Skiljevägen

”Du vill inte ha ett glas vatten?”

   Hon tittade på honom. Skakade på huvudet. ”Nej, tack.”

   ”Okej”, sa han och lutade sig tillbaka och började trumma med fingrarna på bordet. Det var uppenbart att han var nervös. ”Minns du när vi var här första gången?”

   ”Ja, det regnade då.”

   Han log, men mötte inte hennes blick. Han ville leva i förnekelsen ett tag till. ”Jag minns att vi brukade ha det förbaskat trevligt”, sa han efter ett tag.

   ”Kanske det.”

   ”Vera.”

   ”Ja?”

   ”Varför kan vi inte ha det trevligt igen?”

   ”Du vet varför.”

   Hans hand sträckte sig över bordet, sökte hennes, men hon drog bort sin i samma stund som deras fingrar snuddade vid varandra. ”Sluta”, sa hon.

   Han tittade fortfarande inte på henne. ”Det jag gjorde… är oförlåtligt, men jag önskar du kan ge mig en chans till. Jag saknar dig så.”

   ”Jag har förlåtit dig, men jag kommer aldrig ta dig tillbaka.”

   Deras blickar möttes. Han rynkade pannan. ”Du klarar dig inte utan mig Vera.”

   ”Nu börjas det igen.”

   ”Vera…”

   ”Nej. Jag tänker inte sitta här och lyssna på ditt daltande.”

   ”Gå inte, Vera! Jag ber dig!”

   Hon vände sig om vid dörren. ”Jag gav dig fler chanser, Sam. Jag vet inte hur många, men varje gång var det samma sak! Varenda jävla gång! Och inte nog med det! Du drog ner mig i skiten också! Det är slut på det nu! Hej då!”

   Dörren stängdes, en annan öppnades. En kvinna i vita kläder och tofflor uppenbarade sig. Hon tittade ut över väntrummet innan hon vände sig mot honom och frågade: ”Sam Fredriksson?”

   Han såg länge på henne, sen svarade han: ”Ja.”

   ”Doktorn tar emot er nu.”

   Han förde instinktivt högra handen mot vänstra handleden innan han reste sig upp och följde efter sköterskan in i doktorns rum.

Martin Hammar.