. Men det var lönlöst. Mina tankar gav vika och exploderade efter ett våldsamt inre crescendo.

Hur lönlöst det måste ha känts att inte kunna hindra framtidens framfart, tänkte jag. Den nya teknologin, den nya mentaliteten, de nya lagarna, flytten till stan, omställningarna, och digitaliseringen. Hur hjälplös min pappa måste ha känts sig! Plötsligt kunde han inte längre skydda mig eller min syster från det okända. Det okända stod vid hans port och bankade, och min pappa kunde bara se på hur det belägrade hans borg; stormade in likt ett kavalleri i krig, och berövade honom på allt som någonsin varit tryggt.

Nu stod jag vid sjön. Platsen som för mig påminde om världens ände. En bit upp på land låg pappas eka upp och ner. Vi hade inte sjösatt den sen sommaren då han lämnade jordelivet. Det var fem år sen. Kanske var det dags den här sommaren? Oliver var trots allt sju år nu, och han skulle säkerligen uppskatta en fisketur.

Jag gick ut på den rangliga bryggan. Morgonen var frisk och fylld med möjligheter. På andra sidan sjön såg jag trädtopparna och hur de bredde ut sig i all oändlighet. Men liksom livet visste jag att det bara var en illusion. Någonstans måste träden ta slut, någonstans väntar ändstationen, om den är långt borta eller inte, det vet vi inte. Livet är outgrundligt och det är inte konstigt att vi försöker skydda de vi älskar mot det okända.

Jag tittade ner mot den spegelblanka vattenytan. På ett sätt var jag redan en reflektion av min pappa. En dag skulle jag också behöva erkänna mitt misslyckande. En dag skulle jag också behöva släppa taget…

…det okända fanns framför mig, i vattnet, i luften, i livet självt.

   Orkar jag uthärda?

Martin Hammar.

Diktstrofen är hämtad från Vilhelm Mobergs avskedsbrev och inspirationen till denna korta och tämligen dystra novell är hämtad från en annan novell vid namn ”far och jag” som skrevs av Pär Lagerkvist 1924. Förhoppningvis fann de båda frid på den andra sidan.