Minns du vår kärlek

Pingisbollen studsade på bordet och missade den vänstra koppen, en hand snappade snabbt upp den och så gick bollen över till det andra laget. Kalle ställde sig vid bordskanten. Han höjde bollen och siktade, sen kastade han. Det var ett hårt kast som slog ner som en komet i vår mittersta kopp. Jag svor till, Kalle var jäkligt bra.

   ”Den är min”, sa Christian och sänkte ölet.

   Jag nickade och tittade ut över bordet. Det stod lika nu; båda lagen hade två koppar kvar. ”Jag måste pissa”, sa jag till Christian som precis sänkt sin öl. ”Men spelet då?”, sa han. Jag vinkade till mig Henke. ”Henke”, sa jag. ”Kan du ta min plats? Jag är snart tillbaka.” Han nickade och jag begav mig bort mot toaletten som fanns borta vid den avlånga gången som löpte mellan de två dansgolven. Från det närmaste dansgolvet skrålade musiken: cause I ain’t no hollaback girl, I ain’t no hollaback girl… Jag såg några tjejer som dansade. De tycktes vara uppslukade av musiken. Men jag hade fel. För i samma ögonblick som jag passerade dem kastade sig en av dem över mig. Hon var iklädd blå tunika och jeans, hennes flammande hår glittrade och hon doftade Chanel Coco. ”Fredde”, sa hon. ”Vad kul att se dig! Hur är det?”

   Jag tittade tafatt på henne. Det var hon. ”Sandra!”, sa jag och letade efter orden. ”Det är bara bra med mig, du ser ut att ha det kul.”

   ”Ja”, sa hon glatt. ”Kom å dansa med mig!”

   Sandra ledde ut mig till mitten av dansgolvet. Sen började vi dansa i takt till musiken. Hon rörde sig tätt intill mig och vi utväxlade korta viskningar:

   ”Jag trodde inte du gillade den här klubben!”

   ”Det gör jag inte heller! Men mina kompisar ville gå hit, de var sugna på Beerpong.”

   ”Beerpong är fett kul. Hörru, vad gör du nu för tiden? Hur går journalistutbildningen?”

   ”Bara bra. Jag har fått jobb på en tidning. Själv då? Är du kvar på banken?”

   ”Det är jag. Men jag börjar tröttna på det, saker blir ju enformigt i längden.”

   ”Jag förstår. Du sökte aldrig kurserna som vi pratade om?”

   Hon skakade på huvudet, sedan drog hon mig intill sig, samtidigt som hon kastade det röda håret bakåt och skrattade. ”Det är så kul att ses igen, Fredde!”

   ”Det är det.”

   Hon drog mig närmare sig, musiken dånade. Hennes läppar sökte mina. Jag stelnade till, hon kände min tvekan. De klarblåa ögonen tittade på mig. Jag mötte dem inte.

   Du ångrar visst ingenting, tänkte jag. För dig var allting en lekande kärlek bara. För mig var vår kärlek något skört som aldrig fick frodas under solen. Jag hade funderat länge över om hon haft dåligt samvete över den smärta hon förorsakat mig. Nu visste jag svaret. Det var därför jag lämnade henne och gick tillbaka till grabbarna för att spela Beerpong igen. En timme senare fick jag ett SMS. Jag svarade inte.

Martin Hammar.