Mord i höstnatt

En alldeles vanlig sommarkväll i Skogstorp gick Håkan ner till sjön. Alldeles själv tog han genvägen genom den snåriga Skogstorpsskogen. Solen var fortfarande uppe och speglade sig i sjöns stilla vatten. Håkan gick hela vägen ut på den långa bryggan som var en av två som sträckte sig halvvägs ut på sjön. Han satte sig på bryggkanten och stirrade ner i vattnet och möttes av en dyster spegelbild. De två bryggorna hade stått där länge. Förvisso hade plankor bytts ut under åren, men i stort sätt var det precis samma bryggor som stod där för femtio år sedan.

”Det såg inte ut så här då. Då var sommaren sen länge förbi”, tänkte Håkan.

Då – för femtio år sedan – släpades Håkan blodig och nedslagen fram över de flisiga plankorna och mötte döden. Nu satt han här, på samma plats, i sitt andra liv. Likt många andra mördade själar hade han fått en till chans att leva. Fast i Håkans fall hade andarna begått ett ovanligt misstag; han kom ihåg sitt tidigare liv. Vilket gjorde honom till en mördad själ som levande vandrade på jorden.

”Det var höst. Mörkt och kallt.” 

Två män han aldrig tidigare träffat misshandlade honom utanför Skogstorps Wärdshus. Det pågick länge och utan nåd. Människorna som gick förbi skyndade sig bort så fort som möjligt medan männen hoppade, slog och sparkade på Håkans ömhudade kropp som sprack likt ormskinn vid varje slag och föll sönder likt fjärilsvingar vid varje spark.

Det var höstnatt och fullmånen i sitt esse när Håkan drogs, genom snår och törne, ut på bryggkanten. Fullmånen speglade sig i vattnet; ovanligt stor och präktig – och under dess prakt tog en mörk gestalt tag i en haka som kraftlös hängde, lyfte den och blottade en hals. Gestalten drog fram sin vässade kniv, skar av halsen och knuffade ner en livlös kropp, på blott 17 vårar, i Skogstorpssjöns kalla vatten.

I trettiofem år hemsökte Håkans själ Skogstorp innan han ånyo öppnade ögonen; men frid hade han ännu inte fått. För att få fred behövde han möta sina mördare. Han behövde veta varför. Men männen var inte från Skogstorp, de var främmande och efter den kvällen var de spårlöst borta.

Marcus Lagercrantz