Stelnade tårar

De flesta tycker fontänen är som vackrast på sommaren när vattnet sprudlar och ankorna flockas kring den och barnen leker i parken, medan den ljuva sommarvinden drar in genom parken. Men inte jag. Jag föredrar fontänen som den är nu: dränerad, utan ankor, utan barn men med den kalla höstvinden som kyler min kind. Det märks att jag är ensam om att tycka så. Parken är nästintill tom och jag sneglar på mitt armbandsur. Efter fem minuter dyker hon upp. Som vanligt iklädd illröd basker och mörk kavaj. Det bruna håret fladdrar i vinden och kinderna är rosenröda. Jag ser genast att hon fryser och hon tycker säkert att jag är en idiot som stämt träff i parken och inte på ett café där det är varmt.

   ”Hej”, säger hon.

   ”Hej.” Jag ger henne en kram, en sån där kort vänskaplig omfamning med ena handen.

   ”Vad är det som hänt?”, frågar hon.

   ”Det är Simon”, säger jag. ”Jag är orolig för honom.”

   Hon tittar på fontänen. ”Ni två brukar var oskiljaktiga”, svarar hon. ”Vad har hänt?”

   ”Han mår dåligt. Jag tror han är mycket olycklig.”

   ”Simon är lite speciell…”, nickar hon. ”Du tror inte han överreagerar som vanligt, då?”

   Jag kastar en blick uppåt, de skrala trädkronorna som döljer den mörkblåa oktoberhimlen påminner om spretiga fingrar som drar åt alla håll och kanter. ”Han har varit så här länge ”, svarar jag. ”Jag önskar jag kunde hjälpa honom på något sätt.”

   ”Han borde gå till en psykolog. Att ens tänka i de banorna som han gör… det är inte bra…”

   ”De flesta som säger att de ska göra det gör det oftast inte. Det är dem som inte säger något som gör det”, säger jag.

   ”Du tror på det?”

   ”Jag vet inte.”

   Hon lyfter blicken från fontänen och nu tittar hon på mig. ”Vet du vad?”

   ”Vadå?”

   ”Jag tror det är du som inte mår bra.”

   Jag stirrar på henne. Plötsligt saknar jag den ljuva sommarvinden.

   Hon fortsätter: ”Du bryr dig för mycket om andra. Det är inte bra, hur mår du själv egentligen?”

   ”Jag mår bra, bara bra. Jag har varit med om mycket, men med mig är det bra. Jävligt bra, faktiskt.”

   Hon tittar på mig forskande. ”Dåså”, säger hon. ”Vi köper en pizza till Simon och överraskar honom ikväll. Vad sägs om det?”

   ”Det blir bra”, säger jag.

   Hon reser sig upp, ger mig en kram och sen är hon borta och jag sitter ensam kvar på parkbänken och framför mig tronar den dränerade fontänen. Inget vatten, inga ankor, inga lekande barn. Den kalla höstvinden drar in. Jag ryser och tar fram fickpluntan innanför jackfickan. Whiskyn värmer mig.

Martin Hammar