Liten vandrar dåligt ensam

Familjen är den gemenskap som aldrig sviker. Du får känna och komma precis som du är. I alla fall i de bästa av världar. Fast vår värld är inte en sådan. Det här är ett kapitel från en dröm där en människa blir avvisad av de som står honom allra närmast. En hjärtekross svår att tänka sig.

Lillebror vaknade en dag. Han var glad och gick ner till köket. Då kom syster och sade ”Det är dags att gå”. Sedan kom mor och sade ”Du är oönskad” och fortsatte ”Din närvaro och eviga klängande irriterar mig. Och syster inflikade ”Du håller mig tillbaka, jag kan inte fokusera på min karriär när du hela tiden frågar om hjälp med läxor”.

Lillebror föll i tårar. Familjen tittade likgiltigt på. I huset fanns inte längre någon medkänsla. Det fanns inga känslor över huvudtaget. Lillebror var en fluga på väggen. När han ensam begav sig ut i världen kände sig familjen lättad. Aldrig tänkte de på lillebror. Precis som han aldrig funnits. Ibland undrade lillebror, trots allt, om de tänkte på honom. Men det lönade sig inte till. Ty livet var meningslöst och han liksom alla andra skulle ändå en dag dö.

Hans enda vän var boken han för tillfället läste. En bok som ville vara med honom trots att han inte alltid var på topp. Men även den boken skulle förr eller senare ta slut. Då började sökandet igen; efter en ny bok som kunde ge honom lycka.

Men vad var meningen? När all lycka han hade var så flyktig. Finns det ens en bestående lycka som man kan låta sig bli beroende av, tänkte han.

Då hörde han ett ljud från fjärran.

”Herre, nu ser jag”, sade han.

Marcus Lagercrantz