Ryttarnas tid

På sin tron i den nionde kretsen i Tartaros palats satt Satan och begrundade sitt hat. Trots att han uppnått högsta rang i djävulskap fanns det fortfarande en sak som besvärade honom djupt. Ty det fanns ett krig han ännu ej vunnit. Därför tillkallade han sin musa. Hon som sjungit hans lovsång i miljontals år och som även denna skälvande dag skulle göra detsamma. Sagt och gjort, musan uppenbarade sig vid skymningsljuset nedanför Satans tronstol. Hon tittade på honom med samma blick som tjänstefolk ger sin husbonde. Där satt han, väldig på sin tron med båda händerna vilandes i knäet och svansen piskandes fram och tillbaka. Från lågorna av skymningsljuset såg hon även de avlånga hornen på hjässan som stack ut likt gigantiska sprötar som sträckte sig mot Tartaros rubinklädda tak. Mästaren var ärrad och bestört, hans ögon glödde.

”Min herre kallade och jag har svarat”, sade hon.

”Säg mig musa, du som vandrat bland de köttsliga varelserna. Hur kommer det sig att jag förlorat när jag egentligen vunnit?”, sade Satan.

”Vad menar min herre? Det var ni som förvisade människan från paradiset, det var ni som dränkte Atlantis, det var ni som spred pesten, det var ni som viskade i deras öron och manade till krig och folkmord! Jag förstår ej er bestörthet!”

”Det stämmer, musa. All den lidelsen har jag förorsakat Evas döttrar och Adams söner, ändock vägrar de dö och envisas med att fortsätta kämpa. Jag krossade deras drömmar om evigt liv, raserade deras utopi, begick massmord och fick dem att begå helgerån! Vad mer krävs? Vad mer måste jag göra för att kuva människan en gång för alla?”

”Det sista som överger människan är hoppet. Krossar du deras hopp, krossar du deras framtid. Utan en framtid dör mänskligheten ut.”

”Hoppet finner alltid en väg att frodas i de mest mörkaste av platser, förklara för mig musa hur jag förintar något som sprids likt ogräs?”

”Du skapar bränder i de mest avlägsnaste av länder, sen låter du lågorna spridas likt löpeldar över kontinenterna, löpeldar som saktar övergår till ett blomstrande inferno som endast lämnar aska efter sig. För arvet efter människan kommer alltid vara aska.”

”Krossar jag deras tro på samhället, krossar jag människan både köttsligt och själsligt. Dina lovord är visa min musa, spela din harpa och förkunna min dom, samla alla mina tjänare till djävulstinget! Vi ska krossa det människan håller kärast.”

Och från den dagen spred sig osanningen över världen, aldrig tidigare i historien hade varje människa varit sin egen profet. Istället för att sprida gemenskap och kärlek spreds segregation och hat över världen, och de strimmor av hopp som fanns kedjades fast i osynliga bojor. Syndafloden var ej en flod, det var ett digitalt kavalleri som stormade in över världen likt ryttare på sina hästar.

Martin Hammar.