Bortom fjärran länder

Det faller en stjärna i kvällen till jorden i sakta mak…

Mannen tittar upp mot skyn och minns sin älskades ord: ”även fast vi befinner oss på olika platser i världen så kommer det alltid vara samma måne vi tittar på. På så sätt känns det som vi alltid är nära varandra i våra hjärtan.” Hennes ord betyder mer nu än någonsin tidigare. Han står nämligen ute på en öppen äng i ett land långt bort, i norr breder skogen ut sig och långt bort i fjärran hörs dånet från maskinerna. Men han tittar fortfarande upp mot skyn som om den är allt som existerar.

…som ströks en fosforsticka mot himlens mörka tak…

Stjärnans dalande färd är vacker och han tänker bara på kvinnan. Hans hjärta kommer alltid brinna för henne. Gnistan kommer alltid finns där, och även om han dör kommer kärleken glöda i hemlighet i askan.

…det faller en stjärna i kvällen…

En bit bort ser han människor i rörelse. Någonting är på väg att hända.

…jag önskar ingenting nu…

Han följer människorna med blicken och glömmer bort stjärnfallet för en stund. Dånet från skogen blir högre.

…den sista önskan jag hade att leka med var du…

Plötsligt blir han påmind om livets skörhet. Hur allting i ett ögonblick kan skina upp, för att i nästa slockna. Hennes läppar mot hans. Två kroppar i extas, sammansvetsade av kärleken.

…och du var en stjärna i kvällen som lyste och gick itu…

Någon ropar hans namn. Han vänder sig om. Det är dags, säger personen och pekar mot skogen i norr.

…nu är jag ensam…

Ända sen han kom hit har han inväntat kriget och nu är det här. Mannen följer med resten av kompaniet in i skogen. En halvtimme senare utbryter ljuden från maskingevären och träden skälver i sina rötter och svarta fåglar lyfter från trädtopparna.

…och mörkret är dubbelt mörkare nu.

Kvinnan tittar upp mot månen, hon knyter handen som håller medaljongen med bilden. Inte kan hon ana vad som händer bortom fjärran länder.

Det sägs att en stjärna skall falla

var gång när en människa dör.

Diktstroferna är hämtade från Bo Bergmans: ”det faller en stjärna i kvällen” och Nils Ferlins: ”stjärnorna kvittar det lika.”

Vid skrivmaskinen,

Martin Hammar.