Ljuva lögner

Löften om eviga ängar,

där vi vila i trygga sängar.

Men skuggorna dansar

över stormiga stränder

likt illavarslande ränder.

Giriga händer, blottade tänder,

ett väsen som vill ha mer.

Men bara för en natt.

En kort stund

lever drömmarna på gränsen

mellan verklighet och härlighet.

Hoppet söker, finner fäste, ger näring

åt allt som redan är dött.

För vid gryningsljus

är magin bortrövad.

Förmultnad till stoft

i stela ansiktsuttryck.

Och vi,

vi ristar in,

ett namn till,

i hjärtat vårt,

som nu förvandlats,

till ett ödsligt väntrum.

Vi bär hennes namn,

för evigt på vårt bröst.

Minns hennes doft,

hör ekot av hennes röst.

Men aldrig mer,

tilltalar hon oss.

Hon har blivit en vålnad

från förr.

Martin Hammar