Vem torkar kosmos tårar?

Vi kallade honom för samlaren. Eller som han själv alltid sa: en virrig man i sina bästa år med barnasinnet i behåll. Så här i efterhand måste jag ändå säga att han var en mycket besynnerlig man, en sån som balanserade på den hårfina linan mellan dårskap och geniskap. Varje söndag efter gudstjänsten sprang jag och Bosse hela gatan ner för att besöka honom, det spelade ingen roll om det regnade eller snöade, vi sprang hela vägen ner och vi stannade inte förrän vi stod utanför hans hus; att kalla det ett hus vore faktiskt en underdrift. Det påminde mer om ett mindre château med ett egendomligt kupolformat tak. Den knallgula färgen fick det att sticka i vuxnas ögon: ”man målar inte ett hus knallgult, man gör bara inte så”, sa de. Men vi barn fann huset intressant; dels för att de vuxna avskydde färgen men också för att platsen kändes som om den var hämtat direkt ur en Disneyfilm.

Samlaren välkomnade alltid oss med öppna armar och lät oss utforska hans kolossala samling medan han bredde smörgåsar i köket. Reliker, artefakter, statyer, amforor, opus, speldon och antika manicker prydde var enda millimeter av nedervåningen. En gång minns jag att Bosse hittade en rostig galea som han genast satte på huvudet. ”Jag är Spartacus!”, proklamerade han stolt och slog ut med armarna och började fäkta bort imaginära lejon. Sekunden senare hade samlaren snappat åt sig hjälmen och åter placerat den på bildstodens hjässa. ”Ave Imperator, morituri te salutant”, hade samlaren sagt och föst iväg oss. Av någon konstig anledning kunde jag aldrig glömma de där orden och långt senare fick jag veta att orden yttrats av desperata dödsdömda.

Hur som helst så avslutades alltid besöken hos samlaren inne i det viktorianska vardagsrummet. Där fanns det en stor projektor som vi samlades kring. Jag och Bosse intog alltid de två bästa fåtöljerna, de där stödet gick att fälla bakåt så att man låg raklång och tittade upp mot taket. För där uppe, tack vare projektorn, kunde vi se stjärnorna lysa lika starka som under de klaraste nätter och när samlaren tryckte på en liten finurlig knapp på projektorn så började planeter visas på himlavalvet. Vi såg Saturnus med sin ring (som samlaren alltid påminde oss var flera ringar som bestod utav ispartiklar och kometfragment), därefter såg vi Jupiter som jag alltid tyckte påminde om en stor skimrande glaskula (samlaren var alltid noga med att påpeka att ett jupiterdygn endast varade i tio timmar på grund av planetens snabba rotationshastighet), och slutligen såg vi planeten som förhäxade mig mest av alla planeter i vårt solsystem. Jag pratar såklart om Mars, den röda planeten, och jag minns fortfarande frågan jag hela tiden ställde till samlaren, den som alla elvaåringar ville ha svar på: ”finns det marsianer på Mars?” Oftast skrockade han bara åt det. Men sista gången vi träffade honom så minns jag att han inte skrattat. Hans svar hade istället varit enformigt och kort: ”universum är hem åt många besynnerliga ting, det kanske inte finns marsianer men en sak är säker: det finns andra varelser där ute.” Varför jag minns vårt sista besök så väl var för att varken jag heller Bosse fått någon choklad när vi gått, måhända en bagatell nu, men då var det landsförräderi av högsta grad. När vi följande söndag, trötta efter en timme med präster och heliga andar, kom strosandes (vi hade slutat sprungit, vi var inte elva år längre) nedför gatan till samlaren så upptäckte vi till vår förvåning att huset var borta. Tomten var igenvuxen och påminde om en miniatyrdjungel: väldiga rankor letade sig nedför träddungar, blommor som bara växte i det vilda bredde ut sig likt ogräs och argsinta bålgetingar hade bosatt sig i jorden. Jag minns att Bosse passat på att fråga gamle Thomas som i samma ögonblick kommit spatserandes längst med trottoaren.

”Hursa?”, muttrade den gamle.

”Jo, jag undrar var samlarens hus tagit vägen?”

”Vad babblar unge Eriksson om? Tänk om far din skulle höra hur du låter! Han skulle tro att du blitt tokig! Här har då aldrig funnits något hus! Tomten har stått öde sen jag konfirmerades, och det är bra längesen, säkert uppåt femtio år!”

Vi fick aldrig veta vad som hänt med samlaren och hans hus, men ända sen dess kan jag se en speciell stjärna lysa på himlavalvet under de klaraste av nätter. Stjärnan jag ser lyser varken intensivt eller svagt, den bara existerar som ett irrbloss i universum, som en sista utpost innan oändligheten. Och på något besynnerligt sätt känns den som en avlägsen fyr som kastar sitt sista kusliga skimmer ner mot mig, som ett rop på hjälp. Ett varsel från den dödsdömde nånstans ute i kosmos.

författat under småtimmarna,

Martin Hammar.