Slaktarens synder

Plakaten var väldiga och bokstäverna illröda, de förkunnade: mördare, förbrytare, djurplågare… orden som skreks var också lika hårda, de vrålade i unison: dra härifrån, lägg ner, kom aldrig tillbaka… ibland tog de sig fram till hans reglade port och bankade och ibland for en sten in genom fönstret. När protesterna blev för mycket flydde han ut bakvägen och hamnade alltid på stigen som ledde ner mot sjön.

Den här gången var det emellertid annorlunda. Någon måste ha sett honom fly ut bakvägen, för nu följde de efter honom och med sitt vrål manade de honom mot sjön.

Vintern hade landet i sitt grepp och sjön var täckt av ett tunt lager av is. På flera ställen var isen becksvart och förrädisk. Blott tanken att ge sig ut på viken skrämde honom, men han hade inget val, ropen från demonstranterna blev bara högre och högre, och han kände hur fingrarna skakade av köld. Det var i ren desperation och i förtvivlan som han gav sig ut på isen.

Långa sprickor bildades under hans fötter, de växte och gav upphov till nya sprickor som spred sig och bildade spindelvävsiknande mönster varthän han gick. Han var redan halvvägs ute på viken när han såg skenet från demonstranternas mobiler. De skrek och pekade ut mot den månupplysta sjön. De hyllade hans dårskap och vittrade vedergällning: slaktarens öde skulle avgöras i natt.

När han upptäckt att de också givit sig ut på isen började han springa. På andra sidan viken såg han skenen från husen. Förbländad av ljusen såg han inte de tunna polerade ishinnorna som bildats under natten på de ställen där det pimplats. Istället sträckte han på sig, försökte expandera rörelserna, röra sig fortare, men mitt i språnget vacklade han till och ramlade hejdlöst framåt. Samtidigt kände han hur isen gav vika under hans fötter. Inom loppet av några sekunder hade han slukats av det svarta vattnet.

Förföljarna stannade upp. De fick något konstigt i blicken när de tittade ner mot den svarta vaken. De stod bara där och stirrade ett bra tag. Sedan återvände de till de sina och när månskenet försvunnit och ersatts av solens första trevande strålar släcktes allt tvivel i deras bröst.  

Martin Hammar.