Det vackraste

Tammuz,

Förlåt att jag tog Aurora ifrån dig. Jag borde ha lyssnat på din varning. För varje gång jag är med henne stannar tiden.

Hon har gjort mig blind, omförmögen att tänka på något annat än henne. Varje gång jag sätter mig ner för att skriva är det ord till henne jag vill skriva. Skriva hur jag längtar tillbaka till Österns portar. Det var så vackert där. Solen var ljusare och gräset grönare. Du skall veta att till och med doften var härligare där. Jag börjar vakna upp från drömmen men jag vill ju fortsätta drömma. Kanske väntar, som du säger en bättre dröm. En dröm som aldrig tar slut.

Jag ska inte bekymra dig med min hjärtesorg och klagovisa längre. Jag ser fram emot att fortsätta läsa dina lyriska små alster.

Hälsningar,
Hermes.

Ett löv föll sakta ner till marken.
Det var gult och tillplattat.
Aurora betraktade skådespelet.
Hon var fascinerad av lövets ringlande dans. Det distraherade henne från sorgen.
Vid fullmånen hade Tammuz dött. En stor sorg tyngde hennes bröst.

Hösten den årstid då mörkret faller och kylan drar in över riket. Landskapet täcks av ett skört frosttäcke och fåglarna har sedan länge flytt till varmare breddgrader. Träden byter mundering och Aurora gråter. ”Kanske han väntar på mig i livet efter detta”, tänker hon medan höstvinden blir allt starkare.

Tammuz hade varit den sanna kärleken, men han hade saknat vision. Levde utan drömmar, levde för dagen och mäktade bara med att planera ett fåtal timmar in i framtiden, och nu var han död. Hermes var det, å andra sidan, ordning på, han var så jordnära, så praktisk. Men det där pirret, var det bara Tammuz som fått henne att känna. Stunderna med Tammuz var de vackraste av stunder, ändå hade hon lämnat honom. Mörkret drar nu in över Europa.

Marcus Lagercrantz & Martin Hammar