Attans rabarber

”Attans rabarber! Jag har glömt hur man skriver”, sade en förvirrade liten hemul till en arrogant muckla.

”Jävla pajas. Du har väl aldrig kunnat skriva”, svarade mucklan och fortsätte ”du vet ju inte ens hur man använder talstreck. Förfärligt med alla dessa vidriga små apostrofer ”””.

– Då har jag väl faktiskt glömt hur man skriver, svarade hemulen och grät.

 – Det där är inget talstreck, sa mucklan

och forsatte

 – Jävla pajas.

Då tröttnade hemulen och trampade på mucklan. Mucklan dog och hemulen kände sig genast bättre. Sensmoralen av denna lilla anekdot, är väl, antar jag, att mucklor som håller på och trycka ner på stackars hemuler borde bli trampade på. Eller för att skriva om samma sak fast med färre ord; DÖ!

Fast vad fan vet jag. Jag trycker bara på en massa tangenter och drömmer om att bli en muckla själv, så jag kanske borde hålla käften. Eller? Nej, det var ingenting, eller JO! Nej… Tro nu inte att jag är en hemul. Jag är bara berättaren här. Hemulen gick hem å hängde sig själv innan polisen kom. Så båda dog. Utom jag såklart för jag är som sagt berättaren. Dock är det värt och nämna att det är ganska synd om även mig. För jag saknar kropp. Eller jag hade en gång en kropp, men den tröttnade och lämnade mig. Det är också en sorglig historia som jag inte orkar berätta nu. I efterhand kanske det var bra att det hände, för tack vare det blev jag anställd som berättare. Ett jobb som jag i å för sig hatar.

Marcus