Sublimering

Mitt öde är nu skrivet i sten och det är universum som har rättat till på mitt skelande öga. Hermes, om du ändå visste vad dina djuriska instinkter har gjort för mig. Jag är dig evigt tacksam. Mitt öde är tillsammans med Aurora, jag skiter i alla frestelser och allt jag i min ungdom nu går miste om. Älvan var min och det gjorde mitt synfält dimmigt. Nu är älvan din, i alla fall för en stund, men det är tillräckligt för att rädda mig från mina inre djuriska behov som aldrig kan bli mättade. Många stora män innan mig har sublimerat dessa känslor till något vackert och det ska även jag göra, ty det är mitt öde.

Jag drömde i natt att jag var med min älva

Du och jag där nakna, alldeles själva

Ditt hår svepte runt min kropp

Och du tog tag i mina lustar knopp

Det var blott en dröm och så måste det för bli

Ty det kan aldrig bli vi

Du är ett vackert väsen, som något skapt av John Bauer. Åh, varför kan jag inte sluta tänka på dig. I drömmen besöker jag dig i trollskogen och kysser din panna.

Där vill jag för alltid stanna.

En fisk kan inte simma ensam i världens oceaner. En fisk behöver en följeslagare i sina vatten.

Hermes, ser du min frestelse? Förstår du hur stark den är? Jag vet någonstans att det är demoner som styr mina tankar och det är därför din blockad räddar mig från att springa ut från bergatrollets grotta och låta solens och älvans ljus förvandla mig till sten. För är jag sten förblir mitt liv stilla och utan framgång.

Jag saknar det jag aldrig haft. Hur kan man sakna något man inte haft? Eller har jag haft älvan i ett annat liv? Kanske vi en gång för många tusen år sedan simmade sida vid sida i en av jordens alla hav. Jag tror kanske det, eller är det återigen demonerna som spelar mig ett spratt?

Marcus Lagercrantz