Längesen

Emilia hade sett honom på stan igår. Det hade hon gjort flera gånger det senaste året. Men den här gången hade det varit annorlunda. Den här gången hade han gått hand i hand med en annan kvinna. Egentligen var det löjligt att hon kände så här, det hade ju gått så lång tid sedan de gjort slut. Hon borde också ha gått vidare. Men hur mycket hon än försökte kväva alla känslor för honom så gick det bara inte. Det var som om något inom henne var oförmöget att dö. Ingen annan kille hade fått henne att känna som han gjort.

   Han var den bästa hon haft.

   Men det var så längesen… hon borde verkligen ha gått vidare, ändå mindes hon deras sista samtal i detalj och hur hon då proklamerat att hon aldrig ville se honom igen. Han hade accepterat det, men insisterat på att få sina saker tillbaka. Då hade hon svarat att hon redan slängt dem. Det hade varit en lögn. Hon hade fortfarande kvar hans saker. Ibland hände det att hon tog fram hans Hugo Boss-parfym bara för att lukta på den.

   Känna doften som tillhört den bästa hon haft, den doft som frammanade de bästa av minnen.

   Det hade varit så längesen: deras kroppar hopslingrade under täcket, hans doft tätt intill hennes, hans nyduschade lockar kittlandes mot hennes panna, deras kärlek, där och då, odödlig.

   Men vi var så unga då, tänkte hon. Jag undrar om han fortfarande kommer ihåg mig? Det gör han säkert, men tänker han på mig? Saknar han mig fortfarande? V-var jag den bästa han haft? Eller är han lyckligare med henne?

   Hon vände huvudet mot den tomma kudden i sägen. Philip, killen som hon träffat via Tinder, hade precis gått, men kudden var fortfarande formad efter hans huvud. Hon visste att Philip bara var ett substitut, men han hade potential, hon skulle ge honom lite mer tid, sen kanske det kunde bli dem en dag

   Men innerst inne saknade hon fortfarande att ha honom bredvid sig: mannen som varit den bästa hon haft. Varför gjorde hon det så svårt för sig?

   Hon borde ju ha slängt hans saker för längesen…

*

Jorden kommer minnas hur

vår kärlek frodades i dess hus,

å skänkte oss evigt ljus.

Nu förmultnar kärlekens sus,

å blir jordmån åt det nya,

odödlig är Amors gåva.

Martin Hammar.