Kirk-glas

Professor Johannes G.S. Kirk satt för sig själv vid ett av de vinröda barborden på korridorkanten och stirrade ut över smaragdgrodornas arkipelag. Korridoren var lång, iklädd en vit matta som glänste så underligt att den såg ut att vara i plast. Väggen längs korridorkanten var ett enda stort fönster som sträckte sig runt hela nöjesdäcket; fartygets andra våning.

– Sådana fönster hade man inte kunnat bygga för två år sedan, sade en ung man som oförmärkt gled in bredvid Kirk på andra sidan bordet.

– Hur sa?

– Jo ni förstår de här glasfasaderna är byggda med nanorobotar, sa den unge mannen och tog ett bloss från sin indiskreta pipa. Piphuvud var drakgrönt och munstycket havsblått, alltsammans var kristalliserat och pipan såg mer ut som en detalj från ett kyrkfönster än som en faktisk pipa.

– En kurskamrat och senare kollega till mig uppfann de där jävla mackapärerna. Riktig sliskig typ som alltid seglat i medvind. Tror han aldrig stött på ett enda motstånd här i livet. Inte så konstigt att man kommer på något som nanorobotar då, svarade professorn.

– Det var som sjutton! Talar min herre sanning?

– Givetvis varför skulle jag ljuga? Men själv är jag inte här för att kolla på fönster, skärgårdslandskapet bakom fascinerar mig mycket mer.

Den unge mannen ställde ner drakpipan på bordet. Han kunde knappt tro att han stod bredvid någon som faktiskt arbetat tillsammans med tidernas störste uppfinnare.

– Om min herre inte har något emot skulle ni då kunna berätta om ni vet något om hur den mekaniska hierarkin är strukturerad i nanorobotorna?

– Visst skulle jag det, men då skulle vi båda lämna den här skutan på bår.

– Min herre, jag hoppas ni driver!

Professorn vred drakpipan hundraåttigrader och skrattade.

– Nämen, allvarligt jag har ingen aning hur de där mackapärerna fungerar, jag doktorerade inom ett helt annat fält.

Svaret gjorde den unge mannen besviken. Han lyfte upp blicken och stirrade grubblande ut mot smaragdgrodornas horisont.

– Jag skulle ge vad som helst för att byta ett par ord med den mannen. Ingen har bidragit så mycket till mänskligheten som han. Ändå har ingen sett honom på snart 20 år. Han dök inte ens upp när han tilldelades Nebelschpriset i fjol.

Han vred tillbaka sin drakpipa och lyfte blicken mot professorn.

– Du som träffat honom; varför tror du han vägrade att ta emot vetenskapens mest prestigefulla pris?

– Ledsen, kiddo, jag har ingen aning.

– Okej jag ska inte störa dig mer, njut av utsikten. Jag ska gå runt däck för att säkerställa att det här glaset verkligen bär upp hela båten.

– Tack och lycka till!

Efter att ha slutfört sitt varv kunde den unge mannen konstatera att glaset verkligen var äkta Kirk-glas. Han hade givit sin högra hand för att få träffa den store uppfinnaren Johannes G.S. Kirk.

Vid skrivmaskinen.

Marcus Lagercrantz