Telefonstolpen

Erik, en ung 24-årig man hade i början av kriget blivit skickad till Polen för att sätta upp telefonstolpar. Ett enkelt och välbetalt jobb. Första stolpen Erik egenhändigt placerade ut anslöts emellertid aldrig till Polens glesa telefonnät. För bara några dygn senare tillhörde marken under en annan nation.

”Är det inte lustigt hur fort de bytt ut alla vägskyltar”, sade Erik till Sven.

”Ja, det är en jävla apparat”, svarade Sven.

Båda männen stirrade ut över den polska landsbygden. De visste inte vad de skulle göra. Om arbetet skulle fortsätta eller inte.

”Vi har inte mottagit några order från ledningen i Sverige”, fortsatte Sven medan han fortfarande stod fast med blicken.

”Ligger Łódź åt det här hållet”, sade Erik.

”Ja det som för några dygn sedan hette Łódź ligger ditåt. Numera Litzmannstadt”.

”Litzmannstadt?”, frågade Erik.

”Tydligen uppkallat efter en gammal tysk befälhavare”.

Erik och Sven blev ännu en gång tysta. Liksom båda förstod att det här var början på en mörk tid.

”Jag trodde konflikten handlade om Danzig och den polska korridoren. Där bor ändå tyskar som vill tillhöra sin nation. Men Łódź, staden är ju genom polsk. Jag har aldrig haft någon användning av min tyska där”.

”Erik, det finns en tysk minoritet i staden. Och du vet hur tyskarna har blivit ända sedan den där dåren tog makten. Führern har uppfyllt deras önskan och annekterat staden”.

”Har ockupanterna inte skonat någon del av Polen?”

”Östra Polen har helt inkorporerats med de Ukrainska och Vitryska sovjetrepublikerna. Tyskarna har emellertid etablerat en zon från Warszawa till Lwów. Men du skall inte tro att polackerna är så mycket friare där”.

Konversationen avbröts av galopperande hästhovar. Två tyska soldater red in och stannade tvärt framför dem.

”Wir sind Schweden”, ropade Sven till de två beväpnade ryttarna.

Soldaterna klev av sina hästar. Den ena soldaten gick fram till telefonstolpen. Den andre bad om att få se svenskarnas papper.

”Det löser sig, de skickar tillbaka oss till Sverige”, viskade Sven till Erik.

Sven tog fram sina papper medan han hörde ljuden av yxhugg bakom sig.

”Sven Sturesson, född 1897”. Soldaten tittade granskande på passfotot, upp på Sven sedan ner på fotot igen. Han nickade tillfredställt.

Erik tog upp sina papper. Handen darrade och soldaten ryckte passet från honom.

”Erik Zindel Liebermann, född 1915”.

Ett väldigt knarr hördes från telefonstolpen som föll till marken. Erik noterade inte ljudet, öronen tjöt, tiden stod stilla och han mötte soldatens iskalla blick.

Marcus Lagercrantz