Hermes gick in i kollegans rum för att se om det fanns ett paraply. Jackpot – han hittade ett som kunde skydda honom mot de värsta av skurar. Hermes vandrade den vanliga vägen hem genom en dyster park där mycket få människor frivilligt gick, i synnerhet när det regnade. Trots det fick han på avstånd syn på ett ljus som uppenbarade sig och spred liv i den annars döda omgivningen. Ljuset kom från en gestalt som skuttade fram i regnet likt ett barn i gummistövlar. Hermes kände igen rörelsemönstret.
Kunde det vara?
Mycket riktigt var det Aurora som kom gående i hans riktning. ”Du har väl inte glömt mig”, sade hon till Hermes som stumt stod och kollade på henne.”Aldrig”, svarade han. Hon klev in under paraplyet och kysste honom. Tyngden i hans hjärta smälte på ett ögonblick bort. Det fanns inget förflutet och ingen framtid.
Aurora berättade om sitt nya liv. Hur hon hade varit och träffat små hundvalpar och hur en av dem snart skulle bli hennes. ”Gissa vad den ska heta”, frågade hon. Hermes gav henne det rätta svaret. ”Hur kunde du veta?”, utbrast hon frågande. Han vände blicken mot henne, strök hennes våta hår bakom det ena örat och svarade: ”Vi har känt varandra länge och känner väl fortfarande varandra”. Tårar började sippra ur hennes ögon. Hon blev nervös, vände ner blicken och sade: ”Jag måste gå nu”.
Ångesten grep ånyo tag om Hermes svaga hjärta och han stod ensam kvar i regnet.
Marcus Lagercrantz
