Luftslott

Jasenko sänkte blicken, han vägrade möta de hårda ögonen. Händerna darrade.

– Jag vill inte gå ut igen.

– Du måste. En sista match, sa George.

– Det finns ingen poäng. Jag är trött på den här grisiga leken.

George placerade sin hand på Jasenkos nakna skuldra. Tränarens hand vägde tungt som om den bar på alla timmars hård träning som lett fram till det här ögonblicket.

– Du kan inte sluta nu, inte förrän du gått din sista match, sa George.

– Ryssen slaktade mig förra gången. Det såg du ju själv. Och det är skillnad nu… tänk om jag… tänk om jag inte kommer tillbaka? Tänk om han… jag har fru och barn nu. Den här gången är det annorlunda, det måste du förstå.

Georges ögon mjuknade något.

– En man kan förlora mycket, han kan förlora sin stolthet, han kan förlora sitt hem. Men om han inte vågar riskera något, då har han redan förlorat allt.

– Jag är inte rädd för ryssen! Jag är rädd om min familj.

– Gå ut och bevisa det då. Slåss för dem. Ögonblicket kommer som en snigel, men försvinner som en blixt. Det här är din chans. Gå ut, fäll honom. Fäll honom jävligt hårt.

Jasenko knöt ihop händerna, kände styrkan som pulserade genom kroppen. Han visste att George hade rätt. Vad skulle hans son säga om han fick reda på att pappa vägrat gå sista matchen för att han varit för feg?

– Du har rätt George. Men det här är en match jag inte kan vinna. Domarna är mutade. De letar anledningar att ge ryssen poäng!

– Det här är kanske inte en match du kan vinna, Jasenko. Men det är en match du måste gå. Publiken har betalat för att se dig. Ge dem en bra match, ge dig själv en bra match, men viktigaste av allt: ge din son en bra match! Gå ut nu.

Jasenko reste sig upp. Det var så här det kändes. Ryssen kanske hade domarna på sin sida, han kanske var starkare, och han kanske var modigare. Men Jasenko hade något ryssen inte hade. Han hade något att slåss för.

– Jag kanske inte kommer vinna. Men jag kommer förbli obesegrad.

George möte Jasenkos blick. Nu var det amatörbrottarens ögon som glittrade av hårdhet medan en ensam tår letade sig nedför tränarens blåa ögon.

Martin Hammar.