Självporträtt

Jag är en av de sista fyrvaktarna. Kanske är det därför jag är så tystlåten och inte som ni andra. Ty min vardag är mycket ensam. Det är nämligen inte många som vågar sig ut till min udde. För det mesta är det bara jag och fiskmåsarna här. Det är väl skönast så antar jag. För stora besättningar gör mig rädd, därför trivs jag bäst ensam under fyrtornets skugga där jag kan höra havet sukta och slippa lyssna på pratglada tokar; ty de talar så mycket, och får så lite gjort. Till slut blir deras ord överflödiga. Men här vid udden råder ständig stiltje.

 

Som många ensamma själar ägnar jag mycket av min tid åt konsten och skapandet. Det är något med den verkliga världen som är tråkigt och så förutsägbart. Många skulle nog kalla mig en drömmare och titta föraktfullt på mig med en blick som sa: ”när ska du växa upp?” Men vad många inte vet om drömmare så är det oftast så att de bär på de mest fantastiska av drömmar. Eftersom horisonten alltid betyder något annat för en drömmare. Och om de en dag når dit, då drar en storm in som sveper tvivel bort, och när allting lagt sig finns endast de vackraste av ständer kvar. Men skulle drömmen sjunka på vägen blir lidelsen bottenlös.

 

En dag drömmer jag om att bli upptäckt. Jag vill att mina alster skall segla in i varje mänskas hamn! Det borde ju vara så lätt, speciellt idag, när alla kan skriva och alla kan publicera med blott ett knapptryck i en tid då vem som helst kan vara kapten över sin egen skuta. Men de nya vindarna har bjudit in till örlog, och nya stormar blåser jämt och ständigt upp. Kriget sprids likt pesten, och tillslut undrar man vem som avfyrade det första skottet. Därför är det nog bäst att jag förblir en fyrvaktare vid havet. För här är allt stiltje och harmoni; var dag sig lik. Liksom havet förblir min frid oändlig.

Martin Hammar.