Bing Crosby sjunger ändå

Fredrik ångrade sig redan efter den första klunken julöl. Det var inget fel på smaken. Inte heller var det något fel på julmusiken som dånade från högtalarna. Så vad var det då?

Fredrik tittade sig omkring; runtomkring honom satt alla möjliga människor. De flesta var från kontoret. Det var människor han ”kände” och det störde honom.

Jag vet inte om ni någonsin upplevt den känslan som Fredrik känner. Det är en mycket speciell känsla och de som drabbas av den får oftast aldrig tala ut om den. Men den känslan Fredrik känner dagen före dopparedagen kan sammanfattas så här: föreställ dig att du sitter i ett rum fyllt med människor, du känner några av dem, kanske alla, men ingen pratar med dig och du pratar inte med dem, eller du kanske inte deltar aktivt i deras samtal, och plötsligt känner du dig som den ensammaste personen på hela jorden, du hade till och med känt dig mindre ensam hemma i din ensliga etta ute i förorten. Det här är inte en rolig känsla att känna dagen före dopparedagen.

Ändå satt Fredrik kvar där och drack sin öl. Han tyckte den var god, och utanför dalade den första snön ner från den råa himlen.

Julen handlar om gemenskap, tänkte Fredrik när han tittade på snöflingorna, men när fan upplever man det? För om man inte ens kan uppleva den under självaste julen, ja då är man fan misslyckad.

Han reste sig upp och gick bort till toaletten. Den hade ett litet cirkulärt fönster, ni vet ett sånt som man kan se inne i hytten på ett kryssningsfartyg. Han noterade att snöandet tilltagit.

Jag tar en öl till. Sen går jag hem innan det börjar snöa för mycket, tänkte Fredrik.

Han gick tillbaka ut till baren, passerade borden med människor han kände som inte ens tittade upp när han passerade. Från högtalaren skrålade Bing Crosby. Han sjöng om drömmen om en vit jul. Fredrik gick bort till bartendern, beställde en till julöl, samtidigt kände han hur några av kollegorna iakttog honom från ett av borden. Han visste att de pratade om honom. För dem förblir han ett mysterium, och det stör dem eftersom de aldrig skulle kunna förstå sig på honom. Istället skapade de sig sin egen uppfattning om honom. Lät fantasin måla upp bilden av enstöringen som trodde han var bättre än alla andra.

Fredrik fick sin öl och gick bort till bordet i hörnet under darttavlan.

Den sträckan är jobbig att gå för den som vandrar ensam, för även om det bara handlar om några meter så känns det som om allas blickar riktas mot den introverte. Som om de dömer honom för varje steg han tar. Blott uppenbarelsen av denna person äcklar många. Även under juletider.

   Fredrik drack sin öl. Då och då tittade han på sin mobil, den förblev tyst; inte en Snapchat, inte ett meddelande, inte ens en notis. När skulle han lära sig? Varför fortsatte han gå på jobbets afterworktillställningar? Vad gjorde han här egentligen?

Och som vanligt i varje berättelse finns det en antagonist, en person som gör livet surt för vår protagonist, i det här fall är det en man vid namn Joel och han är en riktig snackare, en sådan som alla på jobbet gillar: han vet vad han ska säga och hur han ska säga det. En sån som får alla med sig. Joel är ingen ond person, långt från det, men han ser det som sin plikt att leka påfågel inför resten av kollegorna. Och nu efter att ha suttit där och druckit öl och spekulerat om mysteriet Fredrik i fler timmar får han nog. Han tittar på sina kollegor, ler så där varmt som en person med förtroende gör, vet ni vad säger han, jag tror jag går bort till Fredrik och tar reda på sanningen, tjejerna från kontoret fnittrar, vapendragarna ler retsamt, de tycker alla det är en bra idé. Det är här vår historia tar en vändning.

   Fredriks tänkte precis gå när han såg Joel kommande gåendes mot hans bord. Han log stelt mot Joel.

”Fred, vad händer?”, sa Joel och besvarade leendet.

”Inte mycket”, svarade Fredrik. ”Jag tänkte precis dra.”

”Nej stanna, jag bjuder på en öl till.”

”Tack, det är schysst av dig. Men jag måste dra. Jag ska hem…”

”Äsch, vad har du bråttom hem till?”

Fredrik tittade ner i sitt ölglas. Tvekade. ”Min son”, sa han. ”Han väntar på mig, jag har lovat att vi ska titta på uppesittarkvällen tillsammans.”

Joel log. Såg lite imponerad ut. ”Det var som sjutton, så du har en son alltså!”

”Ja, så jag måste dra snart.”

Joel tog en klunk, funderade ett tag och insåg att det var nu eller aldrig. Han böjde sig över bordet och tittade Fredrik rakt in i ögonen. ”Jag ska vara ärlig med dig, Fred. Jag har sett dig på våra afterworks i flera år nu, men du har nästan aldrig öppnat käften en ända gång. Jag måste bara få veta, varför?”

Fredrik stirrade ner i ölglaset igen. ”Jag… jag antar att jag inte är den mest sociala personen. Vissa föredrar att lyssna och iaktta framför att prata och delta.”

Joels rynkade pannan. ”Jag förstår, men mellan dig och mig…” han böjde sig närmare, ”…du måste bli mer social. Att gå runt och inte prata med folk, det sänder ut fel signaler på ett kontor, fattar du?”

”Hur då?”

”Folk tror att du inbillar dig att du är bättre än alla andra. Jag har backat dig i flera år, och sagt att gamle Fredde bara är lite blyg av sig. Men det håller snart inte längre.”

Där ljuger Joel. Det är sådant sociala genier är kapabla att göra. De är nämligen experter på att manipulera andra människor och det kan få förödande konsekvenser för känsliga introverta människor.

   ”Jag ber om ursäkt om jag sänder ut såna signaler, det var inte alls min mening…”

”Tänk på det i fortsättningen bara. Det är inte kul när någon blir en belastning för alla andra. Okej?”

Fredrik nickade stumt. Joel reste sig upp. ”Kom över till oss om du vill ta en öl till.”

I vanliga fall ska en person i dessa omständigheter gå över till det andra bordet och bryta isen. Äntligen förenas den utstötte med sina kollegor! Prisa julen, prisa gemenskapen! Men det här är realism och inte fiktion. Därför går Fredrik hem ensam och utanför yr snön som väldiga blöta malfjärilar och varje flinga smälter och töar bort så fort den når marken. Det är en dyster afton och längs Stockholms gator går många hem, ensamma och frusna. Julens obarmhärtiga spöke vilar över dem.

Fredrik gick längs med gatan. Vid centrum strålade ljuset från julpyntet, en barnkör sjöng om fred på jorden, en volontär skramlade desperat på insamlingsbössan, och människor iklädda långa kappor och märkesjeans konkade på inslagna paket: julen skulle snart lägga sig över landet, frid och fröjd svepte in som en varm vind i det kalla decembermörkret.

Fredrik tog bussen sista biten. Han bodde i en enslig tvåa i förorten. Det fanns inte ett enda julpynt i hans lägenhet. På diskbänken stod smutsiga tallrikar och tomflaskor uppradade. På golvet låg kläder i utspridda högar.

Som vanligt fylldes Fredrik av ett obeskrivligt vemod när han gick bort till kylskåpet och tittade på bilden. Den föreställde hans elvaårige son som log direkt mot kameran. Det rufsiga håret och det spralliga leendet fick en ensam tår att leta sig nedför Fredriks kind. Nu har det gått fem år sen jag förlorade vårdnaden, tänkte han samtidigt som han tog ut en Mariestad från översta hyllan i kylan.

Sen satte Fredrik på radion, Bing Crosby röst skrålade på nytt och sjöng om en vit jul. Utanför köksfönstret virvlade snöflingorna. Fredrik stålsatte sig: nu kom den sjätte ensamjulen, kall och dyster, men i år skulle det i alla fall snöa. Det var väl något.

 

Ungefär tre procent av svenskarna firar jul själva. För majoriteten av dem – åttionio procent – är det självvalt. Samtidigt är var tionde person som är ensam på jul själv mot sin vilja. Författarens tankar går till er.

Martin Hammar.