Den sista av sin sort

De hade stängt för en halvtimme sen och nästan alla hade gått hem. Det fanns bara en gäst kvar i lokalen. Han satt längst in i hörnet av restaurangen och hade det inte varit för lampan som kastade sitt ljus över det nötta mahognybordet och glaset med whisky hade mannen varit osynlig.

”Han har ingenstans att gå”, sa kyparen till sin kollega.

”Jag har hört att han är en slags poet.”

Kyparen skrattade. ”Vem läser ens poesi idag?”

”Typ bara min mormor.”

Kyparen nickade. ”Det är fan sant, jag skulle ändå gissa på att han är i vår ålder.”

”Född i fel tid.”

”Han måste anpassa sig.”

”Börja rappa eller vadå?”, sa kollegan. ”Han är ju svenne. Uppvuxen med silversked i munnen. Han kan fan be sina föräldrar om pengar…”

”Nu ska vi inte förhasta oss. Men du har nog rätt”, sa Kyparen och började putsa på ett nytt ölglas innan han tillade: ”Många ger upp för lätt idag. Han behöver lära sig ta motgångar. Det är bra.”

”Jag känner en rappare. Men tror inte de skulle klicka…”

”Nej, många poeter är väldigt konservativa. Och jag ger mig fan på att den här också är det. Kolla hur han ser ut! Skjorta, kavaj och manschetter!”

”Och bröstnäsduk”, tillade kollegan.

De hängde upp de sista ölglasen. Sen tittade de på varandra. ”Okej”, sa kyparen. ”Jag snackar med honom och säger att det är dags att gå.”

”Förra gången blev jag tvungen att hämta ordningsvakterna…”

”Äsch, titta på honom. Han ser ut som han precis fått sitt hjärta krossat. Vänta här.”

Kyparen gick bort till poeten. ”Ursäkta, men vi stängde för en halvtimme sen. Dags att dricka upp whiskyn.”

Poeten tittade upp från whiskyglaset. ”Varför har vi så bråttom?”, frågade han.

”Du har suttit här sen klockan åtta…”

”Vi har bråttom med allt idag”, suckade poeten. ”Bråttom att döma, bråttom att konsumera, bråttom att lyckas… bråttom att älska…”

Det sista ordet var oväntat. Kyparen kom av sig, han harklade sig och sa: ”Ja, det kanske är sant. Men nu måste du gå.”

”Låt mig bara tala till punkt.”

”För all del”, sa kyparen. ”Men drick upp medan du gör det.”

Poeten tog en klunk av whiskyn. ”Alla bara jagar utan att veta vad de egentligen jagar. Och i sin jakt på framgång och ära – eller vad fan det nu kan vara, alla vill i alla fall visa något – glömmer de bort att leva och uppskatta det enkla i tillvaron.”

”Förlåt, men det låter som du är väldigt bitter. Ingen gillar självömkan.”

”Men om jag säger att det är vackert? Att jag gillar den hopplösa jakten?”

”Nu förstår jag inte riktigt…”

En för alla, alla för en”, sa poeten. ”Det är ganska vackert ändå. Låter som något man skulle kunna rama in och hänga upp på väggen.”

”Kommer inte det där från de tre musketörerna?”

”Både ja och nej. Men det har en annan betydelse nu. Om du tolkar orden lite annorlunda så symboliserar de plötsligt dagens samhälle”, sa poeten och sänkte whiskyn innan han reste sig upp. ”Jag spar er besväret att hämta ordningsvakten. God natt på er.”

Och så vandrade poeten ut i natten. Den bästa dikten förblev oskriven. Världen glömde bort att han existerat, men det var ingen som brydde sig ändå. De hade alla så bråttom att leva.

Martin Hammar.

Illustration av: Paul Cleden.