En trashank i frack

Emil Kock var en dagdrivare av rang som oftast sågs komma gåendes längs med Violgatan under rusningstid. Han hade en mycket säregen gångstil och sjöng ofta på en av sina egenskrivna låtar som han kallade för sop-blues. Om du skulle fråga skomakare Bengtsson eller skrädare Ohlson så mindes de säkerligen dagdrivaren från soptippen, eller som de kom att kalla honom trashanken i frack.

Hur Emil Kock kom att få detta namn är en lång historia som jag fick förmånen att höra under mitt senaste besök i det lilla furstendömet Calenberg. Jag hade suttit och druckit öl med en gammal vän tillika Calenbergspatriot, och då och då, under stunder då berusningen stigit oss över huvudet brukade vännen erinra mig om dagdrivaren från soptippen. Sicken säregen historia, brukade han muttra. Å den historian kände jag ju såklart väl till, jag hade hört den hundratals gånger tidigare. Men denna gång spände min vän blicken i mig och sa: ”vill du veta hur han fick öknamnet trashanken i frack?” Det lät som en bra historia, så jag sa såklart ja. Inte visste jag där och då att jag skulle spendera resten av natten lyssnades på Emil Kocks tragiska öde.

Så här gick det till när trashanken iklädde sig frack och levde som en kung, men blott för en natt:

”Den där Kock, jag blir så förbannad trött på att se honom”, muttrade butiksägare Skytt.

”Vet du vad?”, sa fänrik von Sillstrupe. ”vi borde spela honom ett spratt!”

”Det hade varit kul, jag råkar faktiskt ha en idé! Du vet hur mycket den där trashanken gillar pengar? Han bokstavligt talat gör vad som…”

Och så börjar vår historia med ett simpelt vad! Fänrik Sillstrupe gick ut från butiken på Violgatan i precis rätt stund och ropade efter Emil Kock. Kock, som dagen till ära bar sin faders malätna slips, vände sig om och skrek: ”va ere frågan om va?”

”Vill herr Kock tjäna en slant?”, sa fänrik Sillstrupe.

”De hade suttit fint. Va ere ni behöver få gjort?”

”Kom med in här, herr Kock så ska jag tala om det för dig!”

Kock följde med fänriken in i butiken och där inne väntade butiksägare Skytt bakom disken. Dennes barske uppsyn gjorde Kock misstänksam, ty han visste att denne var känd i hela Calenberg som en rävaktig buse. ”Emil, min käre gosse!”, sa Skytt och slog ut med armarna. ”Kom och sätt dig så ska du få något att dricka!” Kock serverades det mest utsöktaste glaset lemonad han någonsin druckit sedan han konfirmerades. ”De va hyggligt av er herr Skytt, men säg mej va ere ni vill få gjort?”

Fänrik Sillstrupe räckte över ett kuvert till butiksägare Skytt som i sin tur räckte över kuvertet till Kock. ”Kuvertet innehåller en inbjudan till slottet”, förklarade Skytt högtidligt.

”Se på fanken!”, utbrast Kock. ”Va ska ja med de till?”

”Nu är det så att jag inte kan gå på furstens bankett denna helg och behöver en ersättare som kan ta min plats. Fänrik Sillstrupe har också fått en inbjudan så han kan inte ta min plats!”

”Men inte kan väl en trashank som jag ta eran plats, herr Skytt? Jag äger varken finkläder eller vett och etikett!”

”Nu ska inte herr Kock hänga läpp! Den här banketten är i själva verket en stor fest! Allt ni behöver göra är att dricka och ha kul!”

”De låter inte helt fel. Men hur ska jag få tag på kläder?”

”Åh”, sa herr Skytt. ”Kom som ni är! Det uppskattas säkerligen!”

Så Emil Kock tog emot inbjudan och lämnade butiken. Inifrån butiken hördes gälla skratt: ”Nu kommer den token göra bort sig inför hela staden och fursten kommer personligen driva bort honom med sin polis!”, sa fänrik Sillstrupe. ”Sicken fest det kommer bli, och äntligen blir vi kvitt den jäkla luffaren för gott!”, instämde butiksägare Skytt.

Men vad de inte anade var att Emil Kock var smartare än så. Han anade oråd redan i samma stund som han tog emot inbjudan. Men Kock ville inte missa banketten för allt smör i Småland, så därför begav han sig ut på plundringståg natten innan spektaklet ägde rum. Först bröt han sig in i skrädare Ohlsons verkstad och norpade åt sig den finaste fracken han kunde finna. Den var i svart siden och till den medföljde svarta byxor med dubbla revärer, en vit skjorta, en vit fluga, vita handskar och en cylinderhatt med vitt brätte. Men hur mycket Kock än letade så fann han inga lackskor. Därför begav han sig över till andra sidan gatan och bröt sig in i skomakare Bengtssons verkstad. Där inne fann han ett par lackskor som var reserverade åt en man med det löjliga namnet Fikonhufud. Dem tar vi, tänkte Kock och ryckte till sig skorna. Å när han sedan stod där ute på Violgatan såg han en svart katt som smet in i gränden mellan Violbageriet och Skytts butik. Plötsligt mindes Kock hur han sett dyrbara manschettknappar bakom disken på Skytts butik dagen då han fick inbjudan. Tänkt och gjort. En kvart senare spatserade Kock ut från den uppbrutna butiksdörren med en hel uppsättning manschettknappar i sina ägor. Det skulle bli en hejdundrande fest på många sätt och vis.

 

Dagen därpå stod fursten för fest å vår trashank var bjuden! Emil Kock gjorde en bombastisk entré i sin nystulna frack och även om vakten tittade misstroget på honom när han fick syn på det ovårdade skägget och de gula tänderna så släppte han ändå in trashanken i frack. Inne i den stora salen vimlade det av viktiga gäster med lustiga namn som: Ostronstjerna, Silkesstolpe, Sparve, Plommonhäck, von Kagge och Gyllenknorr. Själv presenterade sig Emil Kock som den förnäme rationalistkonstruktören Emil Ståltenståtlig. En del undrade om han var från Grubenhagen, för ett sådant ståtligt familjenamn hade de då aldrig hört talas om i Calenberg! Kock svarade att han kom från en liten provins kallad Soptippehöga långt upp i Norr och att hans far var en rik skogspatron.

Natten fortlöpte i denna ordning: Emil Kock åt sig mätt på ostron och paté samtidigt som han drack sig full på mjöd, därefter höll fursten ett kort tal och det var dags för dans. Det var så Kock träffade furstinnan. Hon beklagade sig så över den ärade furstens försvunna dansskor. Kock frågade hurdana dessa skor såg ut och furstinnan svarade att dem var svarta med guldklack. Kock förstod där och då att det var furstens skor han stulit. Plötsligt lät inte namnet Fikonhufud lika roligt längre. Han tackade furstinnan för dansen som knappt börjat och skyndade sig mot entrén, men ute vid den röda mattan stötte han ihop med fänrik Sillstrupe.

”Det var en fin frack för en trashank”, utbrast fänriken irriterat eftersom han var arg över att planen inte gått som han tänkt sig. Sen fick han se något som gjorde att han drog på smilbanden, han pekad på skorna och sa: ”Fina skor! Guldklacken för tankarna till furstens dansskor, kan det vara så att herr Kock ligger bakom inbrottet hos skomakare Bengtsson?” Sen, innan Kock hann svara, ropade fänriken till sig två av de närmaste vakterna.

Kock började genast rusa mot entrén. Men där blev han stoppad av ytterligare en vakt med sabel som höll fast honom i ett järngrepp tills det att fursten infann sig vid röda mattan. Denne blängde länge på Kock innan han slutligen sa: ”Inte nog med att ni har fräckheten att stjäla en frack och sen nästla er in på min fest, ni understår er även att dans med min högt ärade fru i mina skor!? Har ni ingen skam i kroppen, trashank?”

I sådana här tillfällen ska underklassen böja sig för överklassen, men Kock fick något heligt i blicken och sa: ”Inte nog med att ni har fräckheten att stifta lagar som gör de fattiga fattigare medan ni blir rikare och rikare, ni understår er även att hålla en svulstig fest medan många av medborgarna svälter!? Har ni ingen skam i kroppen, Fikonhufud?”

Fursten tittade länge på trashanken i frack, det var som om hans inre sinnen för ett kort ögonblick övervägde saken, men sen tog megalomanin över igen och han harklade sig: ”Vakter! Kasta ögonblickligen denne man i fängelsehålan, eljest kan han starta en revolution i mitt rike!”

Det var det sista någon någonsin såg av Emil Kock, som säkert än idag sitter inspärrad i furstens fängelsehåla. Kock är bara en av många som tystats ner av tyranner världen över. Men så länge medborgarna minns förblir trashankarnas gärningar odödliga. Oavsett om de bär frack eller högtidsklänning.

Martin Hammar.

Illustration: Ivan Bilibin