Herr Ozimov

Ivan Ozimov satt ensam i en stor herrgård på den ödsliga kolonistplaneten Lemberi. 87 parsek från närmsta människa. Märkligt nog var det ingenting som störde honom. Han snarare stortrivdes med att vara själv. Mänskligt sällskap hade han ändå alltid funnit störande. Nej, det var inte ensamheten som störde herr Ozimov. Stressen var det som plågade honom likt ett skavsår som aldrig ville läka. Stress, denna märkliga känsla som nu liksom en tjock mörk gas brände hans hjärna likt en laxfilé som lagts in på ett rökeri.

”Befria mig från denna plåga”, skrek han ut, för det fanns ju ändå ingen som hörde honom.

Herrgården liknade mer en stad än ett hus. Ozimov hade ingen aningen om exakt hur stor egendomen var då han endast höll sig till tre rum. Ett rum för att äta, ett annat för att skita och ett tredje för att sova. Så hade han hållit på sedan han hamnade här för över 20 år sedan.

Innan Ivan Ozimov flyttade till Lemberi bodde han i en liten mikrostad på jorden i landet Spanien. Där hade han bott i över sju decennier. Fast låt inte hans ålder lura er. Tillsynes såg Ozimov ut vara i 30-årsåldern. Och det var just det som stressade honom. Hans förbannelse som andra betraktade som en gåva. Ozimov var den enda människa som, så vitt han visste, saknade förmågan att åldras. Om nätterna drömde Ozimov att han var en gammal man på sin dödsbädd.

Det hade inte tagit lång tid innan den europeiska aristokratin blivit varse om Ozimovs lilla ”gåva”. De utrymde hans lägenhetskomplex på jorden och plockade upp honom med vad han tyckte såg som en brevdrönare. Vilket blev hans sista minne från jorden, för när han vaknade upp befann han sig på Lemberi.

Lemberi hade i över 200 år varit en av dem kolonistvärldar som växt fortast. Till den dag då en ytterst obehaglig farsot tog kol på samtliga 5 miljarder kolonister. Världen isolerades medan resten av mänskligheten förskräckt såg på när vartenda liv som kravlade på planetens yta dog. Ozimov misstänkte att han placerats här som en försökskanin.

Hur länge försöket skulle pågå visste han inte. Åren hade börjat gå allt långsammare. Trots allt trams alla säger om att tiden går fortare desto längre man lever. Den idén hade Ozimov sedan länge förkastat.

Och stressen…

Han var så stressad att hans tankeförmåga vissnat bort.

En strid pågick inom honom. Han ville dö. Men den viljan hade inte lyckats besegra överlevnadsinstinkten som var djupt rotad i hans reptilhjärna. En dag ska den instinkten besegras, tänkte han. Metoderna hade han redan tänkt ut efter första året på den ödsliga planeten Lemberi.