Illusionen

Ute är det kallt och regnar. Fortfarande ingen jävla snö. Hela julen har varit snöfri. Jag har redan ställt undan skidorna. För inte förväntar jag mig att en enda snöflinga skall trilla ner från skyn de kvarvarande vintermånaderna. Igår var jag på fest och när timmen slog över till midnatt vandrade jag in i ett nytt år.

Mitt huvud värker. Jag är så förbaskat bakfull. Nyårsnatten blev tumult och slutade i osämja. Eris tog mig till Auroras nyårsfest. Middagen var först på kvällsordningen, aldrig förut har jag sett en sådan vulgär uppdukning. Långt innan småtimmarna skördade festen sitt första offer; den japanska ambassadören. Innan dess hade vi hälsat. Då var han stel och nervös. Känsloläget försökte japanen antagligen lösa genom att snabbt som fan hälla i sig flera glas champagne. Hela tillställningen var så fruktansvärt bestialisk att de andra gästerna, bestående av satyrer och bankmän, betraktade ambassadörens kvällsöde som ytterst underhållande.

I satans brus hittade jag dock en sympatisk karaktär. En poet som ärvt sin förmögenhet och redan från födseln varit ekonomiskt oberoende. Han diskuterade annat. Alltså sådant som inte handlade om att lura folk på stålar. Den kvällen pratade han om kärlek och poesi. Till mig sade han att jag skulle betrakta mig som ”lyckligt lottad som hittat en sådan förtjusande dam som Eris”. Den tämligen integritetskränkande komplimangen fick mig att vika med blicken och kolla ner på det mattäckta golvet. En persisk matta – antagligen fruktansvärt dyr.

Nåväl, till slut blev även poeten påverkad av vinets druvor och gav upp på anständigheten. ”Imorgon vandrar jag åter på de rättfärdigas väg, men idag är jag en fullbordad satanist”, sade han och höjde glaset. Poetens akt fick satyrerna att jubla.

Och Eris, henne umgicks jag inte med under middagen. Därför att hon var placerad en bit ifrån, brevid Aurora. Visst är Eris vacker, charmig och intelligent. Men hon är förklädd i en illusion som jag inte förmår tränga igenom. Egentligen skulle jag och Eris alltid kunna vara sams om jag bara kunde bete mig. Det är emellertid svårt när illusionen jämt gör sig påmind.

Hur fan fick hon en +1 inbjudan? Hon måste verkligen ha charmat Aurora. Ibland säger Eris att hon alltid får som hon vill. Jag börjar tro att det kanske finns en sanning i den annars kaxiga kommentaren. Hon fick ju mig.

Efter middagen hade alla satyrer kollapsat i Auroras källarbiograf. Någon Mamon-dyrkare hade lyckats försätta hela sällskapet i Ecstasy-rus. Medan detta hände beslöt jag mig för att göra Eris sällskap. Hon satt fortfarande och minglade med Aurora.

Eris måste ha sagt något mycket finurligt när jag gjorde min entré. För Aurora fnittrade så pass att hon inte ens märkte av min ankomst. Jag gav ifrån mig ett hostljud. Antagligen avbröt jag då en rolig dialog. Abrupt slutade Aurora skratta och gav mig en hätsk blick. Snabbt berömde jag då Aurora för hennes vackra klänning och ett nytt leende framträdde på värdinnans ansikte. Diskussionen fortsatte.

Efter ett inledande kyligt snack började vi, av någon anledning jag inte minns, att prata om politik. Det var då osämjan började. Jag råkade uttrycka en kontroversiell åsikt och Aurora reagerade starkt. ”Nu känner jag att vårt samtal kommit till ända”, sade hon och vände på klacken. Eris vände sig mot mig, fylld av vrede. Så jag tog snabbt tillbaka min ståndpunkt och försökte få ett slut på diskussionen. Fast åsikten var redan redan glömd. Mitt misstag hade varit att jag stängt Auroras portar som Eris så länge försökt hålla öppna. På avstånd såg jag hur Aurora gått till ett annat sällskap, vände sig om och pekade förakt fullt mot mig. Då började tårar sippra ur Eris ögon. Med gråten i halsen sade hon ”Att du aldrig lär dig, jag borde bjudit med någon annan”.

Jag kan inte sluta tänka på den meningen. Orden skaver fortfarande. Fast jag är inte dum. Allt är kalkylerat, om så i mitt undermedvetna. Jag vill få ett slut men vågar själv inte yttra orden.

Eris ligger brevid mig och sover. Ett nytt år har börjat, kanske jag detta år blir lycklig. Bara illusionerna försvinner. Illusionen är mitt mörker. Om bara den försvann skulle jag alltid vara snäll mot min Eris. Jag älskar henne men hatar illusionen, och illusionen hatar mig.

Marcus Lagercrantz