Aldonza

Du kan se på folk när de druckit mycket. Deras ögon blir glansiga, blodsprängda och stirriga, deras kroppar får en mer ihopsjunken hållning och händerna blir trevande, nästintill sökande.   

   Att se Jim i det här tillståndet gjorde mig förbannad. Han hade uppenbarligen druckit en hel del. Inte idag av alla dagar, tänkte jag och tittade diskret ut över hamnen där fiskmåsarna gjorde lustiga läten och fiskebåtarna guppade fridfullt intill kajen.

   ”Syns det så tydligt?”, sa Jim och tillade: ”Men du vet varför, Henke.”

   ”Klart som fan jag vet varför. Du tänker rida ut i strid.”

   ”Inte vilken strid som helst.”

   Jag himlade med ögonen. Varför var vi alltid så dramatiska?

   Jim fortsatte: ”det är striden om en kvinnas hjärta.”

   ”Och då måste du vara full som en kastrull?”

   ”Fan, Henke. Du vet att jag stammar så förbaskat när jag är nervös, det är bara alkohol som hjälper.”

   ”Försök bara slappna av och tala långsamt, Jim.”

   ”Lätt för dig att säga. Du vet inte hur det är.”

   Vi blev tysta ett tag. Jag återupptog min iakttagelse av måsarna på den blåa himlen.

   ”Så jäkla skönt att inte Jens är här, du vet hur han alltid ska reta mig för min stamning.”

   ”Jo, ibland blir han för mycket”, sa jag.

   ”Nej, men seriöst. Du vet inte hur det känns”, sa Jim och böjde sig framåt över bordet och sträckte ut ene handen som om han skulle hälsa. Jag såg att han imiterade Jens. Jim sa: ”H-hej, t-trevlig a-att t-träffas, m-m-mitt namn är J-J-Jim.”

   ”Du låter inte alls så där när du hälsar på tjejer.”

   ”Enligt Jens och resten av grabbarna gör jag det.”

   ”Du talar perfekt nu, jag tror inte du behöver en till GT.”

   ”Du vet inte vad jag behöver. Jag ska fan ha två drinkar till.”

   Jag tittade på Jim. Han såg verkligen inte nervös ut. I själv verket såg han mycket bra ut. Det vara bara de stora vattniga blåa ögonen som utstrålade en viss osäkerhet, och det var säkert därför grabbarna retade honom. Jag sa: ”Okej, gamle Jim. När behöver du dra till dejten?”

   ”Om fyrtio minuter. Jag hinner nog med två drinkar till.”

   ”Du ser faktiskt full ut.”

   ”Saker blir roligare så.”

   ”För i helvete, Jim.”

   En drink till kom in. Jim drack den mycket snabbt och nästa drink stod på bordet. Nu hade han svårt att fästa blicken och han gjorde stora armrörelser medan han pratade. Jag sneglade bort mot bordsgrannarna som tittade ansträngt på oss. ”Jag tror du måste dämpa dig, Jim”, sa jag. 

   ”Du låter precis som grabbarna”, svarade han.

   ”Lyssna Jim. Du borde ta och konfrontera dem. Säga till dem att sluta, säg att det inte är okej.”

   ”Jag har försökt, men dem fortsätter ändå. Vad är det för kompisar egentligen?”

   ”Den retligaste sorten”, svarade jag.

   ”Fan vad jag behöver en drink till. Vänta här.”

   Jim reste sig upp, jag tittade på armbandsuret. Han borde verkligen gå nu, om han ska hinna i tid till sin dejt, tänkte jag. Efter några minuter kom han tillbaka och slog ut med armarna. ”Henke, kan inte du beställa en drink åt mig? Bartendern säger att jag är för full, har du hört något sådant skitprat tidigare?”

   Jag gav honom en lugn blick, ignorerade förfrågan och sa: ”Jim, du borde verkligen gå nu. Du skulle ha varit på Stora Torget för tio minuter sedan.” 

   ”Just fan. Just fan. Tänk om det ändå varit Hedda jag träffat.”

   ”Jag tror att Amanda är en bra tjej.”

   ”Kanske”, sa Jim. ”Jag är i alla fall inte nervös längre.”

   ”Lycka till”, sa jag.

   ”Det här kommer gå bra”, sa han.

   Jag följde honom med blicken. Såg hur hans vinglande gestalt sakta försvann uppför hamngatan. Jag hade inte sagt något, det fanns ingen anledning att oroa gamle Jim mer än nödvändigt. Men det här var en strid han inte kunde vinna. Han hade redan förlorat vid den första drinken. Och det är det som är det lustiga med drinkar. De första två tre smakar alltid bra, vid fyra fem blir de smaklösa, efter sex sju lämnar de en bitter eftersmak, och när man vaknar upp morgonen efteråt ångrar man alla drinkarna. Det är lustigt.

Martin Hammar