Influencer

Bödeln brydde sig inte om vem han dödade, för honom var det bara ett vanligt jobb som betalade bra. Visst kunde det vara jobbigt ibland när folk stirrade på honom då han rände upp och ner längs med gatan med sin blodiga yxa i släptåg. Men oftast behandlade folket honom med respekt: ”där är bödeln”, sa de och pekade, och barnen brukade samla upp blodet som bildades i rännstenen och adelsmännen tippade antal hugg. På stan kunde det låta så här: ”Yxan ser nyslipad ut! Han snittar nog ett hugg på samtliga idag! Haha, idag är det den feta prosten från Vargberga, honom lär de ta fyra fem hugg innan huvet är av! Ska vi slå vad? Ja, för bövelen!”

   Ibland kunde bödeln få extra betalt av några adelsmän om han med avsikt missade några hugg under avrättningarna. Då kunde det bli väldans blodigt och pöbeln skrek sig alltid hes vid sådana tillfällen. Det var då Bödeln njöt som mest. Han visste förvisso att han orsakade offret onödig smärta, men vad gjorde det så länge den breda massan var road?

   För bödeln var ett människoliv inte mycket värt. Han hade sett alla typerna. De som mött den rakryggat, de som gråtit, de som kämpat in i det sista och de som givit upp. Döden var något som genomsyrade livet. Det var inte konstigt att människor valde att dränka sina sorger i alkohol. Bödeln gjorde det själv ibland, i alla fall när döden blev för mycket, och då kunde folk sitta kring hans bord och skåla i frälsarens namn. Det var komiskt, så länge han inte bar sin bödelsmask var det ingen som kände igen honom. För tänk om de vetat att döden själv suttit vid deras bord! Hade de då sprungit sin väg? Eller hade de valt att fortsätta sitt supande? Allting bödeln visste var att inget skänkte honom så mycket lycka som vetskapen om att hålla en annan människas liv i sina händer.

   Bödeln såg nämligen sig själv som en förebild. Det var ju han som såg till att folkets rättvisa skipades. Utan hans yxhugg skulle stan gå under och människor löpa amok. De behövde sin dagliga dos av tragedi som endast ett bödelshugg kunde ge. På så sätt var de lurade tänkte han, lurade till att dyrka honom och hans yxa. Och han visste vad han behövde göra för att upprätthålla illusionen. Det gällde att håla avrättningarna enkla: personen som halshöggs var utom allt tvivel ond, yxan var god. Ju simplare det var, desto mer uppskattade folkmassan det. Många av de andra bödlarna i stan gillade att dra ut på det, amatörer tänkte han, avrättningarna ska vara korta, simpla och tydliga.

   Vissa kvällar, då dagarna varit långa och bödeln haft en sköka brukade han ta fram bödelsyxan som han förvarade längst in i garderoben. Längs med yxeggen glittrade det intorkade blodet i scharlakansröda toner. Det var vid sådana stunder han kunde känna en smula ånger över sitt leverne. Men det var såklart inget han visade för någon annan. Han var bödeln, och folket älskade honom. Det var det viktigaste.

Martin Hammar.