Orientens öga

Han var en mycket gammal man när de kom för att ta hans saker. Därför tog de allting på en gång. Den gamle mannen tyckte såklart det var tråkigt att de tog hans saker. Han var mycket fäst vid dem. Speciellt den gamla servisen från Kina som han kallade för ”orientens öga.”

   Den gamle såg hur två unga män i lustiga overaller tog upp servisen och granskade den. Den ene tittade mycket slött på den, vilket gjorde den gamle irriterad. ”Finare servis än så här finner ni inte!”, sa han.

   Den ene av ynglingarna tittade på honom. ”Den är mycket vacker”, sa han.

   Han som tittat slött på servisen tillade: ”det är bara en gammal servis.”

   ”Vet ni vad jag kallar den för?”

   ”Vem döper ens sina serviser?”, sa den slöe.

   Den gamle ignorerade honom och tittade på den andre ynglingen. ”Jag kallar den för orientens öga. En mycket speciell person gav mig den. Hon gillade att fika.”

   ”Synd att vi måste ta den”, sa ynglingen.

   ”Äsch”, sa den slöe. ”Stoppa ner den i kartongen nu. Jag vill härifrån.”

   Männen i overallerna stoppade ner de sista grejerna i kartongerna och bar ut dem till den stora skåpbilen. Den gamle tittade ut genom fönstret och såg hur kartongen med orientens öga lastades in sist av alla kartonger. Servisen var allt han hade kvar som minne efter sin vackra Geisha. Nu försvinner hon, tänkte den gamle, försvinner som allting gör här i livet.

   De två ynglingarna åkte iväg. Den slöe körde, den andre tittade drömskt ut genom bilfönstret och såg byggnaderna passera förbi längst med gatan. ”Jag tycker inte vi hade behövt ta hans servis. Såg du inte hur fäst han var vid den?”

   ”Jag följer bara chefens order. Och han sa: ta allt. Rubb och stubb så sa han.”

   ”Jo, men de hade ju inte behövt veta någonting om servisen.”

   ”Såg du inte gubben heller? Han var ju på gränsen till senil. Han åker snart in på ålderdomshemmet ändå.”

   ”Ja, kanske”, sa den ene. ”Men utan sin servis.”

   ”Håll klaffen om den där jävla servisen. Jag vill hem nu, jag har fru och barn.”

   ”Den gamle har varken ingen eller inget.”

   Den slöe svarade inte, det var som om han insåg något.

   De båda männen förblev tysta under resten av bilfärden.

Martin Hammar